Nyteknik
Bannad
Idag lördag 09:02 svängde jag in på parkeringen till fiket vid Rosenhill, ett mecka för motorcyklister beläget i ett finmaskigt nätverk av fenomenala hojvägar några mil söder om Stockholm. Där stod 26 hojar parkerade. Min förhoppning att nöta däckkanterna i sällskap med andra sporthojsförare längs vägarna mot Nynäshamn, Torö, Ösmo osv. såg lovande ut; tills jag lade närmare märke till fasonen på dessa 26 hojar. De utan konkurrens mest sportiga maskinerna var en VFR 800 och en SV 650. Övriga 24 hojar var pösiga glidare. Jag bestämde mig för att invänta bättre lekkamrater och beställde en latte och macka. Bänkade mig med utsikt mot parkeringen och 3-4 nya ekipage dök faktiskt upp, dock inget som ens påminde om en sporthoj. Efter 20 min hade jag tröttnat, fyllde på bensin och körde ensam söderut i riktning mot Torö. Klarblå himmel, +27°, brännhet asfalt och några av länets bästa hojvägar framför mig. 45 minuter senare var jag i Nynäshamn och hade inte fått möjlighet att hälsa på en enda sporthojsförare. Bestämde mig för att prova lyckan i Vaxholm. Efter 7-8 mil svängde jag av mot Bogesund och hade ännu inte mött en enda sporthoj. Framme vid bron där Bogesundsvägen tar slut stod faktiskt ett hojsällskap om 4-5 personer och vinkade mot mig. Den sportigaste modellen var en V-Rod. Kl. 11.00 körde jag in på torget i Vaxholm, skannade av området och konstaterade att de coolaste hojarna var en Katana, en Speed Triple och en GSX 1400. Resten (ca 15 hojar) var glidare. Jag köpte glass, tankade och körde efter 20 minuter därifrån. Tog Bogesundsvägen åt andra hållet. Mötte inte en enda hoj. Fortsatte hemåt längs E18 och - tamejfan - vid Täby Gallopp mötte jag en vit 848 på väg norrut. Som sagt - sporthojsförare i Stockholm är ett klent släkte.