Lite historik kring detta med luftning av hjul.
Blev intresserad då jag läst alla inlägg i denna tråd och inser att det finns massor att lära.
Jag undrade hur man gjorde förr. För att lära sig mer om anledningen till denna flora av produkter som finns att tillgå idag kände behovet av en påfartsramp…
Jag vände mig till min far och frågade honom i rollen som gammal ”Skin-knutte” från 40-50-talet. För er ”fjunisar” kan jag berätta att Skin-knuttar var dåtidens sporthojsåkare. Han är född -31 och har liksom jag ett helt liv av motorintresse. Hans svar och kunskaper var helt häpnadsväckande och jag känner att jag vill dela med mig av denna kunskap.
Jag åkte över till honom för att få möjlighet att fråga ut honom. Han började med att berätta att han gjorde lumpen som fordonsförare på LV3 i Stockholm-Norrtälje och på Gotland åren 1951-52.
LV3 = Luft Värns regemente !!!
Där fick han en, med den tiden mätt, gedigen utbildning i läran att korrekt hantera och lufta däck.
I våra tider då försvaret lever en tynande tillvaro, har man kanske svårt att förstå att det på den tiden fanns en hel avdelning inom försvarsmakten som endast hade till uppgift att säkerställa tillgången på luft till alla fordon !!! Jo, så var det faktiskt.
Man ansåg att tillgången på en högkvalitativ luft var en råvara av stort såväl militärt som ekonomiskt intresse. Detta var sviter man lärt sig från Andra Världskriget, där man kan se hur t.ex. tyskarna i Nordafrika många gånger tvingades köra med stålband på sina fordon i brist på leveranser av användbar luft.
Jfr. Ökenluft från Sahara torkade ut däcken inifrån så att de på bara några veckor sprack och formligen vittrade bort inför ögonen på de hjälplösa soldaterna…
Han hänvisade vidare till - Sold I Motor 1947års utgåva - där man i en appendix summerar ”De största fordonstekniska landvinningarna gjorda under krigsåren, perioden 1939-1945”. Farsan försvann in i rummet bredvid där han har sitt lilla bibliotek och kom ut med ett slitet och vältummat exemplar.
- Här kan du låna om du är intresserad av att lära dig lite om hur man gör och vad man skall tänka på…
Hungrig på mer information kunde jag knappt vänta tills jag kom hem. Väl hemma satte jag mig direkt under läslampan och slog upp boken…
Här stod att de största fordonstekniska landvinningarna under krigsåren var utvecklingen av gengastekniken samt ”Förfining av däcksluftning i olika mijöer” !!!
Nu skall jag inte trötta ut er med massor av ”onödigt vetande”, utan tänkte bara ta upp de i mina ögon viktigaste och intressantaste – för att förstå dagens situation bättre.
Först vill jag förtydliga att på den tiden kände man inte till annat än ”Mono-pressure Air”. Dual-pressure och senare modeller med Mult-pressure har gjorts möjliga tack vara Nano-teknik och rymdteknologi.
Man hänvisar i flera stycken till en Engelsk-Amerikansk publikation från 1946
"The Sientific Design of Highly Variable Automatic Ram Air Hydro-Velocity Tyre Pressure Apparature” som skall vara författad av amerikanen ”David McHarley” och engelsmannen ” Vincent Manx”. Om någon har denna bok så vore det mycket uppskattat om han/hon kunde kopiera av densamma och lägga upp den som PDF här på SH.
I Sold I Motor visar man en bild på utrustningen som tros komma att revolutionera hela användandet av motorcyklar och även däcksmarknaden i övrigt (undantaget jordbrukstraktorer som har vattenfyllda däck). Det hela rör sig om ett tillbehör som skall monteras mot naven på fordonet (motorcykeln)samt enklare modifiering av hjulet.
I korthet kan man förklara utrustningen som en tratt i balsa och limmad segelduk vilken är vänd framåt. Tratten skall vara en inverterad form av ett Venturi-mustycke, det finns ritningar för den som vill prova detta på närmaste ”gör det själv” station. Modifiering på motorcykeln går ut på att man hålborrar hjulaxeln och gängar ändarna (Idag är ju de flesta hjulaxlar ihåliga så halva jobbet är redan gjort). Trattarna gängas sedan fast i axeländarna. Sedan byter man ut (och här räcker det med hälften) lämpligt antal ekrar på hjulet till hålborrade sådana av anpassad längd. Längden bestäms av önskad lufttrycksökning och varvtalet på hjulet (se instruktionsbok för motorvarvtal och utväxling).
I den militära versionen fyller man axeln med sammanpressat myggnät för att förhindra att grus, insekter och splitter far in och täpper till dessa känsliga kanaler.
I den för racing utformade versionen nöjer man sig inte med denna ”råa” lösning. Här byter man samtliga ekrar (ger möjlighet till ett jämnare lufttryck) och gängar invändigt samtliga dessa ekrar i sin anslutning till fälgen. Därefter monteras ”precisions-munstycken från DelOrto” i varje ekerände.
Och som det står i texten: ”Önskvärd, mängd och tryck, luft kan härvid enkelt justeras över hjulets fulla omkrets”. Trattens öppningsdiameter bestäms av fartvindens dynamiska tryck vilket enklast mäts med ett minst 70cm längt pitot-rör monterad på fordonets främsta detalj (garanterar störningsfri fartvind).
Med detta värde går man sedan enkelt in i ett diagram som tar hänsyn till såväl varvtal, ekerlängd, munstycksantal, lufttemperatur, däcksdimension, axelvidd, och däckssvullnadsindex. Från detta får man fram lämplig diameter på munstycken att utgå från. Sedan är det bara att börja testa…
Hoppas att detta skall ge er övriga på SH ökad förståelse för nödvändigheten och valet av rätt luftbyte.
Lycka till med hojåkningen i sommar / GubbMisilen
