björn.e
hej hej
Jag vill börja med att säga några saker:
Först så hoppas jag att Marie är på bättringsvägen.
Stort jätte tack till Syss och hennes kollega (tyvärr vet jag inte vad du heter) för att ni var så snabbt framme, ni gör ett jätte jobb
Tack till damen som lånade ut en cigg till mig du kommer till himlen
Det kommer att finnas en drös med stavfel och lite särskrivning stå ut eller sluta läs.
Jag lastar inte herrn som körde in i mig, jag har bestämt mig för att inte tala om hans namn, det spelar ingen roll. Vi har pratat och rett ut det här. Jag vill inte att det ska skrivas inlägg där hans kör kunskaper ifrågasätts. Han är en bra kille mycket säkerhetsmedveten och en duktig förare.
Vad är det nu som har hänt lilla mig. Jag har blivit rädd. Skraj, tappat tron, jag vet inte vad jag ska säja. Jag vet inte hur ni andra tänker när ni kör. Jag vet inte vad som har gjort att ni börjat med denna underbar sport. Jag vet inte vad som driver er. Jag vill vara snabbast, jag vill vinna men jag vill inte dö på kuppen. Jag har varit rädd många gånger. Jag har lekt stålmannen på Subban legat vågrätt över tanken och klarat mig, det har släppt fram och bak hit och dit, jag åkte av på kvalet i A-torp... o jävlar jag har varit skraj. Men rädslan har alltid försvunnit med att adrenalinet avtagit. Det är nog det som jag känner är det största problemet nu. Jag vet inte hur det kommer att kännas på hojen. Jag gjorde nog ett stort fel igår. Jag åkte inte hem, jag åkte och jobba. Ca 0300 gav jag upp. Inte pga min fot, inte för att jag hadde ont utan för att jag inte kunde tänka längre. Allt jag såg var smällen. Hur jag tummlar runt som en nickedocka utan kontroll. Hur gräset kommer farande mot mig, hur himmelen passerar för ett snabbt ögonblick. Av själva kollitionen kommer jag inte ihåg så mycket. Det blev bara svart det nästa jag ser är gräset. Sen kom OM tankarna. Vad hadde hänt om han klippt mig rakt bakifrån, troligt vis hadde jag inte skrivit detta då. Vi hadde legat på sjukhus, vi hadde inte mått så bra i kroppen eller huvudet. Mycket OM finns det att tänka på.
Jag tror vi bygger en illusion om att vi har kontroll på vad som händer. Att vi in i det sista tror att vi har kontroll. Jag trodde efter andra volten att jag kunde sätta ner fötterna och börja springa. Det känns inte som om jag har den kontrollen längre.
Jag tror att det hadde varit en annan sak om jag hadde gått av själv. Man kunde då ha suttit och tänkt vad man gjorde fel. Jag gjorde inget fel, allt jag gjorde var som vanligt. Växla ner ca 2m från kanten och gick sakta mot vänster men full broms. Planerade att dyka in i högern. Det jag inte visste var att bakom mig kommer en hoj i farter runt 170-200. Han hadde fått ett styrfladder i "knicken" som gjort att hans paddar slungats ut i oken. När han skulle bromsa gick handtaget i botten. Där var jag...
Det jag vill med denna text är att ni tänker efter lite så här i början. Jag vet pressen, man måste hitta fart innan A-torp. Man vill ner, hitta rytmen. Vi har inte en hel säsong i Spanien bakom oss. Vi är ringrostiga. Det här ska inte behöva hända om vi håller lita avstånd till varandra. Om vi bara tänker till lite innan.
Jag hoppas för min egen del att det släpper när jag väl sitter på Hondan igen.
Mvh Björn E r600
Först så hoppas jag att Marie är på bättringsvägen.
Stort jätte tack till Syss och hennes kollega (tyvärr vet jag inte vad du heter) för att ni var så snabbt framme, ni gör ett jätte jobb

Tack till damen som lånade ut en cigg till mig du kommer till himlen

Det kommer att finnas en drös med stavfel och lite särskrivning stå ut eller sluta läs.
Jag lastar inte herrn som körde in i mig, jag har bestämt mig för att inte tala om hans namn, det spelar ingen roll. Vi har pratat och rett ut det här. Jag vill inte att det ska skrivas inlägg där hans kör kunskaper ifrågasätts. Han är en bra kille mycket säkerhetsmedveten och en duktig förare.
Vad är det nu som har hänt lilla mig. Jag har blivit rädd. Skraj, tappat tron, jag vet inte vad jag ska säja. Jag vet inte hur ni andra tänker när ni kör. Jag vet inte vad som har gjort att ni börjat med denna underbar sport. Jag vet inte vad som driver er. Jag vill vara snabbast, jag vill vinna men jag vill inte dö på kuppen. Jag har varit rädd många gånger. Jag har lekt stålmannen på Subban legat vågrätt över tanken och klarat mig, det har släppt fram och bak hit och dit, jag åkte av på kvalet i A-torp... o jävlar jag har varit skraj. Men rädslan har alltid försvunnit med att adrenalinet avtagit. Det är nog det som jag känner är det största problemet nu. Jag vet inte hur det kommer att kännas på hojen. Jag gjorde nog ett stort fel igår. Jag åkte inte hem, jag åkte och jobba. Ca 0300 gav jag upp. Inte pga min fot, inte för att jag hadde ont utan för att jag inte kunde tänka längre. Allt jag såg var smällen. Hur jag tummlar runt som en nickedocka utan kontroll. Hur gräset kommer farande mot mig, hur himmelen passerar för ett snabbt ögonblick. Av själva kollitionen kommer jag inte ihåg så mycket. Det blev bara svart det nästa jag ser är gräset. Sen kom OM tankarna. Vad hadde hänt om han klippt mig rakt bakifrån, troligt vis hadde jag inte skrivit detta då. Vi hadde legat på sjukhus, vi hadde inte mått så bra i kroppen eller huvudet. Mycket OM finns det att tänka på.
Jag tror vi bygger en illusion om att vi har kontroll på vad som händer. Att vi in i det sista tror att vi har kontroll. Jag trodde efter andra volten att jag kunde sätta ner fötterna och börja springa. Det känns inte som om jag har den kontrollen längre.
Jag tror att det hadde varit en annan sak om jag hadde gått av själv. Man kunde då ha suttit och tänkt vad man gjorde fel. Jag gjorde inget fel, allt jag gjorde var som vanligt. Växla ner ca 2m från kanten och gick sakta mot vänster men full broms. Planerade att dyka in i högern. Det jag inte visste var att bakom mig kommer en hoj i farter runt 170-200. Han hadde fått ett styrfladder i "knicken" som gjort att hans paddar slungats ut i oken. När han skulle bromsa gick handtaget i botten. Där var jag...
Det jag vill med denna text är att ni tänker efter lite så här i början. Jag vet pressen, man måste hitta fart innan A-torp. Man vill ner, hitta rytmen. Vi har inte en hel säsong i Spanien bakom oss. Vi är ringrostiga. Det här ska inte behöva hända om vi håller lita avstånd till varandra. Om vi bara tänker till lite innan.
Jag hoppas för min egen del att det släpper när jag väl sitter på Hondan igen.
Mvh Björn E r600
Last edited: