Efter att ha haft en misslyckad racehelg på Knutstorp med två krascher så packades Transiten i går med lite blandade känslor.
Inte gjorde det saken bättre att det regnade här hemma heller.
Åkte i alla fall ner till Linköping då min snälla sambo lånade ut sin motorcykel till mig då min fortfarande inte är fixad efter krascherna.
Väl framme på Sviestad så var vädret bättre än hemma och lyckan av att jag skulle få köra hoj igen började dyka upp.
Körde ut på kvalet och det gick riktigt långsamt. Var inte alls sugen på att lägga mig igen och särskilt inte nu med Jannicas hoj. Räcker med att ha en trasig cykel i familjen.
Kännde att jag var feg och inte riktigt vågade gå på som vanligt.
Fick upp tempot lite efter ett par varv men så plötsligt när jag kommer ut på start o mål rakan så vill inte hojen tända alls.
Saktar ner och funderar på att gå av banan men när jag släpper upp kopplingen så går den igån igen. Bestämmer mig för att köra varvet runt för att gå in i depån och spara hojen till racet.
Det blev inga fler varv för de andra heller då en kille kraschade och kvalet rödflaggades.
Kvalade in på 1,15 nånting och hamnade sist på gridden.
Dax för race och nu började hornen som jag inte trodde fanns kvar att börja växa igen innanför hjälmen.
Fick en bedrövlig start och nästan kärringstop men lyckades ändå komma iväg.
Låg sist och fick sikta in mig på att jaga Oscar då det endast var han och jag som körde SP hojar.
Fick kontakt med honom och låg bakom ett par varv och letade läge att få köra om.
Bromsade om honom och gjorde mitt bästa för att skapa en lucka och i min iver så tokmissade jag vid en inbromsning till nya sektionen och var säker på att han skulle komma om mig men det dök inte upp någon Oscar.
Varvet efter fick jag en dålig utgång ur Torparn och vips så dök det upp en blå smurfhoj som segade sig om mig och jag var sist igen.
Efter det kom jag aldrig om honom och sistaplatsen var ett faktum.
Nu gjorde det mig inte så mycket då rädslan för att krascha försvann någonstans under rejset och jag slog till med en 1,10,484 som bästa tid vilket jag vet att jag kan slå.
Men glädjen till att rejsa återfann sig och det är jag mer än nöjd med.
Ett stort tack till Jannica som lånade ut sin hoj samt alla som ställde upp så ett riktigt kul KM kunde genomföras.
Inte gjorde det saken bättre att det regnade här hemma heller.
Åkte i alla fall ner till Linköping då min snälla sambo lånade ut sin motorcykel till mig då min fortfarande inte är fixad efter krascherna.
Väl framme på Sviestad så var vädret bättre än hemma och lyckan av att jag skulle få köra hoj igen började dyka upp.
Körde ut på kvalet och det gick riktigt långsamt. Var inte alls sugen på att lägga mig igen och särskilt inte nu med Jannicas hoj. Räcker med att ha en trasig cykel i familjen.
Kännde att jag var feg och inte riktigt vågade gå på som vanligt.
Fick upp tempot lite efter ett par varv men så plötsligt när jag kommer ut på start o mål rakan så vill inte hojen tända alls.
Saktar ner och funderar på att gå av banan men när jag släpper upp kopplingen så går den igån igen. Bestämmer mig för att köra varvet runt för att gå in i depån och spara hojen till racet.
Det blev inga fler varv för de andra heller då en kille kraschade och kvalet rödflaggades.
Kvalade in på 1,15 nånting och hamnade sist på gridden.
Dax för race och nu började hornen som jag inte trodde fanns kvar att börja växa igen innanför hjälmen.
Fick en bedrövlig start och nästan kärringstop men lyckades ändå komma iväg.
Låg sist och fick sikta in mig på att jaga Oscar då det endast var han och jag som körde SP hojar.
Fick kontakt med honom och låg bakom ett par varv och letade läge att få köra om.
Bromsade om honom och gjorde mitt bästa för att skapa en lucka och i min iver så tokmissade jag vid en inbromsning till nya sektionen och var säker på att han skulle komma om mig men det dök inte upp någon Oscar.
Varvet efter fick jag en dålig utgång ur Torparn och vips så dök det upp en blå smurfhoj som segade sig om mig och jag var sist igen.
Efter det kom jag aldrig om honom och sistaplatsen var ett faktum.
Nu gjorde det mig inte så mycket då rädslan för att krascha försvann någonstans under rejset och jag slog till med en 1,10,484 som bästa tid vilket jag vet att jag kan slå.
Men glädjen till att rejsa återfann sig och det är jag mer än nöjd med.
Ett stort tack till Jannica som lånade ut sin hoj samt alla som ställde upp så ett riktigt kul KM kunde genomföras.
