Dagens Blocket! (mc-relaterat)

Fast...jag ville inte ha den, vara bara fascinerad över priset. Överprisade hojar ser man ofta, men inte snorbilliga. Varför sälja en 15000kr-hoj för 4000kr?
För att slippa jidder och folk som inte dyker upp. Man blir av med objektet direkt och kan filosofera kring vad som ska in som ersättare.
 
De kallades "surhink" och gjorde skäl för smeknamnet. Vad är café med den där om jag får fråga?
Det får du nog fråga säljaren om, men om du skulle visa den för någon som inte kan särskilt mycket alls om hojar (läs: jag) så skulle hen (läs: jag) kalla det en caferäser.
 
Då jag sålde min 690 i torsdags (vi kom inte överens) är jag nu blocket knarkare.
De flesta hojar verkar rätt överprisade (tycker givetvis jag som köpare) och överväger därför faktiskt en ny hoj. Men samtidigt noterar jag att hojarna jag bevakar inte blivit sålda. Tidigare såldes det mesta rätt fort.
Får se om det bara var tillfälligt under påsken, eller det fortsätter.
Får väl ha lite is i magen och se vad som händer även om man mår psykiskt dåligt för garaget är tomt :) .
 
Det får du nog fråga säljaren om, men om du skulle visa den för någon som inte kan särskilt mycket alls om hojar (läs: jag) så skulle hen (läs: jag) kalla det en caferäser.
Inte ute efter att angripa säljaren eller byggherren men det blir liksom inte mer än en faceliftad cb, en surhink med clip on. Jag säger det p g a att det är en medioker motorcykel. Tung, slö, svampig, wobblig och med sorgliga bromsar. Det var inte vad de som skapade caféracerkulturen eftersträvade även om materialet som förädlades var vardagshojen, pendlingsfordonet.
Onödigt hackande , jag veeeeet.
 
Det får du nog fråga säljaren om, men om du skulle visa den för någon som inte kan särskilt mycket alls om hojar (läs: jag) så skulle hen (läs: jag) kalla det en caferäser.

Inte ute efter att angripa säljaren eller byggherren men det blir liksom inte mer än en faceliftad cb, en surhink med clip on. Jag säger det p g a att det är en medioker motorcykel. Tung, slö, svampig, wobblig och med sorgliga bromsar. Det var inte vad de som skapade caféracerkulturen eftersträvade även om materialet som förädlades var vardagshojen, pendlingsfordonet.
Onödigt hackande , jag veeeeet.


Men, här har vi ju mycket av den här byggarkonflikten kondenserad ned till ett par rader!






En ny omgång motorcykelmänniskor, inte nödvändigtvis yngre, bygger själva eller imponeras av något dom tror är vintage, café, retro, scrambler eller vad man vill kalla det.

Vi andra står och kliar oss i huvudet. Varför vill någon bygga skit av något som redan var skit - fast på en annan måte?

Det man får fram är fortfarande skit - men nu duger dom inte till sitt ursprungliga ändamål längre.
Det tog oss lång tid nog att acceptera det menlösa originalets existensberättigande - en prisbillig förflyttningsmaskin baserad på daterad teknik och undermåliga komponenter, och som begagnad och näst intill gratis kan accepteras som pendlingshoj till vardags eller att ruttna bort i saltslask.
Inget man vill synas på till vardags, dock...

Nu plötsligt så hissas hojarna till skyarna, tillsammans med sina byggherrar - som i våra ögon bara står och gräver i samma gemensamma tillbehörslåda både rent fysiskt och idémässigt.
Vi andra står frågande.

Det hade varit en sak om man byggde någon enstaka "caféracer" på ett omöjligt objekt, med en ironisk glimt och fick fram något vi alla kunde skratta gott åt: en pastisch av en sporthoj med de rätta accenterna klistrade över de svaga punkterna.

funny-microcar-in-amsterdam-alleyway-netherlands-painted-as-the-general-BH7HH5.jpg

"Ha ha ha! En CB 650 med Cafétema! En sådan rolig kille!
Vad skall dom komma på härnäst? En 400 med scramblerstuk?
Så tokiga människor det finns..."


Men nej.
Tydligen bygger man på djupaste allvar och hjälper varandra att linda sina avgasrör och kamma varandras skägg.


För mig är det obegripligt. Det är bortomhorisontenbeyond sminka gris.
Det är lägga upp på operationsbordet-galet att försöka transplantera fast albatrossvingar och fiskstjärt på nämnda gris.

Resultatet blir varken fågel eller fisk. Problemet är att det inte ens är en gris längre.
Det är ett kadaver ingen vill kännas vid.
 
Tung, slö, svampig, wobblig och med sorgliga bromsar. Det var inte vad de som skapade caféracerkulturen eftersträvade även om materialet som förädlades var vardagshojen, pendlingsfordonet.
Onödigt hackande , jag veeeeet.
"Dom som skapade Caféracerkulturen" startade med ännu sämre utgångsmaterial (fast onekligen mycket fränare än en CB)
Man byggde på BSA, Triumph, Norton och annat, som var tunga, svampiga, wobbliga och definitivt hade sorgliga trumbromsar.

Grejen var ju att man rensade bort vikt för att få dom att nästan gå fort med sina veka stenåldersmotorer, så fort man tordes åka med trumbromsar och dåtidens ramar.
(Silltunnenav med inbyggd fjädring och som bonus bakhjulsstyrning?)
Som tur var var däcken smala och värdelösa också, så det gick inte att åka så tokfort på kullerstensvägarna.

Cafe var mycket en stil, inte så jävla mycket racing, även om man ibland körde på tid till ett café och använde kvittot som tidkort
 
Men, här har vi ju mycket av den här byggarkonflikten kondenserad ned till ett par rader!






En ny omgång motorcykelmänniskor, inte nödvändigtvis yngre, bygger själva eller imponeras av något dom tror är vintage, café, retro, scrambler eller vad man vill kalla det.

Vi andra står och kliar oss i huvudet. Varför vill någon bygga skit av något som redan var skit - fast på en annan måte?

Det man får fram är fortfarande skit - men nu duger dom inte till sitt ursprungliga ändamål längre.
Det tog oss lång tid nog att acceptera det menlösa originalets existensberättigande - en prisbillig förflyttningsmaskin baserad på daterad teknik och undermåliga komponenter, och som begagnad och näst intill gratis kan accepteras som pendlingshoj till vardags eller att ruttna bort i saltslask.
Inget man vill synas på till vardags, dock...

Nu plötsligt så hissas hojarna till skyarna, tillsammans med sina byggherrar - som i våra ögon bara står och gräver i samma gemensamma tillbehörslåda både rent fysiskt och idémässigt.
Vi andra står frågande.

Det hade varit en sak om man byggde någon enstaka "caféracer" på ett omöjligt objekt, med en ironisk glimt och fick fram något vi alla kunde skratta gott åt: en pastisch av en sporthoj med de rätta accenterna klistrade över de svaga punkterna.

View attachment 470952

"Ha ha ha! En CB 650 med Cafétema! En sådan rolig kille!
Vad skall dom komma på härnäst? En 400 med scramblerstuk?
Så tokiga människor det finns..."


Men nej.
Tydligen bygger man på djupaste allvar och hjälper varandra att linda sina avgasrör och kamma varandras skägg.


För mig är det obegripligt. Det är bortomhorisontenbeyond sminka gris.
Det är lägga upp på operationsbordet-galet att försöka transplantera fast albatrossvingar och fiskstjärt på nämnda gris.

Resultatet blir varken fågel eller fisk. Problemet är att det inte ens är en gris längre.
Det är ett kadaver ingen vill kännas vid.
Dom där däcken varkar i alla fall sakna rotationsrikting, så det blev ju i alla fall en liten framgång??? :hoppskrat
 
Men, här har vi ju mycket av den här byggarkonflikten kondenserad ned till ett par rader!






En ny omgång motorcykelmänniskor, inte nödvändigtvis yngre, bygger själva eller imponeras av något dom tror är vintage, café, retro, scrambler eller vad man vill kalla det.

Vi andra står och kliar oss i huvudet. Varför vill någon bygga skit av något som redan var skit - fast på en annan måte?

Det man får fram är fortfarande skit - men nu duger dom inte till sitt ursprungliga ändamål längre.
Det tog oss lång tid nog att acceptera det menlösa originalets existensberättigande - en prisbillig förflyttningsmaskin baserad på daterad teknik och undermåliga komponenter, och som begagnad och näst intill gratis kan accepteras som pendlingshoj till vardags eller att ruttna bort i saltslask.
Inget man vill synas på till vardags, dock...

Nu plötsligt så hissas hojarna till skyarna, tillsammans med sina byggherrar - som i våra ögon bara står och gräver i samma gemensamma tillbehörslåda både rent fysiskt och idémässigt.
Vi andra står frågande.

Det hade varit en sak om man byggde någon enstaka "caféracer" på ett omöjligt objekt, med en ironisk glimt och fick fram något vi alla kunde skratta gott åt: en pastisch av en sporthoj med de rätta accenterna klistrade över de svaga punkterna.

View attachment 470952

"Ha ha ha! En CB 650 med Cafétema! En sådan rolig kille!
Vad skall dom komma på härnäst? En 400 med scramblerstuk?
Så tokiga människor det finns..."


Men nej.
Tydligen bygger man på djupaste allvar och hjälper varandra att linda sina avgasrör och kamma varandras skägg.


För mig är det obegripligt. Det är bortomhorisontenbeyond sminka gris.
Det är lägga upp på operationsbordet-galet att försöka transplantera fast albatrossvingar och fiskstjärt på nämnda gris.

Resultatet blir varken fågel eller fisk. Problemet är att det inte ens är en gris längre.
Det är ett kadaver ingen vill kännas vid.
Klockren :)
Upplever med att byggare och skäggtrimmare ofta är samma person. Inget focus på hur det går att köra utan bara om den kan ta sig till cafet och tillbaka (för att beundras :) ) och inget annat.
Blir lite kulturkrock för en bonnpojk som jag. Är mera intresserad av hur kul den är att köra :)
 
” Det är ett kadaver ingen vill kännas vid. ”
Tack @notrightrider för dessa bevingade ord! :tummenupp
En kondenserad beskrivning av den avsky jag känner inför dessa byggen. ?
 
"Dom som skapade Caféracerkulturen" startade med ännu sämre utgångsmaterial (fast onekligen mycket fränare än en CB)
Man byggde på BSA, Triumph, Norton och annat, som var tunga, svampiga, wobbliga och definitivt hade sorgliga trumbromsar.

Grejen var ju att man rensade bort vikt för att få dom att nästan gå fort med sina veka stenåldersmotorer, så fort man tordes åka med trumbromsar och dåtidens ramar.
Jaja, jag menade inte fördjupa mig in absurdum. Vet inte om du argumenterar med eller mot mig?

Man byggde väl på vad som fanns och inte minst vad man hade råd med. Mc var ju mer ett bruksfordon än som för större delen av mcägarna idag, ett livsstilsattribut.

Bah, vad jag skriver kan du visst skriva bättre.

Mvh från en gringubbe till en dito.
 
Back
Top