sandstream skrev:
En direktlänk kanske för oss som också vill skratta?
RD-cupen enligt "Ago"
--------------------------------------------------------------------------------
Lite historisk tillbakablick från Ago Wan Kenobi, finns i SM-programmet 2002 om någon har missat det!
A long time ago, in a galaxy far, far away konstruerade en liten man en liten motorcykel. Han lånade teknologi från racercyklar men höll den samtidigt enkel i konstruktionen. Han lyckades förena standardhojens pålitlighet och användarvänlighet med racercykelns prestanda och livfullhet. Det första försöket till en racerreplika. Ett koncept som numera är vanligt och mer renodlat men detta var det första trevande försöket. Den lille mannen visade sina kollegor på den stora firman vad han gjort och de såg att det var gott. De döpte den lilla hojen till RD 350, började massproducera motorcykeln och spred den över världen. Alla länder den lilla motorcykeln kom till blev människorna förälskade i den. Och i alla länder började man tävla med den lilla hojen. Det var då någon fick den fantastiska ideen! Vi skapar en tävlingsklass enbart för RD 350. Vi kör en serie i varje land och så på hösten samlas de bästa från hela världen på någon trevlig bana och kör en världsfinal för att se vem som är bäst. En perfekt möjlighet för unga, okända, äregiriga (och oerfarna) förare att visa upp sig. And people came to all the racetracks in the world to take the challange and they where called road racing drivers and noooobody knew their names.
1983 kördes den första världsfinalen på Hockenheim i Tyskland. Engelsmännen kom härdade efter att ha kört sitt stora Pro-Am Cup med den första RD modellen. Killarna dom skickade var helt okända då men blev senare berömda. Neil Mackenzie, fabriksförare för Honda och Yamaha i 500VM under många år. Kenny Irons, Suzukis första fabriksförare när dom gjorde comeback i 500VM i mitten av 80-talet. Dog i en krasch 88 och blev då ersatt av en gänglig yngling från Texas som kom att fulfölja hans verk, Kevin Schwantz. Mat Oxley var tillsammans med vår egen Vesa Kultalahti ett fruktat namn i endurance VM på 80-talet innan han blev racingjournalist. Sverige skickade Stefan Schönberg. Varför vet jag inte då vi inte körde någon nationell RD-cup innan 86. Helt klart var att Stefan var rätt man. Dels kunde han köra hoj fort, dels är han en kollugn typ som inte låter sig imponeras eller bli skrämd av något. Egenskaper som kom väl till pass då tävlingen brukar beskrivas som ett rallarslagsmål. Framförallt engelsmännen var tydligen vana att köra med mycket vassa armbågar. Legenden säger att dom höll på att skrämma livet ur fransmännens bästa på träningen när dom knuffade honom av banan. Men Fransmän, Tyskar och Italienare lärde sig fort. Året efter var dom på någon fransk bana, har jag för mig. Tydligen fick dom ut sina lottade hojar en timme innan första träning för "justering". Stefan berättade efteråt att många hojar gick fortare och fortare för varje träning som gick. Dom han "justera" mycket mellan passen. Ryktet gick att visa hade haft med sig egna motorer till racet. Tredje året började dom med att hojarna inte fick hanteras av teamen själva. Fabrikens egna mekaniker var dom enda som fick röra hojarna i en öppen "park ferme" där alla kunde se allt. Förarna fick säga till en mekaniker vad som skulle göras. Dom fick inte ens justera kopplingsvajern själva. Jag har för mig att Stefan var på alla världsfinaler fram t.o.m -87 då han bytte klass. Själv fick jag aldrig åka, fast det var nära -88. De fem första i Nordiska kuppen skulle få åka och jag låg femma i början på säsongen innan jag började krascha sönder allt.
Den ursprungliga RD 250 LC blev aldrig någon succe här av någon anledning (fast min bror hade en -81:a). Galenskaperna tog fart när RD 350 YPVS:en kom -83. Jag tror det såldes ca: 600 st första året i Sverige. Jag tror inte en enda finns kvar idag hel. Det fanns, som sagt, ingen RD-cup de första åren men B-förarna (eller debutanterna som det hette på den tiden) översvämmade snart 350B med dom. Det dom saknade i effekt jämfört med dom racercyklar som dom tävlade mot tog dom igen i kurvorna. Som nybliven A-förare tillhörde jag dom som anmälde mig till den då så oerhört populära, och statusfyllda ”Superbike Cup” för standardhojar med en RD. Det räknades separata poäng för maskiner upp till 600 kubik. I början körde vi ihop men snart svällde klassen ut av alla RD-åkare så att vi fick en egen klass. ”Lilla Superbike” fick den heta. Mitt första A-förarrace var Knutstorp-83. Jag låg ute på slutövning på min värnpliktstjänstgöring men hade lyckats tigga till mig permis över helgen. På Knutstorp hällregnade det hela helgen och jag var sjuk och hade feber så jag vinglade mest runt lite försiktigt och beundrade förskräckt de stora stjärnornas sladdteknik i regn, på standarddäck med 250kg standardhojar! Kom ihåg att –83 var standardhojar lika med Suzuki GSX1100, Honda CBX och Kawa 1000. ”Sänkeracing” som de puritanska 250 och 500 åkarna kallade det. Jag kommer ihåg chocken jag fick när Vesa, på en annan RD, visslade förbi på en träning. Det var inte farten som chockade mig utan det faktum att han var klädd i leopardmönstrade tights utanpå skinnstället. Jag tror det var någon vadslagning som låg bakom. Efter detta insåg jag att racing krävde en något annan attityd från min sida. Redan nästa race var jag igång med kraschandet. Det gick så långt att Beviks började lägga upp lager på RD-350 delar för min skull. De visste att om det hade varit tävlingshelg så kom jag in på måndagen och skulle ha delar, oftast gaffelben. Jag vet inte hur många gaffelben jag köpte under dessa år men än idag hittar jag krökta gaffelben i mitt garage när jag flyttar på lådor eller städar.
Själv avslutade jag min första RD:s racing karriär genom att sätta den rakt in i ett räcke på Gälleråsen -84. Hojen blev ca: en halv meter kortare. Ramen gick av under gaffelkronan. Gaffeln, fälgen och bromsskivorna kröktes. All plast var mos. Själv var jag till allas förvåning oskadd (Tävlingsläkaren uttryckte, på jurymötet, efter racet sin stora förvåning över att jag överuvudtaget överlevt). När hojen gick in räcket slängdes jag över styret och in i räcket. Men eftersom jag han sno runt träffade jag räcket med ryggen raklång. Så istället för att bryta nacken slogs "bara " all luft ur mina lungor innan jag kastades ut i sandfållan. Jag minns att jag låg med sand i mun och näsa och kunde inte andas. Fast det blev fart på mig när räddningspersonalen skulle klippa upp hjälmen med den stora "bultsaxen". Då flög jag upp, slet mig ur deras grepp och sprang därifrån. Dom fick inte in mig i ambulansen heller. Föresten var det samma RD som jag året innan ,på just Gälleråsen, dekorativt hängt upp i ett fångstnät, bredvid mig själv (upp-och-ner). Jag fick hänga där en bra stund eftersom funktionärerna vägrade plocka ner mig innan läkaren kommit och undersökt mig.
1986 kom RD350 cupen till Sverige och då brakade h-lvetet löst på riktigt. Det dröjde inte länge innan tävlingsledningen gick ut till funktionärerna och varnade innan RD-cup racen startade. Alla som varit funktionärer på en tävling vet att det är en "ära" som bara brukar drabba sidvagnsheaten i vanliga fall. SVEMO tappade tålamodet med oss det året när de blev tvungna att rödflagga ett heat på Gelleråsen för att funktionärerna skulle kunna ta hand om två killar som ramlat i Trösen på startvarvet. Dom var ute hos dom först men eftersom vi slängde en eller flera hojar, och killar, på dom vid varje passering fann dom för gott att hoppa tillbaks bakom däckstravarna tills tävlingsledningen fått stopp på oss. Det tog ett tag för dom att rensa sandfållan på kroppar och hojar. Vi fick en kollektiv utskällning i depån och varje förare fick en personlig, skriftlig varning tillsänd sig efteråt.
Däcksmärken på hjälm, skinnställ och tank efter en startkrasch är kanske nog otäckt nog men det värsta var att det inte var ovanligt med skador på hoj och klädsel efter ett race även om man inte kraschat. Stellan Andreasson var en gång i Danmark vansinnig på Janne "Källis" Hansson för att han varit uppe och klättrat på hans rygg med sitt framhjul genom en kurva. Han var inte så mycket arg för att han kört på honom. Han var mest förbannad för att det var så onödigt eftersom det var på en fri träning. Varför hade han så bråttom om? Det var vid samma tävling som han skulle skälla på en annan förare för något efter en träning men kom helt av sig när denne bara gick förbi honom med något villt i blicken, morrande, plockade i farten upp en läskflaska och slog halsen av den mot bussens lastbrygga så glas och läsk yrde, hallsade den och gick in i bussen och kollapsade gråtande i en slaf. Stellan gick inte in efter honom fast han bodde i samma buss! Vem behöver mental träning? En intensiv dödslängtan och en total avsaknad av självbevarelsedrift är allt som behövs.
RD-cupen var inte bara en kraschfest, det var mycket hård och seriös racing också. Eftersom hojarna var så lika i prestanda letade alla efter det där lilla extra. Den oseriösa delen av detta hölls efter av Yamahas besiktningsmän. T.ex. det lilla tricket att byta till äldre tändboxar för att vinna några få, men viktiga 100rpm, upptäcktes snabbt och medförde att efterbesiktning alltid inkluderade titt under sadeln för att kolla artikelnummer på boxen. Den ende som under RD-cupens tre år blev påkommen med att ha fusktrimmat avslöjade sig själv genom att han utan att behöva slipstreama gasade om folk på Sviestads långa raka. Protesterna var inlämnade redan innan hojarna kommit i mål. Till dom tveksamma tricken får att slå av konkurenternas dödarknappar räknas. Även att använda konkurenternas passagerarhandtag för att dra sig om får räknas dit. Allehanda slipstreamningstrick testades. Ett problem var att RD 350-86 hade ovanligt långa avgasrör. Dom satt dessutom brett isär. Sög man sig riktigt nära var det svårt att svänga ut utan att köra på piporna. Vi får nog ta på oss äran av att ha uppfunnit tricket med att lyfta på ändan på rakorna för att få bättre aerodynamik. Vi hade testat att köra med vänster hand på gaffelbenet för att få armbågen och handen ur fartvinden. Funkade bäst på 83-84 med liten toppkåpa och brett styre. Att krypa in i kåpan med hjälmen hade vi testat, detta för att täppa igen springan mellan hjälmen och kåpglaset där luft kunde virvla ner, och i samband med detta upptäckte någon att om man lyfte på häcken så följde vinden ryggen bättre och man kunde vinna några viktiga 100rpm på en lång raka. Jag tror det var på Anderstorp i samband med VM 86 eller 87 alla körde med detta. Det roliga var att VM åkarna i 250 tydligen sett oss för på deras race började dom också med detta trick. Eller också var detta vardagsmat för dom och vi bara var lite efter i Sverige. Snyggaste tricket uppfann Janne Hansson på Mantorp Park –88. Jag låg och följde honom under en testdag i veckan innan racet och upptäckte att han låg nära räcket på långa rakan. Jag gjorde samma sak och upptäckte att det gick fortare där. Det var lite sned motvind den dagen och räcket gav lite lä. Plus att markeffekten blir större av två ytor så nära fordonet. ”Att slipstreama ett räcke” var uppfunnet.
-88 blev sista året för RD-cupen. Sista racet gick på Anderstorp och jag stod på läktaren. Jag hade tröttnat på att köra skadad så jag stod över. Men det var det enda race jag missade på de tre år som vi hade en RD-cup. Den ende som körde alla racen var Tomas ”Kisa” Andersson.
Christer ”AGO” Johansson
Är du skyldig till den eller? Fast annars är ju AGO's text om RD-cupen något av det mest läsvärda på hela internet.
