Beror på... är svaret.
* När jag körde för länge sedan inne i stan, så var det praktiskt och jävligt ball på samma gång. Tog mig fram överallt och med fri fart.
* När det var kvällsåkningar med gubbarna, så var det gemenskap och fika i Sigtuna, kolla flygplan över Arlanda m.m.
* När det var fria körningar på Rörken eller senare på Åland, så var det kurvtagning, varvtider och kontrollkänslan (och tävlingsskallen) som gjorde sitt.
* När jag pendlade längre sträckor till jobbet, var det förmågan att hänga av plitarna som var viktig och kortast tid "från A till B".
* Främst av allt är upplevelsen av fart och en böljande väg eller bana som svischar förbi (TT-race light, så att säga
)
Men, jag kan erkänna att när jag senast åkte för ett par veckor sedan - precis innan hojen ställdes under för vintern - och jag tog en runda hemma i kvarteret i tio knyck, med motorn morrandes bara på tomgång: Det var väldigt speciellt och en upplevelse i sig. Dottern satt nämligen bakpå i overall och med kruka på skallen med ett brett flin och vi tog en extra runda förbi dagis, så hon kunde vinka till kompisarna och dagisfröken. Ordet för dagen var då "Jätteroligt!" och toppar nog det mesta...
