Jaha. Så var det med det. Boing goes the bike, smack goes the head.
Det hela började en solig dag i juli. B-rejset på Sviestad satte en boll i rullning, och när jag fick reda på att det skulle gå ett 250SP-rejs på Gelleråsen blev jag eld och lågor. För att göra saker i rätt ordning bestämdes raskt att jag och sege skulle dit och träna onsdagen den 12:e.
Igår tisdag gick jag till garaget för att få ett mekaniskt övertag på skitsege, jag drevade om till 14/44 och tittade över hojen lite allmänt sådär. Spelet i kopplingsgreppet var större än vanligt, så det krävde lite undersökning. Nej, det var inga justeringar som rört sig, vajerjävelstyget var av. Som tur är har inte-alltid-så-skitsege ett digert reservdelslager, och i en av hans lådor låg en finfin vajer. Jag stal den raskt och monterade den. Sen tvättade jag motorcykeln. På med rikligt med avfettning och skrubba med diskborste. Sköljde av och var nöjd. Fint ska det vara!
Sen kom sege och vi lastade in hojarna och resten av grejorna man aldrig använder i bilen. Sen hem. Blev sittande ett tag vid sporthoj.com (var finns motgiftet?) och sen kom jag på att cigarretterna var slut. Tog min feta CBR600 och körde iklädd shorts och sporthoj-t-shirt till macken, det gäller att representera kollektivet. Sen somnade jag.
Upp klockan tolv över fem. Duscha, äta frukost, surfa sporthoj
.
Vi kom iväg strax efter sex. Utanför Arboga kom vi ikapp Swedie som slipstreamade en traktor. Vi hängde på tåget och slipstreamade Swedie. Till slut svängde traktorfanstyget av och vi kunde låta våra vilda hästar löpa fritt. I Arboga svängde vi höger för att haka på motorvägen, medan Swedie körde vidare på gamla vägen. "Hoho, sicken fåne" tänkte jag. "Nu vinner vi ju lätt!". Fast så var det ju inte. Bonnaläppen från Eskilstuna hade tjänat massor av tid, och vi kom inte ikapp igen förrän strax innan avfarten mot Karlskoga. En vild duell utspelade sig , vi bytte placeringar några gånger tills jag och sege spelade ut vårt trumfkort. Genvägen. Vi kom fram till Gelleråsen eoner före Swedie. Typ två minuter i alla fall.
Vi gick och betalade. 700 kronor blev det. Träningsavgift och engångslicens. Jag hade ju tänkt hårdträna inför rejset den 22-a, och då sparas det inte på krutet. Sen lastade vi ur. På med däckvärmare och peppa sege som alltid tycks ha svår ångest för såna här tillställningar. Tjugo över nio var det vi. Jag åkte ut bakom sege och förundrades över den nya svängen. Så tvär, så... märklig, på nåt vis. Studsigt och eländigt runt hela banan också. I bromsningen i slutet av rakan hände först nästan inget när jag tog i handtaget. Sen gick hojen raskt upp på framhjulet. Det hjälpte inte det minsta när det gällde att få till ingången i Mike's corner. Jag hade ju tvättat hojen kvällen innan, så jag antog att det kanske var vatten kvar på beläggen eller nåt. "Javafan, nu lär det ju vara bortkokt iaf." tänkte jag och missade övergången till esset också.
Jag fick inte till nåt flyt alls. Nästa gång jag kom nerför rakan och tog tag i bromsen var det stoppie direkt. "Menvafan?!" for igenom huvudet. Jag åkte runt och in i depån. Tog lagom bra fart i bandepån och bromsade hårt. Lite märklig känsla. Jag åkte fram- och tillbaka några gånger och till slut verkade det fungera som vanligt. Jag åkte ut och körde och nu funkade allt (åtminstone det mekaniska) som det skulle. Jag kunde ju ha kört fortare kanske, men dagen är lång.
Passet slut, in i depån och på med däckvärmarna. Sege drevade om till 14/44 för att få samma elaganta fart runt banan som jag. Haken med det var att med det stora bakdrevet kom hjulet för långt fram i svingen, så han fick inte på däckvärmaren bak. Det gladde mig, naturligtvis. Tjugo över tio var det vår tur igen. Nu hade jag lite ångest. Banan kändes inte särskilt rolig i första passet och jag var lite övertygad om att Ejes, svackan eller hårnålen skulle äta mig levande. Men köra måste man om man betalt med sina sista slantar, så out we went. Sege före mig. Eftersom han inte hade fått på sin däckvärmare bak, så körde han ganska sakta. Jag kom ikapp in mot Ejes, och mer ikapp in i hårnålen. "Hohoho, jag ska ta han i slutet av rakan" tänkte jag skadeglatt. Genom snabbvänstern och depåsvängen. Jag var rätt nära bakom, kanske fem meter eller så. "Det här blir enkelt" fnittrade jag för mig själv. Vi passerade depåutfarten i knappt 190 km/h och strax efter bromsade sege. Mesigt tidigt. Jag tog tag i bromsen, och ännu en gång kändes det inte riktigt som det tog som det skulle. Jag hann inte avsluta den funderingen förrän framhjulet låste sig och motorcykeln kastade sig ner på höger sida. "Va?!" var det enda som for igenom huvudet. Följt av "aj!!" när jag daskade huvudet i asfalten. Jag gleeeeeed. Jag hann se att motorcykeln var på väg ikapp sege. Som tur var tog den en lite felaktig kurs och slog en strike på konorna som Mike ställt ut för att mörka skitjobbet asfalterarna gjort. Jag gled ända ner till Mike's corner och det var väldigt varmt om fingrarna. Note to self: Försök inte att klösa stopp om du glider på asfalt i 160.
På vägen vände jag mig om för att se om det var nån livshotande 125-räser eller nåt på kollisionskurs med mitt huvud, men det var lugnt. Jag reste på mig och gick mot räcket. Jag slog en blick på min motorcykel, och den såg inte alls fin ut. Istället för att glida fint rakt fram hade den hakat tag i nåt och kastat sig på vänster sida i sista ögonblicket. Jag kom på att jag nog borde stänga av tändning och bensinkran. Bensinkranen gick bra att manvörera, men tändningsnyckeln var borta. Den enda jag hade. Suck. Jag tog av mig hjälmen och släppte ner den på utsidan av räcket. Sen kom funktionärerna springande. De frågade om jag var okej, och det var jag väl. De sprang runt och plockade fragment av motorcykel, och jag bärgade mitt vrak själv. Eller skulle ha gjort om det nu inte varit så att styret inte gick att svänga åt höger. Åh, vad dyrt och dåligt det kändes. Jag fick hjälp att släpa in vraket till räcket. Sen fick jag stå där resten av passet. Berra kom förbi och gjorde en fin crossåkning genom sandfållan. Såg bra ut, Berra!
Efter vad som kändes som en timme eller så, kom skamkärran och fiskade upp mig och vraket. Det var lite svårlastat med en motorcykel som bara gick att svänga åt ett håll med, men det gick medelst hasning. Sen fick jag åka ett sista varv på skump-o-ramabanan. Funktionärerna vinkade glatt och jag vinkade tillbaka. När vi passerade läktaren vinkade jag till publiken, men de var jävligt svårflörtade. När vi kom in i depån stod skitsege där med kameran i högsta hugg. Jag gav honom den internationella signalen för "gå och ha samlag med dig själv".
Jag släntrade iväg till sjukstugan efter att ha mottagit smädelser från de omkringvarande. Jag tog med hjälmen, för den hade gått sönder, liksom. De frågade om jag hade ont i huvudet eller kände mig yr, och det hade jag inte eller gjorde. Jag kände noga efter och armbågen var nog lite öm. Vi lirkade av läderkläderna och SE sicken bula där var. Jag blev lite förvånad, faktiskt. Farbror doktorn klämde på min bula (den på armen) och sa att det inte var nån fara. Mina Dainese D-axial havererade totalt. Ett stort hål i sidan. Iofs är det ju fiberinnersko i dom, så foten är intakt. Det kunde ju vara kul med stövlar som håller för mer än en krasch, dock. Handskarna pajade i lite sömmar, hål i skinnet (mitt skinn, alltså) på ovansidan av tumleden. Brännmärken på fingertopparna också. Aj. Hjälmen är skavd in till fibermaterialet. Bara att slänga.
Huvudet är ömt, men verkar funka någorlunda iaf. Jag är trött och har ont i huvudet, men det är väl inte annat att vänta.
Resten av dagen åt jag glass och tittade på motorcyklar. Det var kul, men inte lika kul som att köra. Den enda spekulant jag haft på hojen hörde av sig efter kraschen. Tänk så ironiskt. Måste nog laga skiten.
Det var mitt sommarlov.
Hejdå från Mattias.
Det hela började en solig dag i juli. B-rejset på Sviestad satte en boll i rullning, och när jag fick reda på att det skulle gå ett 250SP-rejs på Gelleråsen blev jag eld och lågor. För att göra saker i rätt ordning bestämdes raskt att jag och sege skulle dit och träna onsdagen den 12:e.
Igår tisdag gick jag till garaget för att få ett mekaniskt övertag på skitsege, jag drevade om till 14/44 och tittade över hojen lite allmänt sådär. Spelet i kopplingsgreppet var större än vanligt, så det krävde lite undersökning. Nej, det var inga justeringar som rört sig, vajerjävelstyget var av. Som tur är har inte-alltid-så-skitsege ett digert reservdelslager, och i en av hans lådor låg en finfin vajer. Jag stal den raskt och monterade den. Sen tvättade jag motorcykeln. På med rikligt med avfettning och skrubba med diskborste. Sköljde av och var nöjd. Fint ska det vara!
Sen kom sege och vi lastade in hojarna och resten av grejorna man aldrig använder i bilen. Sen hem. Blev sittande ett tag vid sporthoj.com (var finns motgiftet?) och sen kom jag på att cigarretterna var slut. Tog min feta CBR600 och körde iklädd shorts och sporthoj-t-shirt till macken, det gäller att representera kollektivet. Sen somnade jag.
Upp klockan tolv över fem. Duscha, äta frukost, surfa sporthoj
.Vi kom iväg strax efter sex. Utanför Arboga kom vi ikapp Swedie som slipstreamade en traktor. Vi hängde på tåget och slipstreamade Swedie. Till slut svängde traktorfanstyget av och vi kunde låta våra vilda hästar löpa fritt. I Arboga svängde vi höger för att haka på motorvägen, medan Swedie körde vidare på gamla vägen. "Hoho, sicken fåne" tänkte jag. "Nu vinner vi ju lätt!". Fast så var det ju inte. Bonnaläppen från Eskilstuna hade tjänat massor av tid, och vi kom inte ikapp igen förrän strax innan avfarten mot Karlskoga. En vild duell utspelade sig , vi bytte placeringar några gånger tills jag och sege spelade ut vårt trumfkort. Genvägen. Vi kom fram till Gelleråsen eoner före Swedie. Typ två minuter i alla fall.
Vi gick och betalade. 700 kronor blev det. Träningsavgift och engångslicens. Jag hade ju tänkt hårdträna inför rejset den 22-a, och då sparas det inte på krutet. Sen lastade vi ur. På med däckvärmare och peppa sege som alltid tycks ha svår ångest för såna här tillställningar. Tjugo över nio var det vi. Jag åkte ut bakom sege och förundrades över den nya svängen. Så tvär, så... märklig, på nåt vis. Studsigt och eländigt runt hela banan också. I bromsningen i slutet av rakan hände först nästan inget när jag tog i handtaget. Sen gick hojen raskt upp på framhjulet. Det hjälpte inte det minsta när det gällde att få till ingången i Mike's corner. Jag hade ju tvättat hojen kvällen innan, så jag antog att det kanske var vatten kvar på beläggen eller nåt. "Javafan, nu lär det ju vara bortkokt iaf." tänkte jag och missade övergången till esset också.
Jag fick inte till nåt flyt alls. Nästa gång jag kom nerför rakan och tog tag i bromsen var det stoppie direkt. "Menvafan?!" for igenom huvudet. Jag åkte runt och in i depån. Tog lagom bra fart i bandepån och bromsade hårt. Lite märklig känsla. Jag åkte fram- och tillbaka några gånger och till slut verkade det fungera som vanligt. Jag åkte ut och körde och nu funkade allt (åtminstone det mekaniska) som det skulle. Jag kunde ju ha kört fortare kanske, men dagen är lång.
Passet slut, in i depån och på med däckvärmarna. Sege drevade om till 14/44 för att få samma elaganta fart runt banan som jag. Haken med det var att med det stora bakdrevet kom hjulet för långt fram i svingen, så han fick inte på däckvärmaren bak. Det gladde mig, naturligtvis. Tjugo över tio var det vår tur igen. Nu hade jag lite ångest. Banan kändes inte särskilt rolig i första passet och jag var lite övertygad om att Ejes, svackan eller hårnålen skulle äta mig levande. Men köra måste man om man betalt med sina sista slantar, så out we went. Sege före mig. Eftersom han inte hade fått på sin däckvärmare bak, så körde han ganska sakta. Jag kom ikapp in mot Ejes, och mer ikapp in i hårnålen. "Hohoho, jag ska ta han i slutet av rakan" tänkte jag skadeglatt. Genom snabbvänstern och depåsvängen. Jag var rätt nära bakom, kanske fem meter eller så. "Det här blir enkelt" fnittrade jag för mig själv. Vi passerade depåutfarten i knappt 190 km/h och strax efter bromsade sege. Mesigt tidigt. Jag tog tag i bromsen, och ännu en gång kändes det inte riktigt som det tog som det skulle. Jag hann inte avsluta den funderingen förrän framhjulet låste sig och motorcykeln kastade sig ner på höger sida. "Va?!" var det enda som for igenom huvudet. Följt av "aj!!" när jag daskade huvudet i asfalten. Jag gleeeeeed. Jag hann se att motorcykeln var på väg ikapp sege. Som tur var tog den en lite felaktig kurs och slog en strike på konorna som Mike ställt ut för att mörka skitjobbet asfalterarna gjort. Jag gled ända ner till Mike's corner och det var väldigt varmt om fingrarna. Note to self: Försök inte att klösa stopp om du glider på asfalt i 160.
På vägen vände jag mig om för att se om det var nån livshotande 125-räser eller nåt på kollisionskurs med mitt huvud, men det var lugnt. Jag reste på mig och gick mot räcket. Jag slog en blick på min motorcykel, och den såg inte alls fin ut. Istället för att glida fint rakt fram hade den hakat tag i nåt och kastat sig på vänster sida i sista ögonblicket. Jag kom på att jag nog borde stänga av tändning och bensinkran. Bensinkranen gick bra att manvörera, men tändningsnyckeln var borta. Den enda jag hade. Suck. Jag tog av mig hjälmen och släppte ner den på utsidan av räcket. Sen kom funktionärerna springande. De frågade om jag var okej, och det var jag väl. De sprang runt och plockade fragment av motorcykel, och jag bärgade mitt vrak själv. Eller skulle ha gjort om det nu inte varit så att styret inte gick att svänga åt höger. Åh, vad dyrt och dåligt det kändes. Jag fick hjälp att släpa in vraket till räcket. Sen fick jag stå där resten av passet. Berra kom förbi och gjorde en fin crossåkning genom sandfållan. Såg bra ut, Berra!
Efter vad som kändes som en timme eller så, kom skamkärran och fiskade upp mig och vraket. Det var lite svårlastat med en motorcykel som bara gick att svänga åt ett håll med, men det gick medelst hasning. Sen fick jag åka ett sista varv på skump-o-ramabanan. Funktionärerna vinkade glatt och jag vinkade tillbaka. När vi passerade läktaren vinkade jag till publiken, men de var jävligt svårflörtade. När vi kom in i depån stod skitsege där med kameran i högsta hugg. Jag gav honom den internationella signalen för "gå och ha samlag med dig själv".
Jag släntrade iväg till sjukstugan efter att ha mottagit smädelser från de omkringvarande. Jag tog med hjälmen, för den hade gått sönder, liksom. De frågade om jag hade ont i huvudet eller kände mig yr, och det hade jag inte eller gjorde. Jag kände noga efter och armbågen var nog lite öm. Vi lirkade av läderkläderna och SE sicken bula där var. Jag blev lite förvånad, faktiskt. Farbror doktorn klämde på min bula (den på armen) och sa att det inte var nån fara. Mina Dainese D-axial havererade totalt. Ett stort hål i sidan. Iofs är det ju fiberinnersko i dom, så foten är intakt. Det kunde ju vara kul med stövlar som håller för mer än en krasch, dock. Handskarna pajade i lite sömmar, hål i skinnet (mitt skinn, alltså) på ovansidan av tumleden. Brännmärken på fingertopparna också. Aj. Hjälmen är skavd in till fibermaterialet. Bara att slänga.
Huvudet är ömt, men verkar funka någorlunda iaf. Jag är trött och har ont i huvudet, men det är väl inte annat att vänta.Resten av dagen åt jag glass och tittade på motorcyklar. Det var kul, men inte lika kul som att köra. Den enda spekulant jag haft på hojen hörde av sig efter kraschen. Tänk så ironiskt. Måste nog laga skiten.
Det var mitt sommarlov.
Hejdå från Mattias.
