Länge sen jag såg den och visst, den var för mycket och skulle ha varit mycket bättre om den hade varit mer realistisk.
Jag minns den ändå som okej inderhållning.
Jag såg den senaste mission impossible för en tid sedan och de filmerna gör ju filmsucce varje gång och särskilt den senaste var väl inte mycket mer realistisk än sisu.
Det lilla jag sett av Bollywood har varit mer realistiskt än Sisu...

Jag menar, det var inte ett enda logiskt beslut från vare sig huvudpersonen eller antagonisterna, och fysik verkar inte ha varit över huvud taget påtänkt.
OBS! Spoilers, om ni haft turen att inte ha sett filmen ännu men av någon outgrundlig anledning har tänkt göra det...
Filmen handlar om en Finsk före detta soldat som gräver guld långt uppe i Lapland. Han hittar en rejäl ådra och fyller två bärsäckar med guld som inte verkar väga ens i närheten av vad den kvantiteten guld borde väga och som han sedan börjar transportera mot närmsta stad till häst längs en hyfsat väl underhållen grusväg som löper tvärs genom ödemarken...
Längs vägen möter han en grupp Nazister som alla pratar engelska och som just nu är i full färd med att lämna 25% av sin pluton bakom sig då de fått problem med sin lastbil. Att bogsera den trasiga lastbilen med något av de fungerande fordonen, exempelvis truppens stridsvagn (som i sig utgör en blunder då det inte är en tidskorrekt eller ens tysk modell utan en Rysk T-55 som inte såg dagens ljus förrän 1948), eller göra plats för soldaterna på/i något av de andra fungerande fordonen var tydligen inte aktuellt, de får vackert laga sin lastbil och hinna ikapp eller också dö där ute i finska ödemarken. Vidare förklaring till detta fenomen ges inte.
Nazisterna låter gubben rida vidare eftersom han "rider ändå mot sin död"... Högst oklart vad detta ska betyda, antingen är de kvarlämnade kamraterna en bit bakåt längs vägen en sån samling blodtörstiga vildar att de absolut inte kommer låta en ensam civil gubbe på häst passera utan att helt omotiverat slå ihjäl honom eller också betyder det något helt annat. Vi lämnas att spekulera.
Gubben är nu väl medveten om att det färdas Tyska soldater längs denna Laplands enda genomfartsled och hade därför kunnat välja att rida ut på stäppen för att slippa riskera att möta fler människor, ni vet sådär som vem som helst som kånkar på 50kg guld kanske skulle vara lite lätt motiverad att göra redan från första början... Men han fortsätter rida längs vägen och möter i sinom tid de kvarlämnade nazisterna som bestämmer sig för att bråka med gubben, och istället för att vända om eller rida runt Nazisterna så rider han rakt fram till dem, sitter helt lugnt av hästen och låter dem söka igenom hans packning. De hittar guldet, tackar farbrorn så mycket för hans gåva och ska precis avrätta honom då han plötsligt ser rött, går fullständig bärsärkagång och slår ihjäl samtliga utan att de kan göra ett enda skit trots att samtliga är väl beväpnade och mindre än hälften så gamla som gubben.
Nazisterna som gubben passerade tidigare hör skottlossningen och bestämmer sig för att undersöka, för nu plötsligt bryr de sig om kamraterna som de lämnat där bak... De anländer vid massakern och när de ska titta till den enda fortfarande levande soldaten så hittar de guldklimpen som han håller i sin hand, den som han givetvis hållit hårt i och absolut inte släppt taget om för att försvara sig medan gubben höll på att dödsmörda ihjäl honom med sina bara händer. Nazisterna inser direkt vad gubben måste ha haft väskorna fulla av, för det är väl som med kantareller att där det finns en så måste det finnas fler, och de ger sig av på jakt efter guldgubben.
Gubben, som nu borde vara extremt mån om att lämna vägjäveln, gömma guldet och fly från platsen illa saatana perkele kvickt, rider under Nazisternas beskjutning vidare längs samma jävla väg tills hästen plötsligt trampar på en mina och blir till fullkomlig köttfärs under gubben som själv är helt oskadd, men istället för att fly så ligger han först kvar och sörjer sin häst en stund och börjar sedan samla ihop guldet som ligger spritt över vägen tills Nazisterna kommer ikapp honom.
Gubben kastar en liten sten på en närliggande mina som exploderar och som till skillnad från minan som hans häst betrampade river upp ett stort dammoln som lägligt nog skyler honom som den mest perfekta rökridå. Hela plutonen av Nazister öppnar slumpmässig eld mot dammolnet med alltifrån K-pist till tung fordonsmonterad kulspruta, men gubben gömmer sig bakom sin vaskpanna, som givetvis är både lika stor och lika skottsäker som Captain Americas Vibraniumsköld, och backar långsamt genom minfältet utan att trampa på en enda mina...
Nazisterna upphör med sitt slumpmässiga ammunitionsslöseri och skickar fram en ensam man att undersöka dammolnet, det som härrör från explosionen av mina nr2 och som fortfarande hänger kvar i luften som en perfekt rökridå trots att mina nr1 knappt rörde upp ett dammkorn. Plötsligt kommer en av gubben kastad truppmina farande och träffar den ensamma soldaten perfekt mitt i pannan varpå han sprängs i småbitar.
Nazisterna skickar nu fram två man att springa på var sin sida av vägen. Båda trampar på minor och blir köttfärs. "Hur många minor begravde vi här?" frågar officeren trött sin närmaste man. "Alla" svarar han, och detta uppenbarligen utan att föra någon slags kartläggning av lagda minor för Nazityskland är ju kända för att vara slumpmässiga, oorganiserade, lata och allmänt värdelösa soldater...
Nazisternas ledande officer undersöker området runt den söndersprängda hästen och hittar där en militär ID-bricka som ska komma att spela roll senare.
Istället för att slösa fler av sina egna män skickar nazisterna fram två av sina fångar, bundna vid varandra på stridsvagnsbandsavstånd, att gå längs vägen, och fordonen följer sakta efter på kolonn. Fångarna traskar lydigt framåt, men nu är tydligen minorna slut för fångarna trampar inte på en enda och Nazisterna kan återigen ta upp jakten på gubben. Under marschens gång får de order om att avbryta och vända mot Norge, och det är genom denna kommunikation som även publiken delges information om gubbens bakgrund. Högkvarteret har kollat upp ID-numret på den upphittade brickan och kommit fram till att gubben givetvis är Finlands mest ökända enmansarmé, känd för att vara fullkomligt odödlig och att aldrig ge upp. Soldaterna har enligt uppgift haft tur som klarat sig med såpass få offer. Ordern vägras, sådär som Nazister vanligtvis gör, varningen ignoreras och jakten på gubben fortsätter.
Gubben, som nu verkligen borde ha flytt in i vildmarken och gömt sig, har under tiden traskat vidare LÄNGS SAMMA JÄVLA VÄGJÄVEL där han hittar en halvt uppbrunnen lastbil. Här lägger han sig ned, pressar lite jord i ett sår på armen (Jag antar att dett ska föreställa aska från lastbilsflakets uppeldade plankor men det visas inte tydligt på något sätt att det är någon form av vedertagen improviserad första hjälpen han ägnar sig åt utan det ser mer ut som att han tar en näve jord från marken och trycker i såret), gräver ut en kula ur benet och somnar...
Nazisterna, som också fortsatt följa Laplands enda grusväg tack vare någon slags "vart skulle gubben annars ta vägen liksom??"-resonemang, kommer återigen ikapp gubben...
Sen fortsätter filmen på ungefär samma tema i ytterligare en knapp timme, och upplägget blir inte bättre med tiden utan snarare tvärtom...