Hmmm, kom på ytterligare en vacker tavla...bokstavligen!
Sitter och äter ivardagsrummet då jag kommer på att jag glömt ketchup. Flaskan var av den där varianten där man förstår vad som är topp och botten och följdaktligen ligger det lilla som är kvar längst ned. Jag skakar flaskan rejält och lyckas få ur det sista. Men inte nöjer jag mig med det, nähä då! En ny flaska tas fram, korken öppnas och jag klämmer till, men intet händer eftersom jag inte tagit bort förseglingen som sitter under korken. Jag skruvar av korken, tar bort förseglingen och skruvar tillbaka korken igen.
Här någonstans tappar min kropp kontakten med mina genom åren illa misshandlade och något medtagna hjärnceller.

Korken är fortfarande öppen från det första försöket att få ut det röda guldet, men i frustrationen över att behöva tampas med onskefulla förseglingar glömmer jag detta och börjar skaka flaskan.

Till saken hör även att jag har för vana att skaka flaskan genom att hålla ett stadigt tag i botten på flaskan och slunga den framåt-nedåt för att få ut så mycket som möjligt. Resultatet låter inte vänta på sig. Ett stilrent rött streck uppenbarar sig på en tavla snett över flickvännens axel för att sedan fortsätta ner över tapeten, soffan, flickvännens arm, soffan igen, golvet, fotöljen, golvet igen och sedan upp över TV och motstående vägg till sisådär 2 meters höjd.
Säkerligen snyggt och innovativt i Lollo Carters ögon, men föga praktiskt och hyffsat kladdigt i de flesta andras. Det fick bli kall spaghetti efter grundlig sanering, men allt gick faktiskt bort.
Ketchup räknas numer som djävulens påfund och inmundigas med största försiktighet!