Som det ser ut just nu läggs min rr-karriär på is. Varför då kanske någon undrar?
Första och största skälet är ekonomin, jag är TOKPANK. Det andra är min körning. Jag har inget på en bana att göra just nu.
Om man backar lite i tiden:
I maj i år började min körning lossna rejält. Från att ha legat på 57-58 tider började 56
rna dyka upp. Tisdagsträningarna 17 o 24:e gick som tåget fram tills jag vurpade i esset. Jag fick inga skador och hojen repades snabbt och jag bestämde mig för att den lilla kraschen inte skulle påverka min körning. Så fel man kan ha.
Första passet jag körde efter vurpan blev på Falken. Ok, magen var tvärtom och helt ur funktion men jag kände ändå direkt att vurpan hade planterat hjärnspöken i huvudet. Dock helt övertygad om att de snart borde försvinna och med en hel mage borde säkert körning börja gå bra igen. Tyvärr hade jag bara råd med en träning på Sviestad innan SM:t och på den gick naturligtvis hojen sönder. Inget allvarligt utan den gick att reparera under kvällen. Men det blev alltså bara 1½ pass den tisdagen. Körningen stämde inte alls. Ingen fart i böjarna, tidiga inbromsningar och helt väck inför esset. Börjar känna panik. Med vetskapen om att det troligen skulle bli min sista tävling för i år ville jag naturligtvis prestera något extra bra. Nu var det bara fredagsträningen kvar att jobba med körningen på. Tre 15-minuterspass fördelat under hela dagen borde kanske kunna räcka. Ja kanske hade det gjort det. Det får man ju aldrig veta för regnet hade bestämt sig för att sabba alla mina tre pass. Tackar för det. Båda kvalen var katastrof och mina tider var knappt bättre än första året jag körde (2003) då på en gammal Kawa. Efter andra kvalet var jag totalbesviken, superfrustrerad vansinnigt arg på mig själv. Jag ville slänga hjälmen i backen o slå hårt med en slägga på hojen, nu nöjde jag mig som tur är att slå sönder att plastlock inne i släpet. Jag försökte verkligen peppa mig själv inför andra kvalet, sa till mig själv ”jag ska köra fort, jag ska köra fort”. Jag trodde ett tag att det faktiskt gick lite snabbare men när jag kommer in för att höra hur jag ligger till får jag höra av Marie att jag hade kört på 58,4. Jag bara skrek i hjälmen o åkte ut igen för att föröka köra fortare, vilket naturligtvis inte lyckades. Tävlingen då? Jag var helt oinspirerad inför racet. Sket i uppvärmningen på morgonen och funderade nästan på att skita i racet också. Försökte väl hugga lite i starten och första varvet men sen slog jag mer eller mindre av och bara åkte för att få det avklarat.
All glädje med körning är som bortblåst. Det är väl meningen att man ska utvecklas från år till år?
När man lägger alla slantar man har och det inte ens är roligt är det nog bäst att ta en paus från RR. Som det är nu jagar jag bara resultat o tider o glömmer bort att det ska vara skojigt att köra hoj. Det som ligger närmast till hands just nu är nog att jag försöker sälja hojen och spara slantaren till nästa år för att se om åklusten kommer tillbaks. Funderar också på att byta klass. Ännu en säsong i R600 känns inte kul. Jag ska prova Maries 250 på någon träning senare i år. ERF kanske också kan vara ett alternativ.
Visst, hade jag haft pengar hade jag kanske bitit ihop och gjort det som krävs för att hitta farten igen, träna, träna träna. Iof ingen direkt nyhet att det är det som behövs för att lyckas.
Stort tack iaf till mina sponsorer och alla som hjälpt mig med hojen. Det har trots allt varit väldigt kul (för det mesta) att få vara racerförare i några år. Och självklart kommer jag att sakna depålivet. Men med lite tur kanske ekonomin och lusten är tillbaks nästa år. Å då jä…
Första och största skälet är ekonomin, jag är TOKPANK. Det andra är min körning. Jag har inget på en bana att göra just nu.
Om man backar lite i tiden:
I maj i år började min körning lossna rejält. Från att ha legat på 57-58 tider började 56
rna dyka upp. Tisdagsträningarna 17 o 24:e gick som tåget fram tills jag vurpade i esset. Jag fick inga skador och hojen repades snabbt och jag bestämde mig för att den lilla kraschen inte skulle påverka min körning. Så fel man kan ha. Första passet jag körde efter vurpan blev på Falken. Ok, magen var tvärtom och helt ur funktion men jag kände ändå direkt att vurpan hade planterat hjärnspöken i huvudet. Dock helt övertygad om att de snart borde försvinna och med en hel mage borde säkert körning börja gå bra igen. Tyvärr hade jag bara råd med en träning på Sviestad innan SM:t och på den gick naturligtvis hojen sönder. Inget allvarligt utan den gick att reparera under kvällen. Men det blev alltså bara 1½ pass den tisdagen. Körningen stämde inte alls. Ingen fart i böjarna, tidiga inbromsningar och helt väck inför esset. Börjar känna panik. Med vetskapen om att det troligen skulle bli min sista tävling för i år ville jag naturligtvis prestera något extra bra. Nu var det bara fredagsträningen kvar att jobba med körningen på. Tre 15-minuterspass fördelat under hela dagen borde kanske kunna räcka. Ja kanske hade det gjort det. Det får man ju aldrig veta för regnet hade bestämt sig för att sabba alla mina tre pass. Tackar för det. Båda kvalen var katastrof och mina tider var knappt bättre än första året jag körde (2003) då på en gammal Kawa. Efter andra kvalet var jag totalbesviken, superfrustrerad vansinnigt arg på mig själv. Jag ville slänga hjälmen i backen o slå hårt med en slägga på hojen, nu nöjde jag mig som tur är att slå sönder att plastlock inne i släpet. Jag försökte verkligen peppa mig själv inför andra kvalet, sa till mig själv ”jag ska köra fort, jag ska köra fort”. Jag trodde ett tag att det faktiskt gick lite snabbare men när jag kommer in för att höra hur jag ligger till får jag höra av Marie att jag hade kört på 58,4. Jag bara skrek i hjälmen o åkte ut igen för att föröka köra fortare, vilket naturligtvis inte lyckades. Tävlingen då? Jag var helt oinspirerad inför racet. Sket i uppvärmningen på morgonen och funderade nästan på att skita i racet också. Försökte väl hugga lite i starten och första varvet men sen slog jag mer eller mindre av och bara åkte för att få det avklarat.
All glädje med körning är som bortblåst. Det är väl meningen att man ska utvecklas från år till år?
När man lägger alla slantar man har och det inte ens är roligt är det nog bäst att ta en paus från RR. Som det är nu jagar jag bara resultat o tider o glömmer bort att det ska vara skojigt att köra hoj. Det som ligger närmast till hands just nu är nog att jag försöker sälja hojen och spara slantaren till nästa år för att se om åklusten kommer tillbaks. Funderar också på att byta klass. Ännu en säsong i R600 känns inte kul. Jag ska prova Maries 250 på någon träning senare i år. ERF kanske också kan vara ett alternativ.
Visst, hade jag haft pengar hade jag kanske bitit ihop och gjort det som krävs för att hitta farten igen, träna, träna träna. Iof ingen direkt nyhet att det är det som behövs för att lyckas.
Stort tack iaf till mina sponsorer och alla som hjälpt mig med hojen. Det har trots allt varit väldigt kul (för det mesta) att få vara racerförare i några år. Och självklart kommer jag att sakna depålivet. Men med lite tur kanske ekonomin och lusten är tillbaks nästa år. Å då jä…
hähä. 
