***Varning! Lång text om sjukhus med mera***
Sitter här nu sjukskriven för 3dje gången pga en förbannad vänsterlunga som envisats med att självpunktera sig själv.
Någon som varit med om det?
Det hela går i princip ut på att lungan punkteras och en ficka bildas mellan lungan och lungsäcken. Gör ont som in i helvette när det händer kan jag meddela. Man vet inte vad detta beror på och det behövs inget speciellt för att utlösa det. I samtliga mina tre fall gjorde jag "ingenting" för att provocera fram det. Inget slag, inget tungt lyft, ingen nysningen eller dylikt.
Allt man vet är att långa, relativt smala killar i övre tonåren-30årsåldern ligger i riskzonen...
1:a gången blev jag livrädd! Spontana tanken var, nu har jag fått en hjärtinfarkt. Jag kommer dö av en stressrelaterad sjukdom 19 år gammal! Men ganska snabbt fann jag mig och misstänkte att det ev kunde vara en spontanpunktering.
(Min bror, en kollega och min bästa vän har råkat ut för detta ett flertal gånger, så man har fått höra en del om det.)
Fick lite tipps av polaren på hur man kan försöka lista ut om det är en punka. Bl a; Böj dig fram och res upp överkroppen igen. Bubblar det i dig? Grattis! Du har vunnit 15 kilo kaffe!
Trevligare än en infarkt i alla fall kan man tro...
Snabbt iväg till akuten där det mkt riktigt konstaterades att det fanns en ficka mella lungan och lungsäcken, men det var en liten en. Bara 4 cm.
eek: Hur fan känns en massiv kollaps då?)
I alla fall. Små punkor vill man ogärna dräna. Förr i tiden körde man in jättekanylen harry mellan revbenen och sög ut luften för hand, men detta har man tydligen slutat med.
Hemmma och sjukskriven i ca 4 veckor med smärtor som gjorde mig sugen på att föda barn istället. Det lugnade sig efter 1:a veckan och övergick till att man istället satt och gjorde absolut ingenting. Helt enkelt pga att man inte kunde. Allt gjorde ont! Nysa, hosta, hicka, skita, äta, sova, gå...ni fattar...
Sakta men säkert blev det bättre och bättre och efter ett par återbesök på sahlgrenska med lite röntgenbilder mm friskförklarades jag och fick släppas ut i arbetslivet igen. Totalt nollad på alla plan, men fick i alla fall leva och vara igång. Konditionen kom krypande tillbaka
och det hela tycktes mer och mer avlägset...
2 år senare var det dax igen!
Denna gång satt jag på jobbet. Kvällstid. Hade jobbat som en idiot med en ljussättning i 3 hela dagar. Från morgon till kväll, helt slut, nerverna på helspänn och vi tar oss in i jippokonserten (en bra konsert vill jag minnas... för å inte tala om ljusshowen ) Hinner igenom 3 nr när jag känner vänster sida av bröstkorgen strama ihop och börja krampa! Fakk! Gör mitt bend-over-test... glugg glugg glugg!
Vad fan gör man? Ingen förutom jag kan showen vad det gäller ljuset och 1000 sponsorer sitter och har precis börjat mjukna. Bestämmer mig för att fullfölja. Informerar ledning, övriga avdelningar och kallar upp en backup till mitt kontrollrum om jag skulle kollapsa totalt. Sitter igenom 2 timmar show och limpar sen in i en taxi och iväg till akuten. (Martyrpoäng rockar!
så jävla dumt egentligen, menmen länge sedan nu...)
Slipper vänta denna gång i alla fall. Kvinnan i receptionen tittar lite fundersamt på mig när jag kommer in färdigdiagnotiserad och ber å få boka ett rum... När hon fattar att jag menar allvar tar det inte 5 minuter så åker jag in i triagen med slangar upp i näsan, nålar i armarna och läkare som rantar runt omkring...jalla jalla värsta ER-stämningen! 30 min senare framför röntgenstrålen och man kan konstatera att fickan denna gång är ca 12 cm. Åtgärd: Sugdrän! mums! Fullt vaken, enbart med lokalbedövning ligger jag på operationsbordet och ser läkaren trycka in den cm-tjocka slangen genom bröstkorgen. Kommer aldrig glömma det ljudet!
Sedan ligger jag på ett rum med en slurpande tank bredvid min säng i 2 dygn.
De 3-4 veckorna som följer efter detta beskrivs i avsnittet ovan. Hem å kunna göra ingenting! Fast nu med ett ärr att visa för det hela i alla fall.
Så nu när sista veckan i juli drog igång, 7 semesterdagar kvar, så vart det dax igen!
blablabla, se ovan.
Tredje gången gillt så föreslår man en åtgärdsoperation för att slippa leva på det här sättet. Det är lite olika hur man väljer att göra det men själva ingreppet är i princip det samma. 2 arbetshål och 1 titthål för kameran. (Helt nedsövd denna gång tack och lov!) Med slangar ner i halsen går de in och stänger av vänstra lungan och kollapsar den helt med flit. Sedan Skrapar man av ytan på lungsäcken så ett köttsår stort som...som...en lunga bildas. monterar sugdrän och blåser upp lungan igen. När den nu får kontakt kommer den helt enkelt att växa fast och därför inte kunna falla in igen.
(Det är här det skiljer sig lite. Man kan skrapa, spraya irriterade vätska eller "cementa" fast lungan. Om det är så att man skall vara helt avskiljd från samhället ett par år efteråt, typ bo i afrikas djungel el dyl finns en
ännu hårdare operation man kan genomgå, där man öppnar bröstkorgen helt för att kunna göra allt med händerna istället för med instrument för att vara 100% på att hela lungan fäst ordentligt. Gott att man inte planerat nån långresa till civilisationens ände)
Sedan in på rummet med de goa farbröderna igen. På en lungklinik ligger 80% patienter som röker ihjäl sig och ligger å rosslar hela dagarna. Sånt blir man pigg av! :slemhosta
Denna gång, inte bara då med nu 2 dränslangar ut ur bröstkorgen utan även med en slang in i ryggraden, kopplad till en liten pump som kontinuerligt försåg mig med 7 ml bedövningsmedel/ timme. Denna underbara pump hade även en liten leka-med-själv-knapp, som man kunde använda var 20nde minut och då få en koncentrerad dos bedövning på 1 ml. Kändes som om någon hällde filmjölk ner över ryggen och sedan dämpades smärtan rejält! Dock tog bedövningen längre ned än vad som var tänkt, vilket innebar att katetern som plockades bort efter operationen fick sättas in igen efter att det med ett ultraljud konstaterat att jag hade dyrga litern i blåsan utan att kunna göra nått åt det. Kul å ha en sköterska bedöva snorren så den sprang och gömde sig a la bada-i-isvak, för att sedan mojsa upp en slang i den och sedan höra henne glatt ropa, titta nu rinner det!
Fråga inte...
För att göra saken roligare är det nu i detta stadie 1,5 veckor sen jag sket så man mådde verkligen tipptopp!
(magen kom igång efter totalt 2 veckor av totalt stopp. För er som läst hela texten så minns ni att allt som innebar någon form av krystande, bland mycket annat var omöjligt att genomföra!)
När väl drän, kateter och den älskade ryggpumpen försvinner och bedövningen släpper är den första känslan: Jag brinner upp! Känndes som hela vänstra sidan av bröstkorgen grillades! Synnerligen obehagligt! Kliade gjorde det också! Inne i kroppen! Humor! Speciellt efter som man de sista två dagarna trott att det här känns ju inte så farligt, blir ju bättre och bättre! och dränet försvinner också! Gud så skönt! Tänk att man kunde glömma så fort hur totalt nollad och utslagen man var efter förra gången, då det bara gällde 1 slang in i kroppen.
Så, hemskickad. Har nu spenderat tiden med att flytta mig mellan sängen, soffan och muggen, med en dygnsrytm som till en början såg ut nått sånt här: 2 timmar vaken, sova 2 timmar. Nu börjar den och även smärtorna skärpa till sig, men livet e ju inte gött direkt. Man orkar fortfarande i princip nada. Den dagliga promenade blir sakta men säkert ett par steg längre för varje dag som går. Smärtorna blir lättare att hantera och jag har kunnat börjat trappa ned på det smärstillande.
Det som oroar är att vänster arm samt huden över vänster sida av bröstkorgen känns helt kocko!
Det går tydligen rätt ordentliget med större nervförbindelser mellan revbenen, som naturligtvis inte mår så bra efter en sån här resa. Laga nerver är tydligen kroppens sista prioritet i ett sånt här läge, så en stressfri rehabilitering är att se fram emot, även när sjukskrivningen är över! Jobbar 200-300 övertidstimmar/år normalt sett. Dax att inse att man får ta det lungt ett tag framöver!
Jisses vad långt det blev, men jag var uttråkad och det kändes inte helt dumt att ventilera det hela lite och skriva av sig om ett par helvetiska händelser från de senaste åren. Har tröttnat på TV, TVspel, datorspel, böcker mm för länge sedan... längtar efter att kunna röra mig i samhället som en normal individ. Bara att kunna orka ner på stan å ta en fika eller så skulle ju kännas skönt att fixa innan det e dax att gå tillbaka till jobbet...
Nån mer sporthojare som oprovocerat blivit överfallen av sig egen kropp på detta vis?
Well... Tack, ni som läste. Tack och grattis, ni som inte orkade läsa.
Och mina sympatier till alla er som vart med om detta själva!
Ta i trä! Höger har aldrig bråkat och vänster skall ju i o m operationen inte kunna få fler återfall!
Hoppet e det sista man ger upp!
Sitter här nu sjukskriven för 3dje gången pga en förbannad vänsterlunga som envisats med att självpunktera sig själv.
Någon som varit med om det?
Det hela går i princip ut på att lungan punkteras och en ficka bildas mellan lungan och lungsäcken. Gör ont som in i helvette när det händer kan jag meddela. Man vet inte vad detta beror på och det behövs inget speciellt för att utlösa det. I samtliga mina tre fall gjorde jag "ingenting" för att provocera fram det. Inget slag, inget tungt lyft, ingen nysningen eller dylikt.
Allt man vet är att långa, relativt smala killar i övre tonåren-30årsåldern ligger i riskzonen...
1:a gången blev jag livrädd! Spontana tanken var, nu har jag fått en hjärtinfarkt. Jag kommer dö av en stressrelaterad sjukdom 19 år gammal! Men ganska snabbt fann jag mig och misstänkte att det ev kunde vara en spontanpunktering.
(Min bror, en kollega och min bästa vän har råkat ut för detta ett flertal gånger, så man har fått höra en del om det.)
Fick lite tipps av polaren på hur man kan försöka lista ut om det är en punka. Bl a; Böj dig fram och res upp överkroppen igen. Bubblar det i dig? Grattis! Du har vunnit 15 kilo kaffe!
Trevligare än en infarkt i alla fall kan man tro...Snabbt iväg till akuten där det mkt riktigt konstaterades att det fanns en ficka mella lungan och lungsäcken, men det var en liten en. Bara 4 cm.
eek: Hur fan känns en massiv kollaps då?) I alla fall. Små punkor vill man ogärna dräna. Förr i tiden körde man in jättekanylen harry mellan revbenen och sög ut luften för hand, men detta har man tydligen slutat med.
Hemmma och sjukskriven i ca 4 veckor med smärtor som gjorde mig sugen på att föda barn istället. Det lugnade sig efter 1:a veckan och övergick till att man istället satt och gjorde absolut ingenting. Helt enkelt pga att man inte kunde. Allt gjorde ont! Nysa, hosta, hicka, skita, äta, sova, gå...ni fattar...
Sakta men säkert blev det bättre och bättre och efter ett par återbesök på sahlgrenska med lite röntgenbilder mm friskförklarades jag och fick släppas ut i arbetslivet igen. Totalt nollad på alla plan, men fick i alla fall leva och vara igång. Konditionen kom krypande tillbaka
och det hela tycktes mer och mer avlägset...2 år senare var det dax igen!
Denna gång satt jag på jobbet. Kvällstid. Hade jobbat som en idiot med en ljussättning i 3 hela dagar. Från morgon till kväll, helt slut, nerverna på helspänn och vi tar oss in i jippokonserten (en bra konsert vill jag minnas... för å inte tala om ljusshowen
) Hinner igenom 3 nr när jag känner vänster sida av bröstkorgen strama ihop och börja krampa! Fakk! Gör mitt bend-over-test... glugg glugg glugg! Vad fan gör man? Ingen förutom jag kan showen vad det gäller ljuset och 1000 sponsorer sitter och har precis börjat mjukna. Bestämmer mig för att fullfölja. Informerar ledning, övriga avdelningar och kallar upp en backup till mitt kontrollrum om jag skulle kollapsa totalt. Sitter igenom 2 timmar show och limpar sen in i en taxi och iväg till akuten. (Martyrpoäng rockar!
så jävla dumt egentligen, menmen länge sedan nu...)Slipper vänta denna gång i alla fall. Kvinnan i receptionen tittar lite fundersamt på mig när jag kommer in färdigdiagnotiserad och ber å få boka ett rum... När hon fattar att jag menar allvar tar det inte 5 minuter så åker jag in i triagen med slangar upp i näsan, nålar i armarna och läkare som rantar runt omkring...jalla jalla värsta ER-stämningen! 30 min senare framför röntgenstrålen och man kan konstatera att fickan denna gång är ca 12 cm. Åtgärd: Sugdrän! mums! Fullt vaken, enbart med lokalbedövning ligger jag på operationsbordet och ser läkaren trycka in den cm-tjocka slangen genom bröstkorgen. Kommer aldrig glömma det ljudet!
Sedan ligger jag på ett rum med en slurpande tank bredvid min säng i 2 dygn. De 3-4 veckorna som följer efter detta beskrivs i avsnittet ovan. Hem å kunna göra ingenting! Fast nu med ett ärr att visa för det hela i alla fall.
Så nu när sista veckan i juli drog igång, 7 semesterdagar kvar, så vart det dax igen!
blablabla, se ovan.
Tredje gången gillt så föreslår man en åtgärdsoperation för att slippa leva på det här sättet. Det är lite olika hur man väljer att göra det men själva ingreppet är i princip det samma. 2 arbetshål och 1 titthål för kameran. (Helt nedsövd denna gång tack och lov!) Med slangar ner i halsen går de in och stänger av vänstra lungan och kollapsar den helt med flit. Sedan Skrapar man av ytan på lungsäcken så ett köttsår stort som...som...en lunga bildas. monterar sugdrän och blåser upp lungan igen. När den nu får kontakt kommer den helt enkelt att växa fast och därför inte kunna falla in igen.
(Det är här det skiljer sig lite. Man kan skrapa, spraya irriterade vätska eller "cementa" fast lungan. Om det är så att man skall vara helt avskiljd från samhället ett par år efteråt, typ bo i afrikas djungel el dyl finns en
ännu hårdare operation man kan genomgå, där man öppnar bröstkorgen helt för att kunna göra allt med händerna istället för med instrument för att vara 100% på att hela lungan fäst ordentligt. Gott att man inte planerat nån långresa till civilisationens ände)
Sedan in på rummet med de goa farbröderna igen. På en lungklinik ligger 80% patienter som röker ihjäl sig och ligger å rosslar hela dagarna. Sånt blir man pigg av! :slemhosta
Denna gång, inte bara då med nu 2 dränslangar ut ur bröstkorgen utan även med en slang in i ryggraden, kopplad till en liten pump som kontinuerligt försåg mig med 7 ml bedövningsmedel/ timme. Denna underbara pump hade även en liten leka-med-själv-knapp, som man kunde använda var 20nde minut och då få en koncentrerad dos bedövning på 1 ml. Kändes som om någon hällde filmjölk ner över ryggen och sedan dämpades smärtan rejält! Dock tog bedövningen längre ned än vad som var tänkt, vilket innebar att katetern som plockades bort efter operationen fick sättas in igen efter att det med ett ultraljud konstaterat att jag hade dyrga litern i blåsan utan att kunna göra nått åt det. Kul å ha en sköterska bedöva snorren så den sprang och gömde sig a la bada-i-isvak, för att sedan mojsa upp en slang i den och sedan höra henne glatt ropa, titta nu rinner det!
Fråga inte... För att göra saken roligare är det nu i detta stadie 1,5 veckor sen jag sket så man mådde verkligen tipptopp! (magen kom igång efter totalt 2 veckor av totalt stopp. För er som läst hela texten så minns ni att allt som innebar någon form av krystande, bland mycket annat var omöjligt att genomföra!)
När väl drän, kateter och den älskade ryggpumpen försvinner och bedövningen släpper är den första känslan: Jag brinner upp! Känndes som hela vänstra sidan av bröstkorgen grillades! Synnerligen obehagligt! Kliade gjorde det också! Inne i kroppen! Humor! Speciellt efter som man de sista två dagarna trott att det här känns ju inte så farligt, blir ju bättre och bättre! och dränet försvinner också! Gud så skönt! Tänk att man kunde glömma så fort hur totalt nollad och utslagen man var efter förra gången, då det bara gällde 1 slang in i kroppen.
Så, hemskickad. Har nu spenderat tiden med att flytta mig mellan sängen, soffan och muggen, med en dygnsrytm som till en början såg ut nått sånt här: 2 timmar vaken, sova 2 timmar. Nu börjar den och även smärtorna skärpa till sig, men livet e ju inte gött direkt. Man orkar fortfarande i princip nada. Den dagliga promenade blir sakta men säkert ett par steg längre för varje dag som går. Smärtorna blir lättare att hantera och jag har kunnat börjat trappa ned på det smärstillande.
Det som oroar är att vänster arm samt huden över vänster sida av bröstkorgen känns helt kocko!
Det går tydligen rätt ordentliget med större nervförbindelser mellan revbenen, som naturligtvis inte mår så bra efter en sån här resa. Laga nerver är tydligen kroppens sista prioritet i ett sånt här läge, så en stressfri rehabilitering är att se fram emot, även när sjukskrivningen är över! Jobbar 200-300 övertidstimmar/år normalt sett. Dax att inse att man får ta det lungt ett tag framöver!
Jisses vad långt det blev, men jag var uttråkad och det kändes inte helt dumt att ventilera det hela lite och skriva av sig om ett par helvetiska händelser från de senaste åren. Har tröttnat på TV, TVspel, datorspel, böcker mm för länge sedan... längtar efter att kunna röra mig i samhället som en normal individ. Bara att kunna orka ner på stan å ta en fika eller så skulle ju kännas skönt att fixa innan det e dax att gå tillbaka till jobbet...
Nån mer sporthojare som oprovocerat blivit överfallen av sig egen kropp på detta vis?
Well... Tack, ni som läste. Tack och grattis, ni som inte orkade läsa.
Och mina sympatier till alla er som vart med om detta själva!
Ta i trä! Höger har aldrig bråkat och vänster skall ju i o m operationen inte kunna få fler återfall!
Hoppet e det sista man ger upp!
