Jag gjorde bort barnskaffandet tidigt, skaffade första (en son) när jag var 20, nästa (en dotter) två år senare.
Fast jobb saknades, men värnplikten var avklarad
Jag hade förmånen att få ta hand om mina barn väldigt mycket när dom var små eftersom man då kunde ha barnen hemma fastän man stämplade.
(jag hoppade på rätt många tidsbegränsade jobb, eftersom det var allt som fanns, så jag stämplade peroidvis emellan)
Både jag och tjejen körde väldigt mycket folkrace, så det blev många timmar i garaget för oss alla, och sopsäcken i garaget var full med begagnade blöjor.
På tävlingarna turades vi om att köra bilen och barnvagnen.
Vintertid släpade vi ungarna på rally ute i skogarna, en termos med välling, en med kaffe...
Nu är jag lite över tretti (Ehumm), grabben är fjorton och åker kartläsare i rally, jag åker kartläsare i en annan bil, han har skaffat egen folkrace bil och ska börja köra i sommar.
Dottern har något år kvar, men ska också börja köra folkrace.
Vem sa att inte spädbarnsåren präglar barnen?
Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen, bara att vi skaffade barnen när det kändes rätt, inte lät det hindra oss ifrån något vi ville göra, och att vi nu har halv-vuxna ungar som klarar sig själva om vi skulle vilja hitta på något utan dom.
Fast det bästa är ju att vi har rätt likartade intressen, och odlar dom tillsammans.