Den senaste sporthoj jag ägt som hade riktigt skön känsla i gashandtaget redan ur kartong var nog 2006 YZF-R1. Insprutning och katalysator, men långt före tiden med fly-by-wire och återkopplade O2-sensorer. Helt underbar hoj, på många plan.
Alla sporthojar därefter - oavsett japanska eller italienska - har haft en betydligt mer digital känsla i gashandtaget. Vissa har gått bra att fixa hjälpligt då en enkel Power Commander kommit åt hela bränslemappen. Andra har krävt flashning av ECU’n, för att överhuvudtaget komma åt bränslemappen och framförallt för att kunna slå av otyget med ”deceleration cut”, det vill säga att man stänger ned bränsleinjektorer en kortare eller längre tid så fort gasrullen förs i negativ riktning. Det som gjorde att 2015 YZF-R1 kändes som att drevet satt löst eller att kedjan var slack…
Att tro att detta handlar om att tillverkare måste ”anstränga sig mer” är en villfarelse värdig dåligt pålästa politiker, för vi vet redan svaret. Det fåtal som verkligen ”anstränger sig mer” utmynnar i dyra material och dyra tekniska lösningar som pushar priset på literklubbor uppåt halvmiljonen. De som hittar ett kryphål gör naturligtvis detta…i alla fall fram till nästa certifiering. Och de som vill göra allt by the book slutar sälja literklubbor och ersätter dem med tråkiga mellanmjölkshojar…med samma usla känsla i gashandtaget…