Men, här har vi ju mycket av den här byggarkonflikten kondenserad ned till ett par rader!
En ny omgång motorcykelmänniskor,
inte nödvändigtvis yngre, bygger själva eller imponeras av något dom tror är vintage, café, retro, scrambler eller vad man vill kalla det.
Vi andra står och kliar oss i huvudet. Varför vill någon bygga skit av något som redan var skit - fast på en annan måte?
Det man får fram är fortfarande skit - men nu duger dom inte till sitt ursprungliga ändamål längre.
Det tog oss lång tid nog att acceptera det menlösa originalets existensberättigande - en prisbillig förflyttningsmaskin baserad på daterad teknik och undermåliga komponenter, och som begagnad och näst intill gratis kan accepteras som pendlingshoj till vardags eller att ruttna bort i saltslask.
Inget man vill synas på till vardags, dock...
Nu plötsligt så hissas hojarna till skyarna, tillsammans med sina byggherrar - som i våra ögon bara står och gräver i samma gemensamma tillbehörslåda både rent fysiskt och idémässigt.
Vi andra står frågande.
Det hade varit en sak om man byggde någon enstaka "caféracer" på ett omöjligt objekt, med en ironisk glimt och fick fram något vi alla kunde skratta gott åt: en pastisch av en sporthoj med de rätta accenterna klistrade över de svaga punkterna.
View attachment 470952
"Ha ha ha! En CB 650 med Cafétema! En sådan rolig kille!
Vad skall dom komma på härnäst? En 400 med scramblerstuk?
Så tokiga människor det finns..."
Men nej.
Tydligen bygger man på djupaste allvar och hjälper varandra att linda sina avgasrör och kamma varandras skägg.
För mig är det obegripligt. Det är bortomhorisontenbeyond sminka gris.
Det är lägga upp på operationsbordet-galet att försöka transplantera fast albatrossvingar och fiskstjärt på nämnda gris.
Resultatet blir varken fågel eller fisk. Problemet är att det inte ens är en gris längre.
Det är ett kadaver ingen vill kännas vid.