Vilken jävla resa...
Fick inte många timmars sömn natten till lördag, då historiens värsta regn och åskväder drog in över depån under natten. Smattrade så mycket i busstaket så man fick ha hörselproppar... Kallt som fan i bussen, och så regnade det in på ett ställe. Ida vaknade med feberfrossa, så coupévärmaren fick sättas igång...
På morgonen dök mekarna Peter och Pär upp, sen morsan och farsan, och ett gäng bekanta till dom. Fullt i tältet som vanligt, skitkul! Flera sporthoj.com kändisar tittade också förbi, jätteroligt! Ni är alltid välkomna!
Första kvalet på upptorkande, med slicks... Gick skapligt i torrspåret, men missade man lite och driftade ut, så var det väldigt halt. Det var nära ett par gånger... Lite för mycket gas på den fuktiga asfalten, och kawwan försökte kasta mig ur sadeln. 3ggr ut på start/mål, och 2ggr i "ejes". Mycket trafik också, och svårt att bromsa sig om när det är torrspår.
Körde i alla fall som en gammal dam så det spelade ingen roll. Låg 8:a med en mellan 1.15 tid.. En sekund över personbästa... Kändes avigt och kantigt... Jag suger!
Andra kvalet då. Nu var det helt torrt, och jag kände mig riktigt taggad... Laddade upp med lite Disturbed precis innan passet, och det gjoorde nog susen!
Körningen kändes mycket bättre, fick till nya "trösen" lite bättre, fegade inte lika mycket. Helt plötslilgt dök jag upp på "stapeln" vid start/mål, först 5:a, sedan 4:a. Fick upp några 1.13 tider på depåtavlan och allt kändes grymt bra. Behövde inte ens ta i. Sen stod det helt plötsligt 74 högst upp på stapeln, och jag fick P-01 1.12.230 på depåtavlan. Nice!
Dalade sen ner till 4:e innan passet var slut, men stod i första led, och hade satt personbästa med över 2 sekunder. Det som ändå kändes bäst var att det inte kändes som jag tog i nämnvärt... Cruisade in på en 4:e plats
Grymt skönt!
Roligt att både Jimmy och Tomas stod i första led, och sen hade vi Patrik Carvall i pole. Och 3st kawwori första led. Skitroligt! Visste att både Tomas och Jimmy kör grymt snabbt på "Åsen", så det gällde att var med i starten och inte släppa iväg dom...
Fick lite hemlagad tonfisksallad i den korta pausen mellan kvalet och racet (Tack Maria). Men det blev lite stressigt, så vi beslutade att fortsätta på dom beggade slicksen även på racet. Skulle inte hinna kränga, och få på däcksvärmarna i tid i alla fall. Fast däcken hade går lite för mycket egentligen...
Race!
Shit, det känns sjukt konstigt att stå i första led, ingen framför...
Provstarten ut på warmuplap gick sådär, Jimmy försvann som en avlöning, och jag var typ sist in i första böj av oss fyra. Bättring!!!!
Riktiga starten, dom höll lamporna rätt så länge, och när dom slocknade kom jag iväg rätt så bra. Men sen försvann både Jimmy och Tomas på sina 600'or bakom mig när ZX-10'an fick sträcka ut ner mot första kurvan, och Carvall såg jag inte röken av. Jag var först ner i nya trösen, FÖRST!!!!
Fegade lite i inbromsningen sen, och Jimmy kom förbi igen. Dök in bakom honom och tänkte inte släppa iväg honom så här tidigt. Hukade mig ner bakom kåpglaset och laddade så mycket jag orkade. Dubbelhögern in i esset gick rätt bra, låg fortfarande tätt bakom, ut ur esset fick han till ett bra spår och jag kranade på för att inte släppa iväg honom. Nu går allt fort... Helt plötsligt står kawwan ut som i en speedwaysladd, och jag hinner typ tänka "Så här mycket har jag aldrig sladdat förut, coolt...", och sen "Oj, det här kan ju aldrig gå vägen"
Sen smäller det.
Känns som jag är i luften i typ 20 sekunder. Tittar ängsligt ner mot asfalten och hinner tänka ganska mycket, men mest av allt så tänker jag "Shit, det här kommer göra sjuuuukt ont!" Hinner se lite mer av asfalten, sedan hojen som fladdrar runt bakom mig, sedan lite himmel... Och sen smäller det!
Aj som faaan! Tumlar runt lite, och stannar sedan på mage på asfalten. Ser i ögonvrån hur hojen kasar mot mig, men stannar en bit ifrån... Skönt... Bakom hojen ser jag ett helt startfält med "stora debutanter" på sina hojar, som stormar ut ur esset, rakt emot mig.... Åååååååå... HELVETE!!!
Måste härifrån, fösöker resa mig, men det går inte... Ajsomfaaaaan, ryggen, armbågen, högra benet... Aj aj aj... Det känns som det brinner i nedre delen av ryggen... Krälar och släpar mig ut mot bankanten så gott det går och känner sand mellan fingrarna, bara lite till... Sådär... Stannar ute i sanden och känner bara hur det brinner i hela kroppen...
Börjar fundera lite över vad som hänt, lite "damage control".
Kan jag röra på fötterna? Känner jag benen...? Kan inte avgöra, det bara brinner i hela underkroppen.... Paniken börjar slå in... Men sen börjar det sticka i fötterna, och jag känner hur tårna tar i marken när jag fösöker sparka...
Gissa om det kändes skönt!
Helvete, nya hjälmen då?
Sen kommer sjukvårdarna och tar hand om mig... Slappnar av lite...
Min första fråga var såklart, hur gick det med hojen?. "Bry dig inte om det du" fick jag till svar.... Typiskt..
Hjälmen då?. "Det ordnar sig nog ska du se"....
Spänns upp på nån riktigt oskön planka (lär mig en ny term, "Logroll"), och det känns som jag får ligga kvar på marken i evigheter. Sen in till sjukstugan, och möts av orolig teampersonal, Ida, och föräldrarna. Försöker föräkra dom om att det är bra, men verkar svårt att övertyga dom när man ligger fastspänd på båren med nackkrage...
Vidare in till Karlskoga lasarett, bröjar få riktig panik av att ligga hårt fastspänd på den där plankan, det gör sjukt ont. Svettas säkert 10 liter...
Känns som jag ligger fastspänd inne på akuten i 2 timmar (fast Ida sa att det var typ 10 minuter).
Inledande röntgen av ryggen ser bra ut, men dom är oroliga för inre blödningar från mjälten och levern, så jag får stanna över natten.
Får dela rum med "Hostiga-Helge" 90+, Prostataopererade Anders 40, och okänd gubbe i hörnet 80+. Får en skööön spruta av syster (vart köper man dom?) och livet blir lite enklare.
Ligger med dropp och konstanta kontroller hela natten, samtidigt som det stönas, klagas, och hostas i rummet hela natten.. Samtidgt som jag ligger och hatar mig själv för att jag är så jävla klantig!
Blev ingen törnrosa-sömn direkt....
Får åka hemmåt dagen efter när dom konstaterat att det inte finns några inre blödningar, och att armbågen och ryggen såg bra ut på röntgen, men med en fraktur på svanskotan.
Jag har brutit röven!
Ett stort tack till sjukvårdspersonalen och funktionärer på Karlskoga motorstadion, och framförallt till Ida, Mosan, Farsan, Peter, Pär, Lasse, Maria, och William som plockade ihop tältet och lastade bussen.
Redan samma kväll så körde Peter och Pär ut hojen till Pärs svärföräldrar där dom fick hjälp av Johan att gå igenom cykeln lite. Bl.a så riktade dom bakramen i stallet.. (bilder kommer).
Nu gäller det bara att få ihop hojen till Knutstorp om 3 veckor... Mycket att göra
Och här sitter jag i soffan, på en extra mjuk kudde och lite fina karameller som jag fårr av doktorn...
Jag är klantig!
Fick inte många timmars sömn natten till lördag, då historiens värsta regn och åskväder drog in över depån under natten. Smattrade så mycket i busstaket så man fick ha hörselproppar... Kallt som fan i bussen, och så regnade det in på ett ställe. Ida vaknade med feberfrossa, så coupévärmaren fick sättas igång...
På morgonen dök mekarna Peter och Pär upp, sen morsan och farsan, och ett gäng bekanta till dom. Fullt i tältet som vanligt, skitkul! Flera sporthoj.com kändisar tittade också förbi, jätteroligt! Ni är alltid välkomna!
Första kvalet på upptorkande, med slicks... Gick skapligt i torrspåret, men missade man lite och driftade ut, så var det väldigt halt. Det var nära ett par gånger... Lite för mycket gas på den fuktiga asfalten, och kawwan försökte kasta mig ur sadeln. 3ggr ut på start/mål, och 2ggr i "ejes". Mycket trafik också, och svårt att bromsa sig om när det är torrspår.
Körde i alla fall som en gammal dam så det spelade ingen roll. Låg 8:a med en mellan 1.15 tid.. En sekund över personbästa... Kändes avigt och kantigt... Jag suger!
Andra kvalet då. Nu var det helt torrt, och jag kände mig riktigt taggad... Laddade upp med lite Disturbed precis innan passet, och det gjoorde nog susen!
Körningen kändes mycket bättre, fick till nya "trösen" lite bättre, fegade inte lika mycket. Helt plötslilgt dök jag upp på "stapeln" vid start/mål, först 5:a, sedan 4:a. Fick upp några 1.13 tider på depåtavlan och allt kändes grymt bra. Behövde inte ens ta i. Sen stod det helt plötsligt 74 högst upp på stapeln, och jag fick P-01 1.12.230 på depåtavlan. Nice!
Dalade sen ner till 4:e innan passet var slut, men stod i första led, och hade satt personbästa med över 2 sekunder. Det som ändå kändes bäst var att det inte kändes som jag tog i nämnvärt... Cruisade in på en 4:e plats
Grymt skönt!
Roligt att både Jimmy och Tomas stod i första led, och sen hade vi Patrik Carvall i pole. Och 3st kawwori första led. Skitroligt! Visste att både Tomas och Jimmy kör grymt snabbt på "Åsen", så det gällde att var med i starten och inte släppa iväg dom...
Fick lite hemlagad tonfisksallad i den korta pausen mellan kvalet och racet (Tack Maria). Men det blev lite stressigt, så vi beslutade att fortsätta på dom beggade slicksen även på racet. Skulle inte hinna kränga, och få på däcksvärmarna i tid i alla fall. Fast däcken hade går lite för mycket egentligen...
Race!
Shit, det känns sjukt konstigt att stå i första led, ingen framför...
Provstarten ut på warmuplap gick sådär, Jimmy försvann som en avlöning, och jag var typ sist in i första böj av oss fyra. Bättring!!!!
Riktiga starten, dom höll lamporna rätt så länge, och när dom slocknade kom jag iväg rätt så bra. Men sen försvann både Jimmy och Tomas på sina 600'or bakom mig när ZX-10'an fick sträcka ut ner mot första kurvan, och Carvall såg jag inte röken av. Jag var först ner i nya trösen, FÖRST!!!!
Fegade lite i inbromsningen sen, och Jimmy kom förbi igen. Dök in bakom honom och tänkte inte släppa iväg honom så här tidigt. Hukade mig ner bakom kåpglaset och laddade så mycket jag orkade. Dubbelhögern in i esset gick rätt bra, låg fortfarande tätt bakom, ut ur esset fick han till ett bra spår och jag kranade på för att inte släppa iväg honom. Nu går allt fort... Helt plötsligt står kawwan ut som i en speedwaysladd, och jag hinner typ tänka "Så här mycket har jag aldrig sladdat förut, coolt...", och sen "Oj, det här kan ju aldrig gå vägen"
Sen smäller det.
Känns som jag är i luften i typ 20 sekunder. Tittar ängsligt ner mot asfalten och hinner tänka ganska mycket, men mest av allt så tänker jag "Shit, det här kommer göra sjuuuukt ont!" Hinner se lite mer av asfalten, sedan hojen som fladdrar runt bakom mig, sedan lite himmel... Och sen smäller det!
Aj som faaan! Tumlar runt lite, och stannar sedan på mage på asfalten. Ser i ögonvrån hur hojen kasar mot mig, men stannar en bit ifrån... Skönt... Bakom hojen ser jag ett helt startfält med "stora debutanter" på sina hojar, som stormar ut ur esset, rakt emot mig.... Åååååååå... HELVETE!!!
Måste härifrån, fösöker resa mig, men det går inte... Ajsomfaaaaan, ryggen, armbågen, högra benet... Aj aj aj... Det känns som det brinner i nedre delen av ryggen... Krälar och släpar mig ut mot bankanten så gott det går och känner sand mellan fingrarna, bara lite till... Sådär... Stannar ute i sanden och känner bara hur det brinner i hela kroppen...
Börjar fundera lite över vad som hänt, lite "damage control".
Kan jag röra på fötterna? Känner jag benen...? Kan inte avgöra, det bara brinner i hela underkroppen.... Paniken börjar slå in... Men sen börjar det sticka i fötterna, och jag känner hur tårna tar i marken när jag fösöker sparka...
Gissa om det kändes skönt!
Helvete, nya hjälmen då?
Sen kommer sjukvårdarna och tar hand om mig... Slappnar av lite...
Min första fråga var såklart, hur gick det med hojen?. "Bry dig inte om det du" fick jag till svar.... Typiskt..
Hjälmen då?. "Det ordnar sig nog ska du se"....
Spänns upp på nån riktigt oskön planka (lär mig en ny term, "Logroll"), och det känns som jag får ligga kvar på marken i evigheter. Sen in till sjukstugan, och möts av orolig teampersonal, Ida, och föräldrarna. Försöker föräkra dom om att det är bra, men verkar svårt att övertyga dom när man ligger fastspänd på båren med nackkrage...
Vidare in till Karlskoga lasarett, bröjar få riktig panik av att ligga hårt fastspänd på den där plankan, det gör sjukt ont. Svettas säkert 10 liter...
Känns som jag ligger fastspänd inne på akuten i 2 timmar (fast Ida sa att det var typ 10 minuter).
Inledande röntgen av ryggen ser bra ut, men dom är oroliga för inre blödningar från mjälten och levern, så jag får stanna över natten.
Får dela rum med "Hostiga-Helge" 90+, Prostataopererade Anders 40, och okänd gubbe i hörnet 80+. Får en skööön spruta av syster (vart köper man dom?) och livet blir lite enklare.
Ligger med dropp och konstanta kontroller hela natten, samtidigt som det stönas, klagas, och hostas i rummet hela natten.. Samtidgt som jag ligger och hatar mig själv för att jag är så jävla klantig!
Blev ingen törnrosa-sömn direkt....
Får åka hemmåt dagen efter när dom konstaterat att det inte finns några inre blödningar, och att armbågen och ryggen såg bra ut på röntgen, men med en fraktur på svanskotan.
Jag har brutit röven!
Ett stort tack till sjukvårdspersonalen och funktionärer på Karlskoga motorstadion, och framförallt till Ida, Mosan, Farsan, Peter, Pär, Lasse, Maria, och William som plockade ihop tältet och lastade bussen.
Redan samma kväll så körde Peter och Pär ut hojen till Pärs svärföräldrar där dom fick hjälp av Johan att gå igenom cykeln lite. Bl.a så riktade dom bakramen i stallet.. (bilder kommer).
Nu gäller det bara att få ihop hojen till Knutstorp om 3 veckor... Mycket att göra
Och här sitter jag i soffan, på en extra mjuk kudde och lite fina karameller som jag fårr av doktorn...
Jag är klantig!
Last edited:
Synd på vurpan dock, hoppas du är ok till Knutstorp bara, hojen fixar ni säkert.
och att du är ute o kör snart igen 
