Så vart det då dags att avluta säsongen 2005 på samma sätt som den inleddes, dvs med ett skojsigt ERF. I slutet av april kördes alltså årets första ERF på Falken och riddarna kom till start med Don Quixote och Mr Lind på en av Greenknights ny införskaffade STCC Superstock ZX6RR. Teamchefen valde denna gång att vara just teamchef. Resultatet blev en lysande tolfteplats och elva friska målgångspoäng.
Till finalen hade så teamchefen äntligen fått ordning på psyket och körlusten. För att förstärka upp teamet tillfrågades Herr Mozzberck om han kunde tänkas ställa upp på en glad säsongfinal.
-Aber, Grossglockner, ERF mit eine R Eins mit über 160 Tüv geprüffte PS am Hinterrad, Jawohl sagt der Mozzberck.
Så vart vi då tre glada riddare igen som var redo att fightas!
Avfart tidig lördag morgon från Göteborg efter att vi hämtade upp vår lökmeck, Gottis direkt från krogen. Snabb marsch ner till Varberg för upphämtning av Herr Mozzberck.
-Was is los mit den Lökmeck undrade Mozzberck? Er hat eine sehr aggressiver andedräkt. Hrmm, inga detaljer här skall nämnas här men vi klarade återstoden av färden till Anderstorp genom att stoppa hörselpropparna i näsborrarna istället för öronen.
Dags för kval och nya sulor hade lagts på och jag gick ut och värmde upp däcken och kände så att alla skruvar satt där de skulle på hojen. Vissa skruvar satt dock lite för bra skulle det visa sig senare. Mozzberck tog plats på fakirsadeln ovan på en 115 fjäder och lade några säkra varv. Det kan inte vara lätt att köra så fort när man väger 50kg mindre än vad hojen är anpassad för. DQ är van vid att sitta direkt på bakhjulet så inga problem där och 1.43.279 gav oss en åttonde plats på griden. Lysande. Efter en taktikgenomgång beslöts att snabbaste föraren skulle få glädjen att slita ner de nya svålarna.
Brånalt skickar i väg fältet och DQ gör i sedvanlig ordning en svag start och passerar runt tjugonde plats efter första varvet. DQ kör stabilt och plockar gubbe efter gubbe. Efter 33 varv var vi tillbaka på åttonde platsen och det är dags för första stopp. 1.42.102 är DQs bästa varvtid, snyggt kört! Stoppet går perfekt och Mozzberck skickas ut med lite vadderande bomull i kalsongerna. Han kör stabila på stabila 46 tider med 45,5 som spets och efter 13 varv blir det safetycar. Vi plockar in honom för en snabb tankning och sedan ut igen. Efter ytterligare nästan tjugo varv kommer nästa safety car och det är dags för mig att ta över spakarna. Vi låg 11 och är nu 13e efter stoppet. Jag förväntar mig att vi skall rasa som en sten i resultatlistan, jag kör ju inte så fort som mina snabba A förarkamrater. Men icke, redan på första flygande så sätter jag personbästa med över en halvsekund. 1.46.8 blir det som bäst och efter 86 varv så är vi glädjande uppe på nionde plats.
Sedan kom det av SMHI utlovade regnet. Några få droppar börjar samla sig på visiret, men inget syns på banan men plötsligt känns den snorhal och halkhögern gör plötsligt skäl för namnet. Farten sänks betydligt men uppenbarligen inte tillräckligt för in i södra kurvan så kommer bakändan farande i värsta speedwaysladden. Innan jag hinner blinka så ligger jag o glider på höger knäpuck o väntar på dunsen in i asfalten. Usch va pinsamt, nu händer det som inte får hända. Rookie Ingmar håller på att avsluta dagen på alldeles egen hand. Men på något underligt sätt så reder hojen ut läget och reser sig och fortsätter rakt fram. Rakt fram är just nu, verkligen rakt söderut och rätt ut på gräset. Bara att dra in kopplingen o styra rakt fram och tur har jag som missar lecakulorna till vänster. Depåutfarten närmar sig med raska steg och på den vågar jag svänga höger och kan lätt adrenalinchockad fortsätta ut på flygrakan. I utgången på Södra kurvan ligger två olycksbröder som hade lite mindre tur än vad jag hade. Safety car igen och jag glider in i depån för byte till DQs andra stint. Han får gå ut på torrdäcken medan vi väntar på att vädret skall bestämma sig för mer regn eller upptorkande. DQ kör på 2.25 på den snorhala banan och efter sju varv så kallas han in för byte till regndäck. Ut igen, regnet tilltar och vi är på trettonde plats.
DQ kör suveränt i regnet som den regnmästare han utvecklats till i STCC i år och efter 127 varv är det dags för byte till Mozzberck. DQ gestikulerar vilt vid förarbytet. Kopplingen har pajat och de 15 senaste varven har han crossväxlat både upp och ner. Vi kollar men vet inte riktigt vad som har hänt. Vi puttar ut Mozzberck och hoppas på det bästa.
Efter tio varv inträffar katastrofen, växellänkaget går av och Mozzberck har inget annat val än att uppsöka depån. Tokmeck och en nödlösning fixas till. Vi är åter med i fighten men nu på en nittonde plats, efter mer än tio minuters depåstopp. Mozzberck kämpar väl i blötan och det är mindre än en timme kvar och jag önskar inget annat än att det vore slut. Jag går och bannar mig själv för att jag kanske har fulmeckat eller nåt och är orsaken till våra problem. Jag vill inte köra mer, jag vill verkligen inte köra i det tilltagande regnet. Sist jag körde i regn på Anderstorp så slutade det med en tiopoängare i lecakulshavet. Kan inte Mozzberck bara ta hojen i mål så att det tar slut någon gång. Till slut inser jag att jag skall ta min del av ansvaret och det blir förarbyte med 45min kvar.
I förvirringen så glömmer vi att tanka!!! Vi skiter i tankningen och jag blir utputtad och stampar i fyran väl medveten om att växellänkaget inte är i bästa skick. Jag låter fyran ligga i runt hela varvet och har bestämt mig för att inte röra pedalen förrän jag ser målflaggan. Varvtiderna ligger runt ytterst beskedliga 2.15. Regnet tilltar och flera hojar vurpar och safety car är ute ofta och till slut blir det målgång under gulflagg och det blir min ära att få ta denna. Jodå, soppan räckte men det var precis. Vi slutar på en fin 18e plats, trots en nära vurpa och ett kärvande kopplingsgrepp som ledde till växellänkagets kollaps. DQ petade till pedalen efter målgång och än en gång ramlade länkaget av.
Vi är trötta o lyckliga efter en lång dag. Vi har genomlevt ett fantastiskt äventyr och uppfyllt våra målsättningar om att ha kul och att komma i mål. Eller som Rossi skulle ha sagt: Che Spettacolo!
Riddarna slutar i Årets ERF serie på 22poäng för vi tänker nämligen inte köra seriens vinterrace, lycka till ni andra team och glöm inte snökedjorna.
Tack till:
Mina snabba A-förare. Don Quixote, Mozzberck o MrLind
Vår lökmeck Gottis, utan dig hade det inte gått och lycka till med din R600 satsning 2006, kränga däck är du kung på.
Alla ni som hjälpte till med tankning: Kungen, Hjalmarsson, Oscar och ni andra som jag glömt bort.
Tack Fast Corner för tankutrustningen.
Tack HET för fin depåplats, hjälp med däckvärmare samt afterrace chat.
HSR för trevlig grannsämja, men vad hände med depåstödet?
Tack alla andra som förtjänar det.
Och tack till min underbara hustru Eva som låter mig hålla på med det här skojseriet.
Vi ses 2006
Ingmar, Team Chief, #62 Knights Racing Team
PS Freppa njut av karamellen så länge den varar för du kommer aldrig och jag menar verkligen aldrig mer någonsin att köra om mig.
Till finalen hade så teamchefen äntligen fått ordning på psyket och körlusten. För att förstärka upp teamet tillfrågades Herr Mozzberck om han kunde tänkas ställa upp på en glad säsongfinal.
-Aber, Grossglockner, ERF mit eine R Eins mit über 160 Tüv geprüffte PS am Hinterrad, Jawohl sagt der Mozzberck.
Så vart vi då tre glada riddare igen som var redo att fightas!
Avfart tidig lördag morgon från Göteborg efter att vi hämtade upp vår lökmeck, Gottis direkt från krogen. Snabb marsch ner till Varberg för upphämtning av Herr Mozzberck.
-Was is los mit den Lökmeck undrade Mozzberck? Er hat eine sehr aggressiver andedräkt. Hrmm, inga detaljer här skall nämnas här men vi klarade återstoden av färden till Anderstorp genom att stoppa hörselpropparna i näsborrarna istället för öronen.
Dags för kval och nya sulor hade lagts på och jag gick ut och värmde upp däcken och kände så att alla skruvar satt där de skulle på hojen. Vissa skruvar satt dock lite för bra skulle det visa sig senare. Mozzberck tog plats på fakirsadeln ovan på en 115 fjäder och lade några säkra varv. Det kan inte vara lätt att köra så fort när man väger 50kg mindre än vad hojen är anpassad för. DQ är van vid att sitta direkt på bakhjulet så inga problem där och 1.43.279 gav oss en åttonde plats på griden. Lysande. Efter en taktikgenomgång beslöts att snabbaste föraren skulle få glädjen att slita ner de nya svålarna.
Brånalt skickar i väg fältet och DQ gör i sedvanlig ordning en svag start och passerar runt tjugonde plats efter första varvet. DQ kör stabilt och plockar gubbe efter gubbe. Efter 33 varv var vi tillbaka på åttonde platsen och det är dags för första stopp. 1.42.102 är DQs bästa varvtid, snyggt kört! Stoppet går perfekt och Mozzberck skickas ut med lite vadderande bomull i kalsongerna. Han kör stabila på stabila 46 tider med 45,5 som spets och efter 13 varv blir det safetycar. Vi plockar in honom för en snabb tankning och sedan ut igen. Efter ytterligare nästan tjugo varv kommer nästa safety car och det är dags för mig att ta över spakarna. Vi låg 11 och är nu 13e efter stoppet. Jag förväntar mig att vi skall rasa som en sten i resultatlistan, jag kör ju inte så fort som mina snabba A förarkamrater. Men icke, redan på första flygande så sätter jag personbästa med över en halvsekund. 1.46.8 blir det som bäst och efter 86 varv så är vi glädjande uppe på nionde plats.
Sedan kom det av SMHI utlovade regnet. Några få droppar börjar samla sig på visiret, men inget syns på banan men plötsligt känns den snorhal och halkhögern gör plötsligt skäl för namnet. Farten sänks betydligt men uppenbarligen inte tillräckligt för in i södra kurvan så kommer bakändan farande i värsta speedwaysladden. Innan jag hinner blinka så ligger jag o glider på höger knäpuck o väntar på dunsen in i asfalten. Usch va pinsamt, nu händer det som inte får hända. Rookie Ingmar håller på att avsluta dagen på alldeles egen hand. Men på något underligt sätt så reder hojen ut läget och reser sig och fortsätter rakt fram. Rakt fram är just nu, verkligen rakt söderut och rätt ut på gräset. Bara att dra in kopplingen o styra rakt fram och tur har jag som missar lecakulorna till vänster. Depåutfarten närmar sig med raska steg och på den vågar jag svänga höger och kan lätt adrenalinchockad fortsätta ut på flygrakan. I utgången på Södra kurvan ligger två olycksbröder som hade lite mindre tur än vad jag hade. Safety car igen och jag glider in i depån för byte till DQs andra stint. Han får gå ut på torrdäcken medan vi väntar på att vädret skall bestämma sig för mer regn eller upptorkande. DQ kör på 2.25 på den snorhala banan och efter sju varv så kallas han in för byte till regndäck. Ut igen, regnet tilltar och vi är på trettonde plats.
DQ kör suveränt i regnet som den regnmästare han utvecklats till i STCC i år och efter 127 varv är det dags för byte till Mozzberck. DQ gestikulerar vilt vid förarbytet. Kopplingen har pajat och de 15 senaste varven har han crossväxlat både upp och ner. Vi kollar men vet inte riktigt vad som har hänt. Vi puttar ut Mozzberck och hoppas på det bästa.
Efter tio varv inträffar katastrofen, växellänkaget går av och Mozzberck har inget annat val än att uppsöka depån. Tokmeck och en nödlösning fixas till. Vi är åter med i fighten men nu på en nittonde plats, efter mer än tio minuters depåstopp. Mozzberck kämpar väl i blötan och det är mindre än en timme kvar och jag önskar inget annat än att det vore slut. Jag går och bannar mig själv för att jag kanske har fulmeckat eller nåt och är orsaken till våra problem. Jag vill inte köra mer, jag vill verkligen inte köra i det tilltagande regnet. Sist jag körde i regn på Anderstorp så slutade det med en tiopoängare i lecakulshavet. Kan inte Mozzberck bara ta hojen i mål så att det tar slut någon gång. Till slut inser jag att jag skall ta min del av ansvaret och det blir förarbyte med 45min kvar.
I förvirringen så glömmer vi att tanka!!! Vi skiter i tankningen och jag blir utputtad och stampar i fyran väl medveten om att växellänkaget inte är i bästa skick. Jag låter fyran ligga i runt hela varvet och har bestämt mig för att inte röra pedalen förrän jag ser målflaggan. Varvtiderna ligger runt ytterst beskedliga 2.15. Regnet tilltar och flera hojar vurpar och safety car är ute ofta och till slut blir det målgång under gulflagg och det blir min ära att få ta denna. Jodå, soppan räckte men det var precis. Vi slutar på en fin 18e plats, trots en nära vurpa och ett kärvande kopplingsgrepp som ledde till växellänkagets kollaps. DQ petade till pedalen efter målgång och än en gång ramlade länkaget av.
Vi är trötta o lyckliga efter en lång dag. Vi har genomlevt ett fantastiskt äventyr och uppfyllt våra målsättningar om att ha kul och att komma i mål. Eller som Rossi skulle ha sagt: Che Spettacolo!
Riddarna slutar i Årets ERF serie på 22poäng för vi tänker nämligen inte köra seriens vinterrace, lycka till ni andra team och glöm inte snökedjorna.
Tack till:
Mina snabba A-förare. Don Quixote, Mozzberck o MrLind
Vår lökmeck Gottis, utan dig hade det inte gått och lycka till med din R600 satsning 2006, kränga däck är du kung på.
Alla ni som hjälpte till med tankning: Kungen, Hjalmarsson, Oscar och ni andra som jag glömt bort.
Tack Fast Corner för tankutrustningen.
Tack HET för fin depåplats, hjälp med däckvärmare samt afterrace chat.
HSR för trevlig grannsämja, men vad hände med depåstödet?
Tack alla andra som förtjänar det.
Och tack till min underbara hustru Eva som låter mig hålla på med det här skojseriet.
Vi ses 2006
Ingmar, Team Chief, #62 Knights Racing Team
PS Freppa njut av karamellen så länge den varar för du kommer aldrig och jag menar verkligen aldrig mer någonsin att köra om mig.
Last edited:
och ställa upp som mekaniker för er det är en bedrift jag aldrig mer kommer att överleva utan att du har med dig dina baguetter dom gjorde att jag överlevde dagen och kunde gå och små njuta lite i bensin ångorna kränga däck och hålla koll på hur snabbt ni körde 
