När har du det bäst med din hoj?

[SGM]

Duccen - När man ser den där svepiga kurvkombinationen framför en och man är på humör.

Crossen - När man tar den där platån man fegat för..

 

[Samme]

Missförstå mig rätt nu... Betar man inte av den vägen på typ 10 min? Fast å andra sidan, underbart är kort

Ganska precis

 

[Toyman pensionären]

När trivs jag..........

Omvända förhållandet,

1. När jag inser att batteriet inte orkar dra runt startmotorn, borde bytt för 1 år sedan.
2. När jag rullar bakåt och skivbromselåset sitter kvar.
3. När jag kollar kedjan med full mundering och den är supertorr!
4. När jag börjar fundera på när jag bytte oljan sist!
5. När den ej startar på alla cylindrarna, och jag har bara 10 minuter kvar till bilprovningstiden.
6. När jag kör iväg och nästan åker omkull i första sväng och det visar sig bara vara ett 1/2 kilo tryck i framhjulet.
7. När jag förstår att man inte ska åka omkring på gammelhoj, när det finns moderna fina.
8. När jag får kramp efter några kilometer och inser att jag glömt lea upp min lekamen!
9. När jag efter en heldag på extreem sporthoj och kroppen värker och protesterar mot misshandeln.
10. När jag varit ute och fart runt en stund, blivit törstig och varm, vill köpa dricka och en glass.... inser att plånboken ligger kvar hemma.
11. När jag köpt hojen och inser efter ett par månader att jag hade för bråttom och betalade för mycket!

Det här var 10 i topp på min hundra lista, iallafall några utav de som gör att man ej kan leva utan hoj. Ibland mår man ju bara toppen utav en kort stund i garaget och får insupit dofterna utan the freedom-maschine!

Ja ja... något får en ju ha att göra när man är ledig, så bara att vara hojägare känns bra, 2 hojar är dubbelt så bra osv: 1000 mil om året i sadeln känns grymmt bra, då har man ju legat i, såvida man inte är en touringräv. Sporthoj......... mindre korta äventyr och oftare,

Jag mår bäst en söndagmorgon, på en sporthoj som jag ej kört på ett tag. En femtonmilarunda när alla andra sover. Och jag bara njuter utav friheten i ensamheten på min pärla som jag jobbat hårt för att bli min!

Toyman

Nej: Vilken hoj är bäst? ...... det är ju alltid den jag kör just nu, för stunden. Varför tänka på bristerna? Ingen är felfri. Var ljus i sinnet. HEJA!

 

[Hinkas]

Jag har som trevligast på banan, inte nödvändigtvis just PÅ banan utan det kan även vara bredvid efter ett körpass där man snackar lite skit och skryter om omkörningar eller ger varandra beröm för ett riktigt fint körpass. Det är kul att lära sig nya saker och kul att ge andra tips på saker.

 

[KGK]

När ett barn kollar på mig som ett rådjur i helljusen. Hans ögon är okontrollerbart fastlimmade på mig. Fascination och beundran är orden som man kan läsa av hans blick, det finns inget som kan rubba hans blick.

haha, det är lite roligt, de försvinner in i en annan värld, mamma eller någon annan vuxen kan rycka, dra, vrida på barnet för att få dens uppmärksamhet men det går inte, locked on target och i en annan värld

:garvargottnärmammanruskarpåungenförattdenskalyssnamentillingennytta

 

[Teo]

När ensam man får stå på på någon enslig skogsväg, gärna lite "för" fort så att både jag och hojen får bekänna färg. Bästa tidpunkten att köra är tidig morgon, medan daggen fortfarande ligger kvar, det är svalt i luften och tomt på vägarna.

Finns inget härligare än att höra boxern bryta tystnaden när man kommer sättandes över nåt krön.

ELLER när man under långresa, efter en vecka börjar bli varm i sadeln, ett med hojen. Att varje morgon stiga upp och veta att man skall vidare. Balsam för rastlösa själar.

Låter onekligen jevvlitt skönt!

 

[Eskilsson]

På bana när man man har fullt nedlägg med huvudet några decimeter från asfalten, 150 - 200 km/h, i utgången av kurvan och bakhjulet släpper i en mjuk power slide som sen övergår till en lätt powerwheele. Gärna ska det vara 3-4 motorcyklar i klunga. Och motorerna ylar som getingar på rysk anabola.

Då är känslan så obeskrivligt härlig att det inte finns något som kommer i närheten.

 

[Teo]

Då är känslan så obeskrivligt härlig att det inte finns något som kommer i närheten.

Att få bajsa när man verkligen behöver måste ju ändå komma jäkligt nära?

 

[Peter1980]

Jag har som trevligast på banan, inte nödvändigtvis just PÅ banan utan det kan även vara bredvid efter ett körpass där man snackar lite skit och skryter om omkörningar eller ger varandra beröm för ett riktigt fint körpass. Det är kul att lära sig nya saker och kul att ge andra tips på saker.

Kungligt!

 

[adrian_vg]

När jag mår bäst på bågen? Alltid!!

Dock har jag slutat nöjesköra på landsväg, sen jag började med SMC:s knixkurser - jag får min fix där.

När ett barn kollar på mig som ett rådjur i helljusen. Hans ögon är okontrollerbart fastlimmade på mig. Fascination och beundran är orden som man kan läsa av hans blick, det finns inget som kan rubba hans blick.[...]

=> Adrian_vg, tio år gammal. Man börja ju storböla här... Väl beskrivet.

 

[Eskilsson]

Att få bajsa när man verkligen behöver måste ju ändå komma jäkligt nära?

Så sant.

Gärna om man blev panikskitnödig 500m hemifrån och måsta gå med benen i kors och knipa rumpan för att inte skita på sig.

Men bankörning kommer i alla fall på 2a plats

 

[Jörgen Karlsson]

Provmontering av en ny förbättrad detalj på hojen i garagevärmen en kulen vinterkväll...och notera att det vart perfekt!

Att vid ett rödljus på drottningsholmsvägen en sommarkväll hamna bredvid ett pubertalt spegelvisir med nollkoll, köpehoj och mycket attityd, som självsäkert ser ned på 883-dekalen på det trådekrade luftkylda fornminnet samtidigt som han rastlöst ruppar med gasen... och sedan få till en sån riktig klämtare på nygult, så att spegelvisiret harmset väljer att ställa sig snett bakom för att undvika ögonkontakt vid nästa rödljus. Dee ee nice

 

[Badger]

När känslan infinner sig att man upplever att man svävar fram, och allt runtomkring en upplevs som kristallklart men är samtidigt diffust.

Och man vill aldrig sluta att köra.

Något man upplever på vissa vägar, ensam, eller på bana.

:hojknarkare

 

[bebis_ann]

Bakom mannen på hans Ducati (hur obekväm ställningen än må vara...) när jag känner hans djupa lugna andetag och följer med i hans rörelser. Det närmaste en dans med honom jag någonsin kommer komma, men många gånger bättre...

Kanske kommer ändras när jag får mitt eget kort, men älskar fortfarande känslan.

 

[Starstriker]

När jag kör min gamla favoritväg här hemma.
Känd som "promillevägen", en bakväg mellan Öregrund och Östhammar som är mer än lovligt krokig.
Har gasat på den vägen hundratals gånger genom åren, med allt från gamla alfor, till skåpbilar, golf gti, Mercan och nu mest med motorcykeln.
Där känner jag varje kurva som min egen ficka, vet vart utfarterna är, vet vart hus ligger och vet vart varje grop i vägen är.
När jag får köra den en fin höstkväll, ni vet när luften är lite kall och man tycker att motorn ger det där lila extra.
Just en sådan kväll är det svårt att motivera mig till att köpa vilken annan hoj i världen, just då är ju min KTM bäst!

Hahaha. Finns en rolig promilleväg mellan Östhammar och Norrskedika Gruvor också, men där duger det inte att komma dragande med en gathoj. En klassisk liten stig som nyttjats i årtionden av folk som festat till i Östhammar

 

[Samme]

Hahaha. Finns en rolig promilleväg mellan Östhammar och Norrskedika Gruvor också, men där duger det inte att komma dragande med en gathoj. En klassisk liten stig som nyttjats i årtionden av folk som festat till i Östhammar

Ofan, trots att jag bott i området i många år är det där otrampad mark för mig...

 

[Bengtsten]

Den absolut mest fantastiska hojupplevelse jag någonsin haft var förra sommaren.

Jag hade somnat tidigt kvällen innan och vaknade därför redan innan ottan, men då jag kände på mig att jag inte skulle kunna somna om så gick jag upp och gjorde mig i ordning.

När jag kommer ner på nedre våningen och tittar ut genom vardagsrumsfönstret så ser jag det vackraste väder man kan tänka sig: Ljust (men inte bländande, bara mjukt ljus), blå himmel, molnfritt, vindstilla, perfekt temperatur (ni vet den där som gör att man känner sig perfekt hela tiden, den som varken gör att man fryser när man sitter på hojen i hög hastighet eller svettas ihjäl när man står bredvid. Helt perfekt) och helt tyst.

Morgondiset låg fortfarande kvar över ängarna och inte en själ vare sig syntes eller hördes på mils avstånd. Jag kände direkt att "den här morgonen är gjord för mig och hojen".

Jag slängde i mig ett par snabba mackor, sprang ut i hallen, bytte om till hojkläder, kutade ner till garaget, tog ut hojen, kollade oljan och fyllde på det lilla som behövde (2T) och så bar det iväg. Helt makalöst. Jag hade vägarna för mig själv, vädret var så strålande som det bara kunde vara och jag kände hur ett lugn och en njutning som jag sällan upplevt kom över mig. Det var som om allt bara andades frid runt omkring mig. Ingen vind som jäklades och kastade mig hit och dit. Tvärtom, det kändes som om det knappt fanns luft runt omkring mig. Vindbruset var minimalt även i högre hastigheter och inga krängiga kastvindar över huvud taget. Inget svettig hetta eller isande kyla som distraherade, inga andra trafikanter, ingen aftonsol som bländar... Det var bara jag, hojen och massor av kurviga vägar.

Jag tror att jag fyllde upp tanken tre gånger bara under den turen. Det verkade aldrig vilja ta slut, vägarna bara fortsatte och allt höll sig precis lika perfekt i stort sett hela rundan. Inte förrän jag körde hemåt började världen vakna och folket titta ut ur sina hus. Tänk er, åtskilliga timmar av perfekt körning med vägarna i stort sett för sig själv. Jag tror jag såg en glimt av himmelriket den dagen... Det var underbart...

Be den här bönen så ska du få en evighet i himmelriket
- Jesus jag tar emot dig och bekänner dig som min Herre och Frälsare. Förlåt alla mina synder. Tack att jag nu är frälst och har evigt liv. Amen.

Min bästa hojupplevelse var när jag var 5 år och jag och familjen är påväg till Liseberg och det dundrar förbi 10 - 20 motorcyklar. Har inte så starka minnen av hur dom såg ut, men jag tror det var blandat med både glidare och sportmotorcyklar

Minns att jag ritade motorcyklar när jag kom hem och att jag tänkte på hojarna under hela tiden jag var på Liseberg den dagen^^

 

[sportis]

Låter som en bra sammanfattning vad man trivs bäst med på hojen, förutom tvävlingsbiten

 

[Pledians]

ELLER när man under långresa, efter en vecka börjar bli varm i sadeln, ett med hojen. Att varje morgon stiga upp och veta att man skall vidare. Balsam för rastlösa själar.

Ahh, jag vet precis hur det känns - helt underbart! Men även första dagen, all pirrighet man känner, när man äntligen kommer iväg och har ett rejält äventyr framför sig. Och när man kommit så långt att man lämnar de bekanta trakterna och börjar bryta ny mark.

MC touring is the shit!

 

[Toyman pensionären]

Puré njutning!

Den absolut mest fantastiska hojupplevelse jag någonsin haft var förra sommaren.

Jag hade somnat tidigt kvällen innan och vaknade därför redan innan ottan, men då jag kände på mig att jag inte skulle kunna somna om så gick jag upp och gjorde mig i ordning.

När jag kommer ner på nedre våningen och tittar ut genom vardagsrumsfönstret så ser jag det vackraste väder man kan tänka sig: Ljust (men inte bländande, bara mjukt ljus), blå himmel, molnfritt, vindstilla, perfekt temperatur (ni vet den där som gör att man känner sig perfekt hela tiden, den som varken gör att man fryser när man sitter på hojen i hög hastighet eller svettas ihjäl när man står bredvid. Helt perfekt) och helt tyst.

Morgondiset låg fortfarande kvar över ängarna och inte en själ vare sig syntes eller hördes på mils avstånd. Jag kände direkt att "den här morgonen är gjord för mig och hojen".

Jag slängde i mig ett par snabba mackor, sprang ut i hallen, bytte om till hojkläder, kutade ner till garaget, tog ut hojen, kollade oljan och fyllde på det lilla som behövde (2T) och så bar det iväg. Helt makalöst. Jag hade vägarna för mig själv, vädret var så strålande som det bara kunde vara och jag kände hur ett lugn och en njutning som jag sällan upplevt kom över mig. Det var som om allt bara andades frid runt omkring mig. Ingen vind som jäklades och kastade mig hit och dit. Tvärtom, det kändes som om det knappt fanns luft runt omkring mig. Vindbruset var minimalt även i högre hastigheter och inga krängiga kastvindar över huvud taget. Inget svettig hetta eller isande kyla som distraherade, inga andra trafikanter, ingen aftonsol som bländar... Det var bara jag, hojen och massor av kurviga vägar.

Jag tror att jag fyllde upp tanken tre gånger bara under den turen. Det verkade aldrig vilja ta slut, vägarna bara fortsatte och allt höll sig precis lika perfekt i stort sett hela rundan. Inte förrän jag körde hemåt började världen vakna och folket titta ut ur sina hus. Tänk er, åtskilliga timmar av perfekt körning med vägarna i stort sett för sig själv. Jag tror jag såg en glimt av himmelriket den dagen... Det var underbart...

Morgonstund, som din är toppen! Brukar få till några söndagar per säsong med denna din känsla: Toyman