Var på klassresa i 9:an runt '88/'89 i Tyskland. Resan gick till Berlin och sålunda gick resan också genom dåvarande Östtyskland för att ta sig dit. Väl där var det mycket som var kul att ha varit med om. Bl a att ha gått igenom Checkpoint Charlie, fått se muren då den fortfarande fanns kvar samt vilken skillnad det var att befinna sig i Väst-Berlin och Öst-Berlin. En enkel beskrivning var att det tidigare var som att se på färg-TV och det senare var som att se på svartvit-TV.
Ett av de mer bestående minnena var dock på resan dit. Vi var nog två, tre klasser som befann oss i en för tiden ganska modern buss. Färdandes på östtyska vägar som bestod delvis av betongblock (?) med ordentliga skarvar som slog i bussen och lät do-donk tills man slutligen tappade det lilla förnuft man begåvats med. För att få en helhetsupplevelse långt mer hundraprocentig än någon exklusiv hemmabio kan bjuda på i dagsläget ackompanjerades denna vansinnesframkallande serenad förutom av världens mest kompletta gråskala utanför bussfönstret även av den karakteristiska doft som finns i de östländer som eldar med kol för att generera el och värme.
Nåväl, vi tuffar på söderut i bussen, lyssnar på walkmans, djävlas med grannen i sätet intill och försöker stundtals få en liten tupplur. Halvvägs till Berlin på den östtyska landsbygden upptäcker vi plötsligt att vi har en Trabant bakom bussen. Det är tydligt att han vill köra om bussen, men vi förstår inte varför han vid ett flertal ypperliga tillfällen, som vi ser det - vana vid prestandan hos västeuropeiska bilar, inte tar chansen. Slutligen sträcker vägen ut sig i en lång och bred raksträcka som skulle få vilken landningsbana som helst på JFK att bli generad, för att inte säga kinesiska muren.
Föraren i Trabbin kan givetvis inte få ett bättre läge och den fram tills nu tämligen försiktige (?) föraren tar äntligen mod till sig. Majoriteten av killarna som sitter i bakre delen av bussen tittar förväntansfullt på, äntligen lite racing på vanlig väg! Omkörning, nedväxling, höga varvtal, tjoho! Nyfiket dras bussgardiner undan för att utan krångel kunna följa händelseförloppet. Vild i blicken, med fradga kring munnen och ett desperat flin trampar han plattan i mattan och kastar sig ut i andra vägbanan för att susa förbi vår buss och...
...sedan händer ingenting. INGENTING!
Spekulationerna är vilda. Vad sysslar karlfan med? Har motorn rasat? Har han missat att få i en växel? Trots att vi slynglar i bussen inte är äldre än blott 14-15 år så inser vi att vi har en potentiell trafikfara på gång, ska han köra om så får han allt börja gasa - även den oändliga kinesiska muren har ett slut, precis som den kombinerade flygrakan/vägen med anor sedan krigets Tyskland.
Med spänd blick och stegrande puls följer vi händelseförloppet då föraren av Trabbin uppenbarligen inte tänker ge sig, han ligger kvar jämsides med bussen och har bestämt sig för att han ska om. Väl över 30 sekunder hinner passera och han är nu ungefär uppe vid halva bussens längd. Det känns som omkörningen har pågått i en evighet och vi undrar hur mycket längre rakan är då plötsligt en häst med vagn dyker upp en bit längre fram i mötande vägbanan. Det återstår säkerligen minst 200 meter innan vi möts, men med tanke på accet hos Trabbin så är loppet kört. Föraren slår händerna på ratten, bromsar och återgår till vårt körfält och lägger sig ånyo bakom bussen.
Vi kom fram till Berlin till slut och Trabbin tog sig förbi oss efter många om och men. Om föraren hade en för lätt högerfot, det var fel på Trabbin eller om det var en gammal årsmodell som helt enkelt inte hade fler kusar under motorn ska jag låta vara osagt, men det var nog den långsammaste omkörning jag någonsin fått beskåda och jag hoppas jag slipper se något dylikt igen.