Nyteknik
Bannad
SM-deltävlingen på Gelleråsen sista helgen i juli hade jag sett fram emot länge. Det började också mycket bra med två perfekta kvalheat och elfte kvaltid vilket innebar att jag skulle stå i samma startled som Oscar, Autio och Pärtelpoeg. En osannolik förbättring från förra årets tävlingar då jag knappast ens skymtade de snabba förarna från min plats på startplattan. Bakom mig hade jag nu Eva Hällström, Brazze, och Axexxs. Jag kände mig som någon som lite väl snabbt hade befordrats över sina kvalifikationer. Men det kändes bra. Mycket bra och söndagen skulle bli säsongens självklara höjdpunkt.
Vi snabbspolar förbi det tråkiga och är nu i Chris Ash tält där det är fem minuter kvar innan det är dags att köra ut på banan för sighting lap i 250 Racer. Det regnar och mina förhoppningar om tidernas race har förbytts mot ett lojt "Jaha, vi kör väl ut och ser vad det kan bli av det här". Jag springer igång hojen och puttrar bort genom depån mot platsen där jag får en transponder monterad och kör tillsammans med alla andra ut på ett gemensamt sighting lap. Eftersom jag inte hade brytt mig om att köra förmiddagens warm-up är det först nu som jag under ett varv får tillfälle att känna på det blöta underlaget. Jag lyckas köra hela varvet tillbaks till startplattan utan att sladda omkull och får snabbt syn på mitt nummer, stannar där och håller motorn igång tills det är dags att köra iväg igen - på warm-up lap. Vi flaggas iväg och jag klarar mig genom Trösen och Esset innan det händer. Motorn stannar.
Jag tänker: "Det är inte sant. Inte nu. Detta händer inte!". Ut ur Esset är det som om jag får soppatorsk. Motorn hickar till, stannar och jag blir omkörd av en svärm 250-ekipage på väg mot startplattan. Men inte jag - jag har stannat vid ingången till Ejes och blir nu omkörd av en eftersläntrare som lämnar mig absolut sist och ensam ute på banan. Jag blickar bort mot startplattan och ser att man står och väntar på att starta. Funktionärerna vid posteringen getikulerar till mig på ett vagt lite osäkert vis och jag inser att nu gäller det att fort som fanken få igång motorn för att inte bli tagen av banan. Jag blickar in i genom den trånga luckan in i luftburken under tanken och blir överlycklig: bensinkranen står i läge "OFF".
Jag behöver bara vrida den till "ON" och rulla igång motorn så är katastrofen över. Genom hjälmen vrålar jag åt den funktionär som har sprungit fram till mig att jag har löst problemet. Ska bara rulla igång. Kan han hjälpa mig? Han ser ogillande ut och söker bekräftelse från sina kollegor att istället ta mig av banan. Jag ignorerar honom, petar i ettan, rullar, rullar, rullar och släpper ut kopplingen. Inget händer. Stendött. Försöker igen. Samma sak. "Bööööööö". Ingenting. Jag kastar en blick mot startplattan och läktarna där alla riktar sina blickar mot mig. Jag är han som uppehåller SM-deltävlingen. Skämmer ut sig inför hundratals åskådare. Och TV-kameror. Adrenalinet bedövar som tur är mina intryck.
Jag tittar återigen in i luckan under tanken och ser att bensin forsar hejdlöst genom kranen ut i luftburken - förgasarna är inte anslutna till bensinkranen! Med samma försämrade motorik som hysteriska kvinnor som jagas av mördare på film försöker jag trycka fast slangen mot kranen samtidigt som bensinen rinner. Med klumpiga handskar på händerna och fuktionärernas ilskna rop i bakgrunden: "Kom hiiit! Ställ motorcykeln häär!!". Jag skiter i dem, börjar springa med ettan i läge, släpper upp kopplingen - och motorn går igång. Med samma lättnad som den som efter lång väntan till slut får sätta sig på toaletten kör jag mot startplattan. Med all säkerhet är det första och sista gången som jag i ensamt majestät har alla läktarens blickar riktade mot mig på väg mot mållinjen. Den enda lediga luckan är inte svår att hitta och så fort jag tagit plats gör man klart för start. Jag kör fyra varv och vurpar.
Vi snabbspolar förbi det tråkiga och är nu i Chris Ash tält där det är fem minuter kvar innan det är dags att köra ut på banan för sighting lap i 250 Racer. Det regnar och mina förhoppningar om tidernas race har förbytts mot ett lojt "Jaha, vi kör väl ut och ser vad det kan bli av det här". Jag springer igång hojen och puttrar bort genom depån mot platsen där jag får en transponder monterad och kör tillsammans med alla andra ut på ett gemensamt sighting lap. Eftersom jag inte hade brytt mig om att köra förmiddagens warm-up är det först nu som jag under ett varv får tillfälle att känna på det blöta underlaget. Jag lyckas köra hela varvet tillbaks till startplattan utan att sladda omkull och får snabbt syn på mitt nummer, stannar där och håller motorn igång tills det är dags att köra iväg igen - på warm-up lap. Vi flaggas iväg och jag klarar mig genom Trösen och Esset innan det händer. Motorn stannar.
Jag tänker: "Det är inte sant. Inte nu. Detta händer inte!". Ut ur Esset är det som om jag får soppatorsk. Motorn hickar till, stannar och jag blir omkörd av en svärm 250-ekipage på väg mot startplattan. Men inte jag - jag har stannat vid ingången till Ejes och blir nu omkörd av en eftersläntrare som lämnar mig absolut sist och ensam ute på banan. Jag blickar bort mot startplattan och ser att man står och väntar på att starta. Funktionärerna vid posteringen getikulerar till mig på ett vagt lite osäkert vis och jag inser att nu gäller det att fort som fanken få igång motorn för att inte bli tagen av banan. Jag blickar in i genom den trånga luckan in i luftburken under tanken och blir överlycklig: bensinkranen står i läge "OFF".
Jag behöver bara vrida den till "ON" och rulla igång motorn så är katastrofen över. Genom hjälmen vrålar jag åt den funktionär som har sprungit fram till mig att jag har löst problemet. Ska bara rulla igång. Kan han hjälpa mig? Han ser ogillande ut och söker bekräftelse från sina kollegor att istället ta mig av banan. Jag ignorerar honom, petar i ettan, rullar, rullar, rullar och släpper ut kopplingen. Inget händer. Stendött. Försöker igen. Samma sak. "Bööööööö". Ingenting. Jag kastar en blick mot startplattan och läktarna där alla riktar sina blickar mot mig. Jag är han som uppehåller SM-deltävlingen. Skämmer ut sig inför hundratals åskådare. Och TV-kameror. Adrenalinet bedövar som tur är mina intryck.
Jag tittar återigen in i luckan under tanken och ser att bensin forsar hejdlöst genom kranen ut i luftburken - förgasarna är inte anslutna till bensinkranen! Med samma försämrade motorik som hysteriska kvinnor som jagas av mördare på film försöker jag trycka fast slangen mot kranen samtidigt som bensinen rinner. Med klumpiga handskar på händerna och fuktionärernas ilskna rop i bakgrunden: "Kom hiiit! Ställ motorcykeln häär!!". Jag skiter i dem, börjar springa med ettan i läge, släpper upp kopplingen - och motorn går igång. Med samma lättnad som den som efter lång väntan till slut får sätta sig på toaletten kör jag mot startplattan. Med all säkerhet är det första och sista gången som jag i ensamt majestät har alla läktarens blickar riktade mot mig på väg mot mållinjen. Den enda lediga luckan är inte svår att hitta och så fort jag tagit plats gör man klart för start. Jag kör fyra varv och vurpar.
.
