Jagades förr en del smått - och stort - under tisdagkvällar...
Minns en tur på krokvägen längs älven till Trollhättan, vi kom ifatt och blåste om ett gäng med knäpuckar och nya R1

r. De ankom 15-20 minuter senare också till Slusskafeét och blev lätt generade när de såg att vi var minst 30 år äldre, oftast tunnhårigare och 30-40 kg tyngre än någon av dem.
”The older I get, the faster I was.”
Visste de om att det var tävling?
Var alla nya Äwettå?
Jag tetas bara. Kanske var någon helt ny, övningskörde eller hade strypt hoj? Det kan ju ha funnits andra skäl att inte haka på mer rutinerade hårdgasare.
Jag antar i princip aldrig när någon bjuder upp. Gör inte den andre något korkat lär jag göra det. Ska det gasas vill jag veta med vilka och att vi kan varandra. När jag kör om någon är det för att jag har mitt tempo, de har sitt. Hakar någon på släpper jag av en smula. Jag vill inte ha på mitt samvete att någon klotar för att de kör fortare än vad de egentligen är bekväma med, (mer/igen).
För ett par somrar var det en yngre förmåga som tog rygg på mig. Han kan allt sånt som är svårt, imponerande och jag till stora delar betraktar som materialförstöring, alltså stunt. Jag dömer inte, har bara andra mål med mitt motorcyklande och är lite gniden. Han har få år och mil i ryggen men mycket talang.
Tyckte inte jag drog på men är hemtam på de vägarna, så det gick väl halvfort. Jag på bandit, han på 600sportis.
När vi stannar kommer han fram med andan i halsen och frågar ivrigt om det var mitt ”värsta”.
Funderade lite och svarade nog lite svävande, mest jakande. Tänkte i mitt stilla sinne att han skulle bara veta och han skulle bara veta hur jag och far hans körde på våra turer, på dessa vägar.
Gjorde jag honom en tjänst eller otjänst?