Livets förgänglighet och sociala konventioner?

[GuW]

Jag har av olika anledningar fått anledning att fundera över dom sociala konventionerna vid dödsfall.

Dels angående trådar på forum där man mer eller mindre förväntas skriva R.I.P/V.I.F, oavsett om man känner personen i fråga eller inte.
För det första så tycker jag att det ser taffligt ut med R.I.P vi är svenskar på ett svenskt forum, för det andra, om man nu bryr sig om personen som har gått bort kanske man ska anstränga sig så pass att man rent av skriver ut "Vila i frid".

Dels har en släkting till mig gått bort nyss, ingen jag umgicks med dagligen, utan mera någon jag träffar någon gång om året, en person i min ålder vilket är lite tidigt, men sjukdomar skördar offer i alla åldrar.
Jag fick veta det genom Facebook, ingen förklaring, men helt plötsligt började ALLA hon kände att posta <3 till henne, då menar jag verkligen alla åldrar, alla bekantskaper, inom minuter efter att hon hade dött.

Ett par timmar senare började det postas taffliga bildcollage med hjärtan och blommor gjorda i paint, animerade gifar, hennes namn i flammande bokstäver var kanske den smaklösaste och hemmaknåpade dikter.

Jag, som inte är den aktivaste Facebokanvändaren såg på spektaklet utan att delta, men fick raskt en påtryckning om att jag borde delta, jag gjorde som pliktskyldigast ett hjärta (som jag dessutom var tvungen att fråga hur man gjorde) då jag inte visste vad som förväntades av mig, även om jag tyckte att det bara kändes... plumpt...

Vuxna människor i alla åldrar bombarderar hennes barn (också i alla åldrar mellan 7 och 17) med hur synd det är om dom, hur inget kommer att bli som förut osv...

Jag är mest bara förvånad, jag trodde att sorg var något lågmält, privat och individuellt.

Sedan slutligen i dag fick jag höra talas om en människa i min ålder som hade avlidit i hemmet, i stillhet i sömnen av naturliga orsaker (så vitt man vet), någon gång under helgen och det upptäcktes tydligen i dag på morgonen.
Den arbetsplatsen (ganska stor) hade haft krisgrupper och präster hela dagen för dom anställda.

Är det normalt? Förväntas arbetsgivaren att kalla in krisgrupper och präster till övriga personalen?


Jag råkade säga "Vaddå krisgrupper och präster, det var väl ett naturligt dödsfall?" och fick höra att jag var ett oempatiskt svin (av en som inte alls kände personen som dog).

När jag inte hade postat på facebook på flera timmar fick jag också höra ungefär det.

Jag känner att jag behöver gå en kurs i sånt här, "Sorg och sociala media" 25p eller nåt...

 

[blueridge]

Ge inte efter! Det finns bättre sätt att hedra bortgångna än att anamma gruppmentalitetsbeteende med folk som valt att leva sina liv på display. De har ingen rätt att begära det av någon annan. Vilka är det egentligen som är de ytliga? Några knapptryck och bilder som cirkulerar. Med ett (1) ord; Beklämmande!

Vad gäller arbetsplats har jag ingen uppfattning. Borde vara ganska speciella omständigheter för att dra igång det du beskriver. Att personen inte var lastgammal kan kanske vara skäl nog, för en del.

Du är inte den ende som har de funderingarna, aktuellt här också. Måste berömma hur du formulerade det hela.

 

[Ziip59]

Det är lite av sensationshysteri när någon dör och alla kastar sig kollektivt på "sorgeknappen" för att försöka vara den som minsann sörjer mest och som sedan tittar sig omkring efter någon som inte står rakt i ledet. Ungefär som när någon gör ner någon för att själv stå i bättre dager. Facebook och liknande fenomen spär naturligtvis på detta och gör folk nära nog rabiata i sin strävan att "vara bäst i klassen" vad det än gäller i princip.

När någon dör är det mellan mig och den avlidne, om någon levande själ kommer och dikterar hur jag ska sköta mitt sorgearbete kommer jag att sparka bakut och låta vilken storm det än månde bliva få rasa fritt. Människor av kött och blod har sina bra och dåliga sidor, men ingen levande själ ska komma och göra anspråk på att vara så bevandrad i andevärlden att de har formeln för universellt sörjande.

 

[Skäggo]

Men var glad, det är ju skitsmidigt att bara behöva skriva rip eller rita ett hjärta.

Sen är du fri att inte bry dig mer och kan se den avlidnes släkt och vänner i ansiktet utan att behöva känna något.

 

[powerjohan]

Jag är mest bara förvånad, jag trodde att sorg var något lågmält, privat och individuellt.

Ingenting är lågmält, privat och individuellt på Facebook. Var därför jag lämnade skiten.

 

[GuW]

Finns det att hyra sådana där "gråterskor" som man har i vissa länder?

Då kan man ju hyra en stab med såna som flankerar en på heltid så att folk verkligen ser att man sörjer?

Det som känns mest beklämmande är att det förmodligen kommer att ställas till liknande spektakel när man själv tar ner skylten så småning om, fast man avskyr det.

 

[GuW]

Ingenting är lågmält, privat och individuellt på Facebook. Var därför jag lämnade skiten.

Näe, det är ju därför jag finner det så makabert det folk sysslar med.

Man kanske ska avregistrera sig i tid så man inte "finns" där den dagen man ska ställa stövlarna.

 

[Lou siffer]

Tack, började tro det bara va jag som kände så där!

 

[Bentebent]

Är böjd att hålla med, tycker det i många fall är väldigt skenheligt. Bryr man sig verkligen kan man fan ringa och kolla hur det är med de anhöriga, inte sitta och skriva en massa hjärtan på FB. Och bryr man sig inte men ändå ska skriva, ja då är man ju rätt slut i huvudet.

Krisgrupper och präster låter väldigt överdrivet, men antar att det är normen idag vid plötsliga dödsfall. Vet inte hur det var förr?

 

[powerjohan]

Näe, det är ju därför jag finner det så makabert det folk sysslar med.

Man kanske ska avregistrera sig i tid så man inte "finns" där den dagen man ska ställa stövlarna.

Hjälper tyvärr inte. Har man väl varit med så kommer man inte ifrån att folk kommer att klicka "gilla" på gravstenen...

 

[Ketzer]

Var och en hanterar sorgen på sitt sätt med all rätt. Dock dåligt o stöta på o tvinga fram deltagande på tex FB. Sörj som du vill och låt de andra hålla på sitt håll.

 

[Harmon Rabb]

Alltså folk har verkligen ingen respekt för hur man väljer att sköta sitt sörjearbete. När en mycket nära anhörig avled och vi närmsta valde att ha en privat begravning fick jag ett samtal en kort tid efteråt där jag fick veta hur besviken den här personen kände sig som inte blivit inbjuden. En ytligt bekant till den avlidne.

Egentligen är det bara personligt deltagande som gäller, där anhöriga får veta att man verkligen finns där om de behöver en. Tomma ord på ett socialt media betyder inte så mycket. I alla fall inte korta ord som r i p och så vidare. Även om man befinner sig på andra sidan av jordklotet är det egentligen bara att lyfta på luren om man vill dela sörjearbetet med någon. Väljer man att sörja själv har man all rätt till det också.

 

[Mavve]

Eftersom det är en känsla så kan ingen kräva att man måste agera på ett visst sätt.
Man behöver ju inte skratta, men det brukar också vara rätt svårt vid ett dödsbesked.

Man behöver inte heller ifrågasätta hur en ledning på ett visst arbete väljer att sköta det. Vissa tar in präster, andra har tyst minut medans somliga bara rycker på axlarna och säger: "trist!"

En äldre man jag arbetade med för 8 år sen gick bort i sömnen och det tog ett par veckor innan ledningen valde att skriva på anslagstavlan i omklädningsrummet att Sven-Åke hade gått bort i sömnen av en blodpropp i hjärnan.
Det sas av många att det ändå inte gjorde nånting: "För han hade ju ändå inga barn..."

Det tyckte jag var rejält hjärtlöst av personer han jobbat med i säkert 10 års tid.

 

[Ulvhamne]

Jag är lite sådär lagom autistiskt okänslig, så när någon jag inte känner dör så bryr jag mig inte alls. Om det är någon jag bryr mig mycket om som har förlorat någon de tyckte om kan jag fråga hur det är med dem och erbjuda dem någon som kan lyssna om det behövs. Mer än så gör jag inte.
Lyckligtvis är alla som jag har på facebook sansade människor som inte håller på med sånt där tramsande med hjärtan och allsköns skit. (Om de gör det åker de omedelbart bort tills de lärt sig lite jävla hyfs.)

Jag avskyr när folk som jag knappt ens vet vilka de är ska visa deltagande. Kan de inte bry sig om mig i min vardag ska de bara hålla sig långt jävla borta när jag har något jag behöver hantera istället för att hålla på och störa och påminna hela tiden.

Såå, jag håller väl kanske med GuW lite här... Vad fan är det för en jävla panik folk drabbas av så fort någon kilar vidare?

 

[tikki]

Det är väl aldrig fel att skänka en tanke med ett "beklagar" eller" rip"
Jag har två arbetskamrater som dog av sjukdom under väldigt kort tid. Det var en del personer som tog det väldigt hårt, jag skulle aldrig drömma om att kritisera dom för att dom ville gå och samtala med ett proffs. Bara för att personerna dör en naturlig död blir inte sorgen mindre

 

[GuW]

Det är väl aldrig fel att skänka en tanke med ett "beklagar" eller" rip"
Jag har två arbetskamrater som dog av sjukdom under väldigt kort tid. Det var en del personer som tog det väldigt hårt, jag skulle aldrig drömma om att kritisera dom för att dom ville gå och samtala med ett proffs. Bara för att personerna dör en naturlig död blir inte sorgen mindre

Förstå mig rätt, jag kritiserar inte alls dom som vill gå och prata med ett proffs, jag bara ifrågasätter om det ska vara något man kan kräva av arbetsgivaren, varje gång någon dör på en stor arbetsplats.

Om jag kände att en jobbig situation eller ett sorgearbete blev för tung för mig skulle jag själv söka upp någon att prata med, förmodligen inte en präst, men någon.

Sen ifrågasätter jag hur mycket tanke man skänker med ett "rip", jag skänkte en massa tankar, förmodligen fler än dom flesta som hasplade ur sig "rip" i alla fall.

Mina tankar räckte till att starta den här tråden i alla fall...

 

[MrsZ]

Nej, stora företag har inte krisgrupper så fort någon död. Man får reda på det av djungeltelgrafen eventuellt. På små företag vet alla vad som händer, men någon krisgrupp har jag aldrig varit med om. Varför krisgrupper? Vi lever inte för evigt, det är väl något alla borde vara medvetna om? Att vänner dör är en del av livet, tyvärr. Min pappa dog i cancer, likaså en nära vän som inte var 40. Tre tjejer jag känt har tagit livet av sig. En killkompis körde ihjäl sig vid 26. Man saknar dem, men så är livet.

Känner jag de anhöriga så jag vet hur jag ska visa mitt deltagande så gör jag det, annars så låter jag dem sörja i fred. Tack och lov så klampade inga 'främlingar' in med sitt s.k. deltagande, varken när min pappa dog eller min svärfar. Bara de släkt och vänner som var väntade och välkomna. Precis så värdigt som den avlidne hade velat.

 

[GuW]

Tack och lov så klampade inga 'främlingar' in med sitt s.k. deltagande

Du satte ord på det, "klampa in med s.k. deltagande"

 

[Gustav O]

Förstå mig rätt, jag kritiserar inte alls dom som vill gå och prata med ett proffs, jag bara ifrågasätter om det ska vara något man kan kräva av arbetsgivaren, varje gång någon dör på en stor arbetsplats.

Om jag kände att en jobbig situation eller ett sorgearbete blev för tung för mig skulle jag själv söka upp någon att prata med, förmodligen inte en präst, men någon.

Sen ifrågasätter jag hur mycket tanke man skänker med ett "rip", jag skänkte en massa tankar, förmodligen fler än dom flesta som hasplade ur sig "rip" i alla fall.

Mina tankar räckte till att starta den här tråden i alla fall...

Hur vet du hur mycket tankar de som sörjer annorlunda än du skänkte? Det måste väl vara dem lika fritt att sörja på sitt sätt som för dig att sörja på ditt?

 

[Qwerty]

Min sambo gick bort i sommras och då får man se alla möjliga ting. Grannen 10kvarter bort som helt plötsligt meddelar att hon/han finns där för en??? Polarna som man inte pratat med på ett tag är helt plötsligt din bästa vän och ska ha psyksnack med en.
Tur att jag inte finns på fejsbok för hade meningslösa personer skickat collage och brinnande hjärtan hade jag åkt hem till dom och förklarat ett och annat.
Familjen som minnsan finns där som redan 2v efter ledsnat och hör inte av sig igen.

Jag sa till en utav mina bästa polare. Du får meddela dom som ev bryr sig bland grabbgänget vad som hänt och dom får höra av sig till dej, så får du sålla om dom ska ringa mej eller ej. Kontakt sker via dej. Han skötte det med bravur!
likadant gjorde jag mot hennes tjej gäng, meddelade en och det löste sig.
Dom två ska fan ha en guldmedalj i hur bra dom skötte det.

Vid en tragedi så märker man vilka som är ens polare och som står en fast. Man märker också när man förlorat sin livskamrat hur ensam man blir, för efter 2mån slutar telefonen ringa, ingen utav dessa som var SÅÅÅÅ goda vänner orkar inte bry sig längre.
Men inget ont utan något gott. Jag har fått en syster, en som verkligen bryr sig. Något jag inte hade innan, jag har även där fått något som kallas familj, då min egen inte hör av sig. Om dom inte vill ha något från mej dvs.