Efter en mycket händelserik sommar med prematur tvillingfödsel, sjukhusvistelse för dem och även operation har jag inte kunnat köra hoj mer än vid två tillfällen och totalt fem pass på Sviestad men igår var det dags.
En bra dag börjar i garaget. En bra dag börjar med bromsoksrenovering och klämda fingrar. Att få ut de inre bromskolvarna i ett ISR sexkolvsok är inte det lättaste, speciellt när man har använt fel fett vid förra renoveringen vilket gjort att fettet försvunnit och kolvarna sitter som fan. Med svordomar, tryckluft, klämda fingrar och lite bönande löste det sig. Då ska man pilla in skrapringar och o-ringar i oken vilket är pilligt men övning ger färdighet och eftersom det är totalt 18 ringar som ska in så fick jag mycket träning.
All roadracing börjar som bekant med packning av utrustning på släp eller i bil. Efter lastningen gjorde jag mitt första misstag och tog väg 55 via Enköping ovetandes om att träningen började kl 16:30. From nu blir det E4 hela vägen. Upprymd av förväntan i solskenet störde jag Teddy i hans viktiga arbete med en massa trevligt snickesnack om allt möjligt med tvåtaktsmotorcyklar i synnerhet. Ringde även min Linköpingsbaserade mekaniker och gav honom order om att köpa lite Castrol R30 till växellådan, han är ju gipsad och behöver aktiveras.
Mina medtrafikanter verkade gilla mitt fordon för de släppte fram mig på ett trevligt sätt. I Katrineholm fick min hoj självklart lystna blickar på OK/Q8.
- Den går fort den där va?
- Om man kan köra.
- 250 km/h minst va.
- Mmmmmm
Fint folk kommer sent så jag passade på att visa upp den fina SAAB:en för alla som försökte lyssna på förarmötet, jag kände de suktande blickarna efter hela ekipaget. Parkerar och får genast två fans som betraktar den fina hojen. Jag passar på och använder dem till arbetskraft medan jag försöker se världsvan ut. Håkan vill inte släppa ut mig på banan och Lotta tycker jag ska ha en röd vimpel så folk vet var jag är. Ingen dum idé.
Eftersom jag är gammal och således rutinerad behöver jag inte köra första passet och mekanikern kommer och instruerar hur man ska göra en massa saker på rätt sätt och inte bara göra dem. Det är bra det. Kollar om det har läckt vid bromsarna men det ser bra ut. Lånar en najningstång av Håkan men fattar inte hur den funkar trots att han visade flera gånger. Är för stolt för att fråga igen.
Får ihop hojen och den kärvar lite vid springandet men startar till allas glädje. Svettig av den 50 m långa löpturen tar jag igen mig innan det är dags att köra ut.
Placerar mig mellan två rader av bilar/hojar och med vinden i ryggen sprider jag väldoft över hela raden med killar och tjejer. Deras ansiktsuttryck tolkar jag som glädje, det är bra att vara positiv.
Väl ute så känns det lika dassigt som vanligt och hojen går inte upp i temperatur. Perfekt ursäkt för att åka in i depån för tejpning. Överväger att stanna inne och skylla på ryggen men kör ut igen och lyckas knö mig förbi en 125JR på yttern i crossböjen. Värsta Rossin.
Efter passet får vi bassning för omkörningarna, spelar oskyldig.
Går och tittar lite på Neutrals lyxracehoj med dataloggning och annat. Den är väldigt fin, trots att det är en Honda.
Ut igen och krampen kommer inte förrän efter en tio, tolv minuter och den gamla stela kroppen börjar ge med sig. Det här är ju riktigt kul.
Jag kör om skitmånga förare med väst. Det börjar gå undan nu...
Tredje passet blir lätt dagens roligaste och jag tycker om min hoj igen, det är roligt att köra och jag vågar köra snabbare, relativt min egen långsamhet alltså, och till och med farten i Torparn är ibland OK, ingången är dock för långsam men det får vi jobba på. Motorn går mycket bättre sedan jag bytt spridarrör och munstycken men som förare av en riktig racer med knivskarpt chassie och högtrimmad tvåtaktsmotor tar det mig bara tre pass att inse att kopplingen börjar slira vilket ger lite underligheter på rakan och start och mål eftersom det bara är där jag ger full gas.
Det är vackert i höstsolen och i Sviestadsböjen och Esset kan man se sin egen skugga. Tufft som fan.
Ger mig ut på ett fjärde och sista pass men avbryter eftersom kopplingen nu slirar på tok för mycket och inser att det var allt för denna säsong. Roligt att sluta med ett positivt minne och ett sug efter att köra, synd bara att säsongen började och slutade i september....
Taktiskt nog hade jag ingen laptimer på hojen men det gick säkert på runt minuten.
Somnar vid 01:00 och första nattpasset med matning, blöjbyten och nattningar tar vid 02:15 och slutar 05:10 för att ta ny fart vid 06.45.
En bra dag börjar i garaget. En bra dag börjar med bromsoksrenovering och klämda fingrar. Att få ut de inre bromskolvarna i ett ISR sexkolvsok är inte det lättaste, speciellt när man har använt fel fett vid förra renoveringen vilket gjort att fettet försvunnit och kolvarna sitter som fan. Med svordomar, tryckluft, klämda fingrar och lite bönande löste det sig. Då ska man pilla in skrapringar och o-ringar i oken vilket är pilligt men övning ger färdighet och eftersom det är totalt 18 ringar som ska in så fick jag mycket träning.
All roadracing börjar som bekant med packning av utrustning på släp eller i bil. Efter lastningen gjorde jag mitt första misstag och tog väg 55 via Enköping ovetandes om att träningen började kl 16:30. From nu blir det E4 hela vägen. Upprymd av förväntan i solskenet störde jag Teddy i hans viktiga arbete med en massa trevligt snickesnack om allt möjligt med tvåtaktsmotorcyklar i synnerhet. Ringde även min Linköpingsbaserade mekaniker och gav honom order om att köpa lite Castrol R30 till växellådan, han är ju gipsad och behöver aktiveras.
Mina medtrafikanter verkade gilla mitt fordon för de släppte fram mig på ett trevligt sätt. I Katrineholm fick min hoj självklart lystna blickar på OK/Q8.
- Den går fort den där va?
- Om man kan köra.
- 250 km/h minst va.
- Mmmmmm
Fint folk kommer sent så jag passade på att visa upp den fina SAAB:en för alla som försökte lyssna på förarmötet, jag kände de suktande blickarna efter hela ekipaget. Parkerar och får genast två fans som betraktar den fina hojen. Jag passar på och använder dem till arbetskraft medan jag försöker se världsvan ut. Håkan vill inte släppa ut mig på banan och Lotta tycker jag ska ha en röd vimpel så folk vet var jag är. Ingen dum idé.
Eftersom jag är gammal och således rutinerad behöver jag inte köra första passet och mekanikern kommer och instruerar hur man ska göra en massa saker på rätt sätt och inte bara göra dem. Det är bra det. Kollar om det har läckt vid bromsarna men det ser bra ut. Lånar en najningstång av Håkan men fattar inte hur den funkar trots att han visade flera gånger. Är för stolt för att fråga igen.
Får ihop hojen och den kärvar lite vid springandet men startar till allas glädje. Svettig av den 50 m långa löpturen tar jag igen mig innan det är dags att köra ut.
Placerar mig mellan två rader av bilar/hojar och med vinden i ryggen sprider jag väldoft över hela raden med killar och tjejer. Deras ansiktsuttryck tolkar jag som glädje, det är bra att vara positiv.
Väl ute så känns det lika dassigt som vanligt och hojen går inte upp i temperatur. Perfekt ursäkt för att åka in i depån för tejpning. Överväger att stanna inne och skylla på ryggen men kör ut igen och lyckas knö mig förbi en 125JR på yttern i crossböjen. Värsta Rossin.
Efter passet får vi bassning för omkörningarna, spelar oskyldig.
Går och tittar lite på Neutrals lyxracehoj med dataloggning och annat. Den är väldigt fin, trots att det är en Honda.
Ut igen och krampen kommer inte förrän efter en tio, tolv minuter och den gamla stela kroppen börjar ge med sig. Det här är ju riktigt kul.
Jag kör om skitmånga förare med väst. Det börjar gå undan nu...
Tredje passet blir lätt dagens roligaste och jag tycker om min hoj igen, det är roligt att köra och jag vågar köra snabbare, relativt min egen långsamhet alltså, och till och med farten i Torparn är ibland OK, ingången är dock för långsam men det får vi jobba på. Motorn går mycket bättre sedan jag bytt spridarrör och munstycken men som förare av en riktig racer med knivskarpt chassie och högtrimmad tvåtaktsmotor tar det mig bara tre pass att inse att kopplingen börjar slira vilket ger lite underligheter på rakan och start och mål eftersom det bara är där jag ger full gas.
Det är vackert i höstsolen och i Sviestadsböjen och Esset kan man se sin egen skugga. Tufft som fan.
Ger mig ut på ett fjärde och sista pass men avbryter eftersom kopplingen nu slirar på tok för mycket och inser att det var allt för denna säsong. Roligt att sluta med ett positivt minne och ett sug efter att köra, synd bara att säsongen började och slutade i september....
Taktiskt nog hade jag ingen laptimer på hojen men det gick säkert på runt minuten.
Somnar vid 01:00 och första nattpasset med matning, blöjbyten och nattningar tar vid 02:15 och slutar 05:10 för att ta ny fart vid 06.45.
Bifogat
Last edited:
.
