Givetvis är det speciella personer som skaffar tatuering. Det är vi som vågar vara kompromisslösa i livet. Vi som inte duttar. Vi som tar en näve dillchips från bjudskålen. Ska sitta där tills man dör, så vadådå?
Nåja.
Det beror givetvis på osäkerhet, och ofta leder det till manifestation av
subkulturtillhörighet genom tatuering, och i grund och botten helt enkelt ett desperat skrik för att bli sedd mer än vad man är. Se mig nurå, en halvknarkare (och vuxen karl i gymnastikskor) har kladdat dit svarta sträck på bålen, nu är jag speciell! Men det är ju å andra sidan precis samma sak med kotlettfrisyrer, tennisrack och papiljotter också. Och påfågeln nickar medlidande från sin bur på Skansen.
Visst kommer bläcket kladdas ut lite, men det gör ju resten av kroppen också.
På något sätt har jag tröttnat på att leva 20 år framåt i mitt liv, såsom så många människor gör. Livet är det som pågår medans vi planerar för framtiden, som en vis man värpte ur sig på en svampexpedition. Ursäkta klyschan.
Dessutom kommer vi knappast få skämmas ensamma, det är ju så vanligt med tatueringar idag. Vi kommer ha sällskap av ett rejält gäng russin med färgkluttar dinglandes när vi nått lösfödoåldern, så vi behöver nog inte känna oss fula för den saken. Tatueringen kommer istället sitta där som ett suddigt minne av en ungdom då jag iallafall försökte göra vad jag ville, istället för att se på.
/perris