Trots att jag anses som ett kalkbrott av snorvalparna här på SH så har jag turen att få ha min farmor kvar i livet.
Hon ser nästan ingenting längre på grund av starr som är opererad flera gånger, hon har på senare tid börjat höra väldigt dåligt också och fått hörapparat (som hon trotsigt struntar i att använda).
När jag och mina barn hälsade på henne senast så hade hon full koll på hur det hade gått i alla folkracetävlingar för min son (ett dussintal) och dessutom allt annat som var i görningen.
Kroppen må vara svagare än när hon var ung, men intellektet slipas bara vassare.
Hon är en stark kvinna, som för 35 år sedan bestämde sig för att skilja sig och flytta från den by där hon alltid hade bott och till Umeå och börja förvärvsarbeta.
I Umeå kände hon inte en människa när hon kom dit, men byggde snabbt upp ett kontaktnät, och så småningom flyttade vi dit efter henne.
Hon cyklade nästan dagligen två mil hem till oss för att passa mig och min bror, när hon sedan gick i pension bestämde hon sig för att lära sig engelska, något hon gjorde för att hon tyckte att "det måste väl en modern människa kunna".
Hon var den pådrivande kraften för att släktens första dator köptes av min far, "för he begrip du fäl att he måst man kunna i framtin"
Min farmor är en sån kvinna som tänker på alla andra i första hand, men ser till att rå sig själv i alla situationer ändå.
Min farmor är bäst helt enkelt!