Det där är väldigt olika...
När min mormor gick bort så var begravningen tungsint och dyster, väldigt religiös cermoni och inga skratt, trots att gumman var jättegammal, sjuk och således var det inte oväntat.
Hon levde längre än sin äldsta son, men på hans begravning var det ljust, vackert och oreligiöst, till och med prästen sa "han hade ju ingen tro på några gudar eller något liv efter detta, men trots det så levde han sitt liv så att även om han skulle ha haft fel på den punkten så skulle han vara välkommen till den finaste platsen, och det var inte för att han fruktade att han skulle ha fel utan för att han var helt enkelt en genomgod människa"
Hans dotter sjöng någon fin visa som han gillade, hans jaktlag var speciellt inbjudna att delta i jaktkläder (han älskade att jaga) vilket dom gjorde. (dock kände dom sig tvugna att förklara varför dom kom i nya jaktkläder, istället för i finkläder, att det var den avlidnes önskan).
Han ville också att det skulle vara roligt på "efterfesten" som han kallade det.
Till hans begravning köpte jag en kostym, när min farmor såg det sa hon "det var bra att du köpte dig en fin kostym, du har ju två gammkärringar att gräva ner snart" och syftade på sig själv och min mormor, hon är pigg som en mört fortfarande men har insett att är man 88 år gammal så ligger man ruskigt nära bäst före datumet (hennes egna ord).
Jag bara älskar den tanten, tyvärr ser hon nästan ingenting, men humöret är det inget fel på!