Hemskt OT men jag hoppas att det finns en del bra åsikter här.
Jag har ett litet företag och håller just nu på att försöka rekrytera min första anställd. Personen ska fungera som receptionist/sektererare i huvudsak men även en del andra uppgifter.
Jag fick in 420 ansökningar. Gallrade bort massor och har kallat 44st till intervju. Totalt var det bara 3 killar som sökte jobbet och dessa gick bort direkt av olika anledningar. Jag har nu betat av alla intervjuer och sitter här utan att ha hittat en enda lämplig person för tjänsten. Helt otroligt med tanke på att det enda jag letar efter är en pålitlig person med lite sunt förnuft och som har en vissa vana att hantera en dator. Dessutom måste personen kunna prata med folk och förstå sin roll i företaget på rätt sätt. Jobbet innebär mestadels kontorsjobb i Sverige och samma jobb i Frankrike under ungefär en månad per år vid några tillfällen, detta tyckes dock bara vara till besvär bland dom flesta sökanden. Lönen blir helt ok och arbetstiden är under stora delar av tiden flexibel. Heltidstjänst.
Det fanns ganska många lämpliga kandidater som jag fick bra kontakt med ända tills jag tog upp frågan om deras eventuella planer på att skaffa barn.
Jag försökte föra fram budskapet att jag inte har möjlighet att anställa någon som har planerat att skaffa barn inom dom närmaste åren. Detta eftersom det skulle innebära en katastrof för företagets del med tanke på dess storlek m.m
Detta budskap föll inte i god jord kan man säga, plötsligt märke jag att dom såg mig som någonslags mansgris och översittare. Få verkade kunna förstå min situation för fem öre. Jag var noga med att påpeka att jag är mänsklig och självklart accepterar en oplanerad graviditet , bara det att jag inte letade efter någon som planerat bli gravid under dom närmsta åren. Väldigt få verkade dock förstå utan jag sågs fortfarande som någonslags idiot.
Dom få som hade förståelse för mammasituationen var mindre lämpade på andra vis tyvärr och verkade mest se mig som ett objekt att förvärva kapital från med minsta möjliga ansträngning. Sistnämnda inställning gensomsyrade till mig stora förvåning en stor del av dom sökande.
Jag förstår att av alla 420 personerna så måste det finnas flera mkt lämpliga individer att anställa. Alltså ligger felet i hur jag själv hanterat situationen.
Var felet ligger vet jag inte riktigt själv och därför söker jag nu åsikter om vad det är för fel på min rekryteringsrutin. Hur hanterar ni andra småföretagare det här med mammaledighet osv ? Vad tycker ni tjejer om mitt beteende?
Är det verkligen sant att jag är en översittande mansgris bara för att jag ställer detta kravet? Jag ser mer mig själv som en oerfaren, ödmjuk kille med en dröm...
