Andfådd?
Jag har bra flås vid havsnivå men över 2500 meter börjar det bli kämpigt.
Ungefär där vid 2500 meter började det bli svårare att få ner pulsen då man pausade.
Men det var fan jobbigare än jag väntade mig redan från start en bit över 1500 meter. Det är vanligen en tre dagars tur men dum som man är inser man inte att man är en gammal gubbe med 15 kilo onödigt fett på kroppen så jag hängde på en grupp som skulle göra det på en dag...
Vi startade med pannlampor kl 00:15 och det tar egentligen inte lång tid innan jag inser att jag kommer få kämpa för min puls ligger runt 160 efter en stunds promenad uppför berget jag vet egentligen att jag inte borde gå över 130 om jag ska orka planerade 13 timmar. Och andra sidan är det en yngre tjej i gruppen som flåsar som att hon antagligen har en puls på 180. Jag inser snabbt att jag är på väg att börja svettas så jag tar av mig tröjan och promenerar i bara shorts bredvid filippinarna som är påbyltade med dubbla lager kläder, mössa och duk för ansiktet. Några andra misstag var att jag hade utslitna joggingskor med jäkligt dåligt grepp på den till stora delar leriga vägen. Min panikinköpta pannlampa hade klent ljus och pekade för högt så jag tvingades stirra ner i marken dessutom immade mina glasögon igen och jag skulle ha använt kontalinserna ifall jag hade förutsett det. Det var inte nåt avgörande men stal onödig energi.
Kl 8 på morgonen nådde vi toppen och jag övervägde mest hela tiden att avbryta fram till dess. Därefter var det ju för sent och det var bara att fokusera på att hinna tillbaka före mörkret.
Ungefär på toppen av berget hittade jag en käpp som jag tog som gåstav, lite kortare än idealiskt men den hjälpte ändå för balansen på många ställen. Ungefär vid toppen börjar även min för ändamålet inköpta ryggsäck trasas sönder. Jag köpte en billig(20kr) för den skull behövde ju bara hålla en dag.... Min keps för 6 kr höll i alla fall hela resan. Sista kilometrarna kändes mina ben som spagetti som skulle vika sig under mig varje steg jag tog. Någonstans längre bakom är huvudguiden och den nämnda tjejen. Ungefär 1 km från basen säger guidenassistenten hur jag ska promenera och sedan säger han att han ska gå till sin motorcykel. Jag tror på något sätt att det är 100-200 m kvar och att han ska åka hem. Men slutpunkten jag sett visar sig bara vara någon slags byggnad bönderna har där så jag fortsätter efter vägen extremt långsam promenader på skitdåliga vägar. Jag börjar tveka om jag gått fel och tar fram telefonen och tittar på kartorna, google, strawa, garmin ingen har egentligen någon väg. Men jag förstår att jag är någorlunda nära en väg och jag hör emellanåt ljud från motorcyklar. Precis då hör jag en motorcykel närma sig så jag reser mig upp för att börja promenera igen och noterar snabbt att det är guidens assistent och han ger mig skjuts sista sträckan på kanske 500-1000 meter.
Inte första gången jag åker bakom någon på dessa moppar men det är första gången jag åkt med någon som kan köra i terräng och dessutom med passagerare. Vanligtvis sitter dom bara och paddlar med fötterna.
Så runt kl 16:30 är jag framme vid basen, sedan hämtar guidenassistenten upp tjejen bakom mig samt ytterligare en tjej som egentligen gått framför mig men stannat på vägen. Så ungefär 17:30 när mörkret faller blir vi skjutsade tillbaka till närmaste byn, Kapatagan.
En by jag skulle kunna tänka mig att ha en semesterbostad i, lite mindre varmt pga höjden och väldigt gemytlig.
Förra året blev jag kompis med barangaikaptenen(sheriffen) där eftersom jag cyklat dit och han själv var hängiven cyklist.