Började fundera på en sak så här på nattkröken….Vad betyder hojåkningen för er, egentligen ?
Är det ”bara” nöje?
Är det faktum att hojåkare är så oändligt mycket coolare än andra en orsak? Adrenalinpundare?
Fyller körandet något annat behov?
För mig handlar det om att ”koppla från” allt annat, att kliva på hojen, fälla ner visiret och bara vara Håkan. Jag har en tung period bakom mig just nu, med bl.a två dödsfall i familjen på 7 månader, och enda tillfället som jag kan hålla tankarna borta från allt är när jag kör hoj…Då är jag inte pappa, make, bror eller anställd. Då är Jag är inte frustrerad för att frun inte ”släppt till”, jag skiter i att ungarnas rum ser ut som rövhål, och den dagliga härdsmältan man genomgår för att få dom att göra sina läxor och åtminstone städa sina rum så pass att benämningen ”sanitär olägenhet” bara är delvis applicerbar är glömd.
Att äldsta dottern adderat femtonhundra spänn på en redan diger telefonräkning genom att ringa sin korkade polare som bor inom skrikavstånd, på mobilen? Oviktigt.
Att hunden grävt i rabatten så varenda Gudförbannade växt ligger i bitar på maskrosodlingen vi benämner ”gräsmatta”? Hund? Gräsmatta? Växter? Har jag sånt?
Så, för att summera innan detta blir ett maratoninlägg: Hojåkningen är min drog. Mitt alternativ till att supa skallen i bitar, röka fnittertobak eller skjuta fultjack (jmf:fulmecka
) i armvecket. Det är min flykt undan ”den grå vardagen”.
Är det ”bara” nöje?
Är det faktum att hojåkare är så oändligt mycket coolare än andra en orsak? Adrenalinpundare?
Fyller körandet något annat behov?
För mig handlar det om att ”koppla från” allt annat, att kliva på hojen, fälla ner visiret och bara vara Håkan. Jag har en tung period bakom mig just nu, med bl.a två dödsfall i familjen på 7 månader, och enda tillfället som jag kan hålla tankarna borta från allt är när jag kör hoj…Då är jag inte pappa, make, bror eller anställd. Då är Jag är inte frustrerad för att frun inte ”släppt till”, jag skiter i att ungarnas rum ser ut som rövhål, och den dagliga härdsmältan man genomgår för att få dom att göra sina läxor och åtminstone städa sina rum så pass att benämningen ”sanitär olägenhet” bara är delvis applicerbar är glömd.
Att äldsta dottern adderat femtonhundra spänn på en redan diger telefonräkning genom att ringa sin korkade polare som bor inom skrikavstånd, på mobilen? Oviktigt.
Att hunden grävt i rabatten så varenda Gudförbannade växt ligger i bitar på maskrosodlingen vi benämner ”gräsmatta”? Hund? Gräsmatta? Växter? Har jag sånt?
Så, för att summera innan detta blir ett maratoninlägg: Hojåkningen är min drog. Mitt alternativ till att supa skallen i bitar, röka fnittertobak eller skjuta fultjack (jmf:fulmecka
) i armvecket. Det är min flykt undan ”den grå vardagen”.



När man är sur över allt och alla. Allt man måste göra, alla räkningar som måste betalas, alla man är osams med och som belöning efter alla motorras jag haft. Som man brukar säga, efter regn kommer solsken. Hojåkning är verkligen livet! Fy så gott att köra hoj. men köra lagligt på nån sketen transportsträcka när man ska någonstanns då hinner man tänka på en del skit i alla fall, det är hard rock som gäller.
Man skulle kunna skriva en bok om hojåkning om man hade haft lite talang.
