Ingen vinner ju på om det blir en kapprustning (jfr "prisoners dilemma"). Det finns ju väldigt många av de främsta forskarna och experterna på AI-risker som är rejält bekymrade och menar att vi på allvar måste börja forma utvecklingen på ett vettigt sätt. Det handlar ju inte om att stoppa det helt, utan snarare dämpa det värsta racet och skapa styrande principer så att vi kan köpa oss lite tid till att på allvar få igång arbetet med att hantera de största riskerna - så att vi kan få en utveckling där vi fullt ut kan skapa nytta för mänskligheten med tekniken.
När jag läser och lyssnar till de människor som jag bedömer som bland de smartaste och kunnigaste på jorden inom t ex psykologi, neurovetenskap, AI och dess påverkan på samhället osv. och som jag följt i många år och hur hör de betonar allvaret i detta mer än jag hade förväntat mig tycker jag det finns anledning att haja till.
Just nu handlar det ju inte främst om frågan ifall AI på sikt tar kål på mänskligheten utan om det som ligger närmare och även här och nu, som tvåtaktarn är inne på. Vad händer t ex med samhället och demokratin när det går att i stor skala manipulera människor, det inte längre går att lite på information och tilliten mellan människor försvinner? Vad händer med människors lärande och utveckling när vi får allt serverat utan att behöva anstränga oss och successivt bygga egna förmågor? Vad händer när många jobb på mycket kort tid blir överflödiga, även de som ger människor glädje och mening? När tunga fysiska och monotona jobb kunde ersättas av maskiner kunde vi ersätta dem med jobb där vi använder våra hjärnor, men vad har vi för jobb att gå till när våra hjärnor blir överflödiga?
Max Tegmark tycker jag är en mycket klok person att lyssna på i sammanhanget: