Det är ingen idé att tjöta med dom där människorna, dom vägrar läsa vad du verkligen skriver och tycker du är ond för att du inte tycker som dom. Jag försökte diskutera med dom men när dom vet att dom har fel blir det stört omöjligt. Därför iggar jag dom nu, det är inte lönt. Dom är extra vågade i sin mobbing mot meningsmotståndare när dom är flera mot en, det är så kommunism fungerar. "Tillsammans är vi starka". I själva verket är dom svaga individer som försöker känna sig starka genom att låtsas tycka synd om nån som är en ännu större loser än dom själva.![]()
Så bara för att ett par stycken tycker annorlunda än ni gör så är de kommunister? Tycker man annorlunda än er, då klumpas man ihop med det som ni tycker är värst? Låter som gammal vanlig högerpropaganda.

Alla vettiga människor vet att du naturligtvis har rätt men orkar inte skriva. Skit i dom bara. Alla deras kommu-argument förlorar helt sin trovärdighet i mina ögon innan dom har satt sig själva på existensminimum, sålt hus, bil och båge och bosatt sig i någon invandrartät förort full med luffare. Och sedan skänkt sina pengar till en arbetslös morsa.
Har levt på socialbidrag under en period, så får jag din tillåtelse att argumentera emot er?

Det kallas dubbelmoral det dom håller på med - och som både du och jag förstår har dom allihop själva gått (eller går fortfarande) på soc-bidrag. Det lyser ju igenom, spelar ingen roll vad dom säger.
Självklart lever vi alla på bidrag, som har avvikande åsikt gentemot din egen, det är ju därför vi kämpar på barrikaderna för att det ska få finnas kvar, annars hade vi ju alla gått under.

Dubbelmoral hade det varit ifall vi varit skattesmitare och råbarkade kapitalister utan empati, men ändå tyckt att socialbidrag är bra.

Så här många gånger, i ett och samma inlägg, har jag nog aldrig använt


Får nog sammanfatta min ståndpunkt så här: Jag ställer upp för min närmaste familj. De sätter jag högst av alla och hjälper dem på alla sätt jag kan. Sverige som land är en pereferi familj och vi är ett team i samma båt, på gott och ont, så jag gör vad staten (det vill säga vi) anser behövs för att alla ska ha det någorlunda bra. Jag ställer alltså upp för mina medmänniskor i viss mån och hoppas de gör detsamma för mig.