icemanjoakim
Bannad
Tja, vad ska man säga.
Tillbaka från Irland och de "farliga" banorna där till de "säkra" svenska banorna.
Tänkte ju köra helgens tävlingar i Linköping som träning inför Scandinavian Open finalen på Karlskoga kommande helg.
Var anmäld både i R600 samt R1000 eftersom jag behöver mkt träning.
Körde med glatt humör upp till Linköping i strålande solsken för en gångs skull.
Träffade direkt massor av trevliga racingvänner och alla var på strålande humör.
På 1:a 600:a träningen körde jag endast några få varv och kände mig för lite. Fick inget flyt så jag bestämde mig för att vänta tills 1000 träningen istället. Körde ut på 1:a 1000 träningen och cruisade runt i 4-5 varv för att sedan gå in i depå och justera mitt bromshandtag lite.
Såg till min förvåning att jag låg på 7:e plats och detta utan seriös satsning. Körde ut igen för att sänka varvtiderna med en sekund eller två!
Hade precis börjat mitt 1:a sk flygande varv och försökte nu få till ett helt varv utan en massa misstag.
Allt kändes bra och jag passerade många förare utan problem.
Ut genom essen och bra drag genom snabbvänstern och i med femman och sedan gällde det att ta sig igenom torpasvängen på bästa sätt.
I ingången av den snabba högersvängen upp mot torpa kom jag ikapp en förare som låg ungefär i mitten av banan, och eftersom de flesta smiter in på innern här (innan man flyter ut på yttern igen) så tänkte jag behålla min fart och passera på yttern.
Tilläggas ska att jag hade bra mkt högre fart än föraren framför!
När jag nästan var ikapp så insåg jag att den framförvarande drivit ut en bit mot ytterspåret och jag hade ingen chans att bromsa upp i detta läge eftersom jag kom alldeles för fort ikapp.
Kollidera eller väja?
Jag väjde givetvis och kom ut i gräset.
Alla som råkat ut för detta vet att man nu inte är förare längre utan passagerare.
Farten var hög, alldeles för hög för att det skulle kunna sluta väl - detta var jag redan medveten om.
Det bara small till och sedan var jag i luften på väg mot marken med ansiktet som spets.
Jag visste redan innan "impact" att detta är sämsta tänkbara läge att krascha på.
Smällen kom och jag kände hur halsen och nacken kröktes våldsamt åt "fel" dvs bakåt eftersom min kropp fortsatte att slå över när mitt ansikte tog i marken.
Min enda tanke var "bruten nacke" - det finns ingen chans att klara en så här våldsam smäll på halsen/nacken utan att något går sönder.
Jag låg där jag låg "face down in the mud" som det heter. Vågade knappt andas.
Nacken kändes smärtsam, konstig och alldels varm - en känsla som spred sig upp i bakhuvudet - inge kul alls.
Personal kom, ambulans kom och alla gjorde ett fantastiskt jobb.
Nacken fixerades, dropp sattes in (dock ej Gin & Tonic som jag beställde!) och jag lastades in i LMS ambulans och medan jag låg där och väntade på omlastning till Landstingets ambulans så dök mina bästa vänner och "teamkompisar" Christer (Miinin) och Karin upp.
Karin klappade mig på kinden lite ömt medan Christer sparka till mig och tyckte att "här kan du inte ligga, du hinner ut på nästa pass igen" - fan vet om han inte menade allvar - han är inte helt mänsklig den där Christer, kolla bara på hur han kör!
Transport till akuten på Linköpings sjukhus där både sjukhuspersonalen och ambulanspersonalen var otroligt duktiga och vänliga.
Tyvärr (snyft!) gick de inte med på mitt muntliga förbud att klippa sönder mitt fina skinnställ, och det strimlades till ca 100 bitar.
Slangar i armarna, syrgasmask över munnen, huvud och nacke i fixeringskrage samt spännband över hela kroppen - jag kände mig som en maskin till slut. Väldigt obehagligt allting men ändå positiva besked hela tiden - alla värden bra och stabila.
Undersökningar var positiva hela tiden och den värsta rädslan började gå över.
Till slut röntgen av nacke, rygg, bröst mm.
(Huvudet behövdes inte röntgas eftersom det var tomt ändå, det såg de när de lyste med lampan i öronen och ljussstrålen träffade väggen på andra sidan huvudet!;-)
Efter röntgen ytterligare några timmar i fixerat läge - började nu bli ganska trött på vita innertak och lysrörsarmaturer.
Låg väl i det lägen i 6-7 timmar och jag som har så svårt att ligga still! Resultaten av röntgen var positiva - otroligt men sant!
Inga frakturer eller blödningar på de viktiga delarna, endast ömma och uttänjda muskler (hade jag muskler där?), leder och mjukdelar.
Christer & Karin var som vanligt helt underbara.
De satt hos mig hela dagen ända till kvällen trots att jag inte var mkt till sällskap.
De hade redan gjort sig besväret att köra ner till Sviestad för att hjälpa mig under dagen.
Underbara & världens snällaste personer är de!
Läkarna vill ha kvar mig över natten för observation och lite fler undersökningar.
Jag kunde inte röra huvudet när fixeringen togs bort men en mugg sjysta piller löste det problemet snabbt - piller är fint ibland.
Pernilla kom senare på kvällen eftersom hon sprungit nån tjejmara i Sthlm. Den snälla personalen inkvarterade oss både i ett eget rum och på morgonen (fler piller!) blev jag frisläppt och fick åka hem.
Pernilla körde vår buss medan jag satt och klagade jämte.
Måndagen tillbringades i princip sovandes hemma i sängen - vad trött man blir när man inte gör något?
Men idag är det tisdag, jag är tillbaka på kontoret och nacken känns bättre för varje dag.
Om en vecka ska det röntgas igen, denna gång efter ledbandsskador och förhoppningsvis blir det positiva resultat även denna gång.
Racingen är över för i år.
Nu får vi planera inför nästa säsong och mina planer är fortfarande i 1:a hand sk real road racing i Irland och Isle of Man.
Förhoppningsvis är jag i bättre form till helgen och då tar jag mig upp till Karlskoga och hejar på er alla när ni tävlar utan mig!
Kan nog vara spännande att själv få se ett R600 race!;-)
Vi ses & hörs,
Joakim
Hjärtligt Tack till;
Alla LMS funktionärer, Ambulanspersonalen LMS egen samt Landstingets, All personal på Linköpings sjukhus, ni på akuten, röntgen, intensivvårdsavd "kava", kvälls & nattpersonalen mm - ni var det bästa man kan önska sig under omständigheterna.
Sist men absolut inte minst - no waay;
Mina bästa vänner Christer Miinin & Karin som var hos mig hela dagen, min egen Pernilla som kom och fraktade mig hem igen...
Ni är bäst...
Tillbaka från Irland och de "farliga" banorna där till de "säkra" svenska banorna.
Tänkte ju köra helgens tävlingar i Linköping som träning inför Scandinavian Open finalen på Karlskoga kommande helg.
Var anmäld både i R600 samt R1000 eftersom jag behöver mkt träning.
Körde med glatt humör upp till Linköping i strålande solsken för en gångs skull.
Träffade direkt massor av trevliga racingvänner och alla var på strålande humör.
På 1:a 600:a träningen körde jag endast några få varv och kände mig för lite. Fick inget flyt så jag bestämde mig för att vänta tills 1000 träningen istället. Körde ut på 1:a 1000 träningen och cruisade runt i 4-5 varv för att sedan gå in i depå och justera mitt bromshandtag lite.
Såg till min förvåning att jag låg på 7:e plats och detta utan seriös satsning. Körde ut igen för att sänka varvtiderna med en sekund eller två!
Hade precis börjat mitt 1:a sk flygande varv och försökte nu få till ett helt varv utan en massa misstag.
Allt kändes bra och jag passerade många förare utan problem.
Ut genom essen och bra drag genom snabbvänstern och i med femman och sedan gällde det att ta sig igenom torpasvängen på bästa sätt.
I ingången av den snabba högersvängen upp mot torpa kom jag ikapp en förare som låg ungefär i mitten av banan, och eftersom de flesta smiter in på innern här (innan man flyter ut på yttern igen) så tänkte jag behålla min fart och passera på yttern.
Tilläggas ska att jag hade bra mkt högre fart än föraren framför!
När jag nästan var ikapp så insåg jag att den framförvarande drivit ut en bit mot ytterspåret och jag hade ingen chans att bromsa upp i detta läge eftersom jag kom alldeles för fort ikapp.
Kollidera eller väja?
Jag väjde givetvis och kom ut i gräset.
Alla som råkat ut för detta vet att man nu inte är förare längre utan passagerare.
Farten var hög, alldeles för hög för att det skulle kunna sluta väl - detta var jag redan medveten om.
Det bara small till och sedan var jag i luften på väg mot marken med ansiktet som spets.
Jag visste redan innan "impact" att detta är sämsta tänkbara läge att krascha på.
Smällen kom och jag kände hur halsen och nacken kröktes våldsamt åt "fel" dvs bakåt eftersom min kropp fortsatte att slå över när mitt ansikte tog i marken.
Min enda tanke var "bruten nacke" - det finns ingen chans att klara en så här våldsam smäll på halsen/nacken utan att något går sönder.
Jag låg där jag låg "face down in the mud" som det heter. Vågade knappt andas.
Nacken kändes smärtsam, konstig och alldels varm - en känsla som spred sig upp i bakhuvudet - inge kul alls.
Personal kom, ambulans kom och alla gjorde ett fantastiskt jobb.
Nacken fixerades, dropp sattes in (dock ej Gin & Tonic som jag beställde!) och jag lastades in i LMS ambulans och medan jag låg där och väntade på omlastning till Landstingets ambulans så dök mina bästa vänner och "teamkompisar" Christer (Miinin) och Karin upp.
Karin klappade mig på kinden lite ömt medan Christer sparka till mig och tyckte att "här kan du inte ligga, du hinner ut på nästa pass igen" - fan vet om han inte menade allvar - han är inte helt mänsklig den där Christer, kolla bara på hur han kör!
Transport till akuten på Linköpings sjukhus där både sjukhuspersonalen och ambulanspersonalen var otroligt duktiga och vänliga.
Tyvärr (snyft!) gick de inte med på mitt muntliga förbud att klippa sönder mitt fina skinnställ, och det strimlades till ca 100 bitar.
Slangar i armarna, syrgasmask över munnen, huvud och nacke i fixeringskrage samt spännband över hela kroppen - jag kände mig som en maskin till slut. Väldigt obehagligt allting men ändå positiva besked hela tiden - alla värden bra och stabila.
Undersökningar var positiva hela tiden och den värsta rädslan började gå över.
Till slut röntgen av nacke, rygg, bröst mm.
(Huvudet behövdes inte röntgas eftersom det var tomt ändå, det såg de när de lyste med lampan i öronen och ljussstrålen träffade väggen på andra sidan huvudet!;-)
Efter röntgen ytterligare några timmar i fixerat läge - började nu bli ganska trött på vita innertak och lysrörsarmaturer.
Låg väl i det lägen i 6-7 timmar och jag som har så svårt att ligga still! Resultaten av röntgen var positiva - otroligt men sant!
Inga frakturer eller blödningar på de viktiga delarna, endast ömma och uttänjda muskler (hade jag muskler där?), leder och mjukdelar.
Christer & Karin var som vanligt helt underbara.
De satt hos mig hela dagen ända till kvällen trots att jag inte var mkt till sällskap.
De hade redan gjort sig besväret att köra ner till Sviestad för att hjälpa mig under dagen.
Underbara & världens snällaste personer är de!
Läkarna vill ha kvar mig över natten för observation och lite fler undersökningar.
Jag kunde inte röra huvudet när fixeringen togs bort men en mugg sjysta piller löste det problemet snabbt - piller är fint ibland.
Pernilla kom senare på kvällen eftersom hon sprungit nån tjejmara i Sthlm. Den snälla personalen inkvarterade oss både i ett eget rum och på morgonen (fler piller!) blev jag frisläppt och fick åka hem.
Pernilla körde vår buss medan jag satt och klagade jämte.
Måndagen tillbringades i princip sovandes hemma i sängen - vad trött man blir när man inte gör något?
Men idag är det tisdag, jag är tillbaka på kontoret och nacken känns bättre för varje dag.
Om en vecka ska det röntgas igen, denna gång efter ledbandsskador och förhoppningsvis blir det positiva resultat även denna gång.
Racingen är över för i år.
Nu får vi planera inför nästa säsong och mina planer är fortfarande i 1:a hand sk real road racing i Irland och Isle of Man.
Förhoppningsvis är jag i bättre form till helgen och då tar jag mig upp till Karlskoga och hejar på er alla när ni tävlar utan mig!
Kan nog vara spännande att själv få se ett R600 race!;-)
Vi ses & hörs,
Joakim
Hjärtligt Tack till;
Alla LMS funktionärer, Ambulanspersonalen LMS egen samt Landstingets, All personal på Linköpings sjukhus, ni på akuten, röntgen, intensivvårdsavd "kava", kvälls & nattpersonalen mm - ni var det bästa man kan önska sig under omständigheterna.
Sist men absolut inte minst - no waay;
Mina bästa vänner Christer Miinin & Karin som var hos mig hela dagen, min egen Pernilla som kom och fraktade mig hem igen...
Ni är bäst...
Last edited:
Krya på dig ordentligt nu Jocke!
. Slarva INTE med rehabiliteringen. Skitbra att du har allt duktigt dokumentaret, fortsätt med det 
. Missförstå mig rätt, jag vet inget om hur du brukar förhålla dig till skador, iom att jag inte känner dig... Men det kan inte nog poängteras att en bra rehab ger dig förutsättningar att gå vidare från en sådan här smäll med så små problem som möjligt.
.
. Det känns fantastiskt skönt att få hjälp av så pass duktiga och seriösa människor när man ligger där och känner sig superynklig 
.
