Jag vill passa på att tacka Stoffes familj, som var med och berättade om Stoffe och om han hur hans liv så ut innan olykan.
Själv har jag aldrig träffat han personligen, men jag vet att han var med på någon Vilse-tur.
Det var en grej som fastnade som Stoffes pappa sa och det var att
-Om jag dör på motorcyklen, så dör jag i alla fall lyckligt.
Det är märkligt, då jag alltid sagt det samma när min mor har varit orolig och bekymrad..
Men nu när jag såg Stoffes familj, sörjande, gråtande så börjar man tvivla på om det är värt det hela.
Precis som för Stoffes del, så kan livet så plötsligt ta slut, utan att man själv vållat det eller fått vara med och bestämma.
Jag kan inte tänka mig att det kan finnas något värre än att förlora sitt barn, olycka, sjukdom eller annat, men det måste vara det mest grymma och värsta som kan hända.
Precis som pappan i familjen sa så skulle nog Stoffe vilja att man fortsatte med mc-åkandet och jag tror att det blir svårt att leva utan det, då det är en livsstil.
Jag skulle till sist bara vilja säga att alla mina tankar finns hos Stoffes familj och jag hoppas att ni på något sätt kan hitta lyckan igen.
Stoffe! Rest In Peace!