Förstår inte varför han vill leka ordningsman om nu barnet är honom så kärt. Att människan i golfen ville fram och inte tänkte ge sig är ju rätt tydligt i berättelsen, (i den händelse det gick till någorlunda som beskrivs). Varför trilskas och på det viset bidra till att skapa farliga situationer? Man har ingen rätt att hindra omkörning även om den framstår som olämplig. Hade han släppt fram henne hade det varit 2 lugnare förare på aktuell vägsträcka, i motsats till 2 kombattanter på väg där den ene (kanske båda) dessutom har ett litet barn på passagerarplats. Om han nu vill ta sitt säkerhetsmedvetande till det yttersta borde väl den unge telningen dessutom vara placerad i baksätet...
Mest handlar det nog om berättarteknik och där är sanningshalten av noll och inget värde, anser jag. Hur intressant är en skönlitterär bok som bara förmedlar absoluta sanningar? Sanna böcker är mest intressanta ur ett faktaperspektiv. Kan man förmedla fakta på ett underhållande sätt är det bra, men knappast möjligt utan att använda sig av stilistiska knep där läsaren ändå förstår vad som sant och vad som är av författarteknisk karaktär.
Man blir lite sentimental, lite rörd av en berättelse hårddragen till max av en beskrivande part. Är tillvaron någonsin mer svart eller vit än i bloggvärlden? (Jag frågar för att jag inte vet, den enda blogg jag läser med någon slags regelbundenhet är Toymans).
Visst är det skönt?