MattE. skrev:
Attityden var såhär: "åh kolla två prao-elever, låt dom städa så står vi i kassan och luckan"
det kan vara lätt att själpa över sånt arbete på sina prao-elever
men såna människor vill väl ingen arbeta med?
Behandlingen av prao-elever är ju minst sagt bedrövlig. Var inte så många år sen man själv fick lida igenom dom där två veckorna i högstadiet(fyra sammanlagt). Jag lyckades inte få tag i en plats och blev tilldelad en plats med en polare på ett HUNDDAGIS, dvs ett ställe där folk lämnar in sina hundar när de jobbar så nån kan rasta dom. Det började med att kärringen som drev stället hade en mördar-doberman som hette Valle. Vi trodde länge att den hette Balle, det lät så när hon ropade på den. I alla fall så var den instängd i "personalrummet" där toalett fanns. Hundjäveln ville döda oss vid första anblick och skällde fram härliga lock för öronen så fort den såg en.
Nåväl.. Dom andra hundarna var rädda för min hatt(naaaw vilka stackare), därför fick jag inte ha den på mig för kärringen. Arbetsdagen började. Vi fick gå ut med fläskens många hundar i taget och plocka upp varenda rykande hög de lämnade efter sig, fram till lunch, som man nu var så otroligt sugen på efter att ha suktat över varierande bajskorvar i alldeles för många timmar.
Lunchen kom, kärringen sket i oss och drog iväg, vi käkade upp våra mackor på 10 minuter, och fick sitta i en nåt förjävligt bullrig lokal och rulla tummarna i 1 timme och 50 minuter till, eftersom lunchen absolut skulle vara två timmar lång. Kärring kom tillbaka, klagade på oss lite allmänt, sen fick vi skura golven medan hon typ klappade Balle. Redan vid det här laget hade man velat gå på den där förbannade toaletten ett tag, men det gick ju inte. Efter att ha skurat golv och fått ta emot skit hur dåliga vi var på det, undrade vi när vi skulle få gå hem. Då framgick det plötsligt att nej det skulle vi inte få göra förrän vad det nu var(sent). Vi påpekade då att vår maxtid skolan hade satt då överskreds med flera timmar. "Det skiter jag i, ni jobbar här och gör som jag säger".
När dagen då äntligen tog slut och man fick komma hem till den efterlängtade toaletten hade båda föräldrarna, som jobbar heltid, varit hemma i flera timmar.
Nästa dag upprepades mönstret, förutom att den här dagen fick jag och klasskamrat göra ALLT arbete själva. Kärringen kom bara ut ur sitt blöt hund-stinkande rum och gormade åt oss att sätta igång, själv tänkte hon gå och lägga sig igen, eftersom hon "kände sig dålig". Tro fan det.
Efter att ha gått hem den kvällen hörde vi aldrig av oss igen. Omdömet som kom till skolan var kul läsning.
