Hjälteinsats!
På tv:n visades en dokumentär om invasionen av Irak, och i soffan satt jag och halvsov i det av tv-ljuset upplysta vardagsrummet hemma hos min far. Plötsligt väcktes jag ur mitt slentrianmässiga tittande av ett oljud utanför fönstret. Vafalls!? Det var ett slagsmål som pågick där ute
Min första reaktion var att låta de inblandade reda ut sina meningsskiljeaktigheter utan min inblandning, men när det började låta som att våldsamheterna eskalerade tog jag mod till mig och öppnade fönstret för att kontrollera vad som försegick där ute egentligen. I mörkret kunde jag urskilja hur den ena av de två hade trängt in den andra i ett hörn och de skrek på varandra, spottade och fräste ljudligt. Jag hojtade till för att få deras uppmärksamhet men helt utan resultat. Jag måste ha en ljuskälla, tänkte jag, och gick skyndsamt ut i hallen för att hämta ficklampan som hänger där.
Väl tillbaka kastade jag en skarp ljuskägla mot de två bråkstakarna, och försökte med hög röst få dem att lugna ner sig och bege sig bort från platsen. Hur jag än försökte få dem isär så bar mina ansträngningar ingen frukt. Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde ju inte bara stå där i fönstret och se på...
Raskt stegade jag ut i köket och lät fantasin flöda fritt, något här inne måste kunna hjälpa mig i min kamp mot buset på utsidan! Jag öppnade skafferiet och med ivrig blick sökte jag efter en möjlig lösning. Där! Bra, den kan fungera! Den tar jag!
Väl tillbaka i fönstret med ficklampan i ena handen och pepparkaksburken, från skafferiet, i andra så fick jag anfallaren i siktet. De första tre kakorna missade, men jag fick den arga bråkstakens uppmärksamhet för ett par sekunder vilket gav den inträngda stackaren en chans att undkomma. Dock tog angriparen snabbt upp jakten! Den fjärde pepparkakan träffade rätt i nyllet på den nu något förånade fightern och den femte fick honom på bättre tankar! Som en skållad iller for han in i ett närliggande buskage, och i ljuset från ficklampan kunde jag se reflexerna från hans ögon där han satt och surt blegade åt mitt håll, lätt skamsen över att han hade blivit besegrad av ett plötsligt pepparkaksbombardemang från en vardagshjälte som mig. Lite längre bort kunde jag även se hur cheyen som hade fått stryk var påväg tillbaka

tuttar). Jag skickade för säkerhets skull en extra pepparkaka mot buskarna och såg hur den snopna killen for bort mellan husen med hög fart.
Med kattgodisburken i tassen for jag ner för trapporna och ut på gräsmattan för att kolla till den tilltuffsade lilla damen och efter att hon hade fått några godisar och jag hade klappat henne en stund så låg hon och spann halvsovandes i gräset. Jag lade en liten hög med godisar bredvid den nu glada kissekatten och när jag lämnade platsen satt hon på trappen och tvättade pälsen sin. Den andra katten har jag inte sett till sen dess och lugnet är nu återställt i grannskapet.
Att dessa små luddtussar kan låta så mycket när de bråkar
