Det förstår jag väl.

Du hade troligen en mer bekymmersam inledning på din karriär som 250-förare än många andra. Hoppas det blir mer kul racing och mindre skruvande detta år. Men du verkar ju inte direkt ha bäddat för detta med kit-delar till höger och vänster...
Ho ho!! Första gången jag matade på fullt från ettan till sexan ut ur Torparna kunde jag inte låta bli att jubla inne i hjälmen! Vilken kick: ljudet och sättet motorn drar direkt, urstarkt och utan att tappa mer än 1500 rpm vid varje växling. Lite synd bara att utväxlingen var så låg att jag nådde 12000 rpm på sexan redan innan halva rakan. Därefter bort till Bergskurvan fick jag ligga och slå av och på gasen; BAAAA, BAAAA, BAAAAA, BAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA. Kändes inte helt bra och frusterande då accelerationen från Torparn faktiskt räckte för att hålla jämnt skägg med en CBR 900 RR!
Nu var detta första gången på hojen och självfallet har jag enormt mycket att lära. Men det verkade svårt att hitta en naturlig växel i flera kurvor. Så lätt att hamna utanför registret eller för högt upp där det bara återstår 500–1000 rpm. Till exempel Esset där det kändes nödvändigt att peta i ettan inför vänstern för att få fart genom svängen och in i högern. Men för att fortsätta ut ur högern tillräckligt snabbt var tvåan nödvändig. Att byta mellan två växlar mitt i en vänster-höger kombination utan att tapp rpm och fart var omöjligt för mig. Därför blev utgången ur Esset inte så lyckad. Svaret kanske helt enkelt är att ha mycket högre fart så att det går att köra på tvåan.

Liknande kände det i Torparn. Tvåan var lika med "böööööööö" ut på rakan och andra hojar susade om på båda sidor. Ettan kändes skrikig och krävde växling innan jag kunde räta upp hojen ut på rakan. Men eftersom utväxlingen var alldeles för låg för rakan kanske ettan skulle bli perfekt för både Esset och Torparn om jag ändrade? I så fall har jag absolut ingenting att klaga på.