powerglide
Glad amatör
Jag vänder mig nu till SH som ett sista desperat försök att få hjälp.
Alla saker jag har försökt funkar bara ett tag eller inte alls. Ibland blir det tom. värre.
Vad jag tror jag behöver är ngn jag kan ringa till o prata med så fort jag känner begäret sätta in.
För att förklara min situation lite så har jag nu tom. börja köra hojen till jobbet varje dag. Och ibland även en snabbis på lunchen.
Det har gått så långt att mina tidigare vänner, innan jag föll in i det tunga motorcykelmissbruket, sagt upp bekantskapen. "Du luktar alltid konstigt", sa de :snyft
Det började ju så oskyldigt med lite moppeåkning på skolgården på helgerna som femtonåring.
Nu sitter man här med de riktigt nerkörda grabbarna som bokstavligen skövlar 1000-kubikare och uppåt nästan varje dag.
Det första tecknet på mitt fall var när min fd. sambo började gräla på mig.
"Du tar inte in hojen i sängen en gång till", brukade hon gnata på mig.
(PS. Bilden har jag lånat av min polare, Henrik. DS)
Så då flyttade jag ut i garaget. En galant lösning tyckte jag.
Men då började skatan sno mina nycklar så jag inte kunde få min dagliga dos.
"Jag ser dig nästan aldrig mer. Du är alltid ute. Kan vi inte göra ngt tillsammans?", mer tjat
Så jag lät tillverka extranycklar som jag brukade gömma lite överallt. Även om hon hittade några visste jag alltid om ett extra par som jag gömt undan.
De kunde ligga i tvättmedelskartongen eller i proppskåpet. Alla ställen där hon normalt inte skulle leta. Men till slut hittade hon alla.
Hon fick tom. min lokala nyckelbutik att sluta tillverka nya nycklar åt mig.
Och langare litar jag inte på. Fatta hur många hojar jag blivit av med för att de blåst mig på kopieringen och dratt med hojen istället
p
Så till slut lämnade hon mig. Skönt, tyckte jag då.
Nu är jag ensam.
Vändningen kom när jag insåg att jag faktiskt var en hojmissbrukare.
Den dagen när jag betalade min trafikförsäkring istf. hyran. Nu bor jag och hojen på gatan.
Det har, som tur är, varit en mild vinter. Men det kan bli fan så kallt ändå.
Nu går jag på soc. De försöker hålla efter mig, men jag har min hoj tillsammans med några polare i ett Shurguardförråd som de inte känner till.
Men nu måste det bli ett slut, hur ska jag göra?
Att säga upp försäkringen funkar inte.
Jag har kastat alla nyckelkopior jag har, men på ngt sätt finns det alltid ett par jag hittar när behovet är som värst.
På sistone har jag försökt med nakenkörning för att det ska bli riktigt obehagligt. Men det verkar jag bara njuta av ännu mer
http://www.youtube.com/watch?v=KPqE5eoQuvA
Jag har försökt att sluta tvärt mer än en gång och inte gå i närheten av hojen på flera veckor. Men så fort jag ser den igen måste jag bara buuuurna!!!!
PS. På sistonde har jag även börjat känna ett visst driv efter småhojar och spanar in dem på MC-mässor. Men ännu har jag inte gjort det otänkbara. DS.
Alla saker jag har försökt funkar bara ett tag eller inte alls. Ibland blir det tom. värre.
Vad jag tror jag behöver är ngn jag kan ringa till o prata med så fort jag känner begäret sätta in.
För att förklara min situation lite så har jag nu tom. börja köra hojen till jobbet varje dag. Och ibland även en snabbis på lunchen.
Det har gått så långt att mina tidigare vänner, innan jag föll in i det tunga motorcykelmissbruket, sagt upp bekantskapen. "Du luktar alltid konstigt", sa de :snyft
Det började ju så oskyldigt med lite moppeåkning på skolgården på helgerna som femtonåring.
Nu sitter man här med de riktigt nerkörda grabbarna som bokstavligen skövlar 1000-kubikare och uppåt nästan varje dag.
Det första tecknet på mitt fall var när min fd. sambo började gräla på mig.
"Du tar inte in hojen i sängen en gång till", brukade hon gnata på mig.
(PS. Bilden har jag lånat av min polare, Henrik. DS)
Så då flyttade jag ut i garaget. En galant lösning tyckte jag.
Men då började skatan sno mina nycklar så jag inte kunde få min dagliga dos.
"Jag ser dig nästan aldrig mer. Du är alltid ute. Kan vi inte göra ngt tillsammans?", mer tjat
Så jag lät tillverka extranycklar som jag brukade gömma lite överallt. Även om hon hittade några visste jag alltid om ett extra par som jag gömt undan.
De kunde ligga i tvättmedelskartongen eller i proppskåpet. Alla ställen där hon normalt inte skulle leta. Men till slut hittade hon alla.
Hon fick tom. min lokala nyckelbutik att sluta tillverka nya nycklar åt mig.
Och langare litar jag inte på. Fatta hur många hojar jag blivit av med för att de blåst mig på kopieringen och dratt med hojen istället
pSå till slut lämnade hon mig. Skönt, tyckte jag då.
Nu är jag ensam.
Vändningen kom när jag insåg att jag faktiskt var en hojmissbrukare.
Den dagen när jag betalade min trafikförsäkring istf. hyran. Nu bor jag och hojen på gatan.
Det har, som tur är, varit en mild vinter. Men det kan bli fan så kallt ändå.
Nu går jag på soc. De försöker hålla efter mig, men jag har min hoj tillsammans med några polare i ett Shurguardförråd som de inte känner till.
Men nu måste det bli ett slut, hur ska jag göra?
Att säga upp försäkringen funkar inte.
Jag har kastat alla nyckelkopior jag har, men på ngt sätt finns det alltid ett par jag hittar när behovet är som värst.
På sistone har jag försökt med nakenkörning för att det ska bli riktigt obehagligt. Men det verkar jag bara njuta av ännu mer
http://www.youtube.com/watch?v=KPqE5eoQuvA
Jag har försökt att sluta tvärt mer än en gång och inte gå i närheten av hojen på flera veckor. Men så fort jag ser den igen måste jag bara buuuurna!!!!
PS. På sistonde har jag även börjat känna ett visst driv efter småhojar och spanar in dem på MC-mässor. Men ännu har jag inte gjort det otänkbara. DS.
Last edited:
