Jag har nu nånting jag måste bekänna. Det är inget jag är stolt över, snarare tvärtom, men jag känner att jag måste vara ärlig. Jag har fildelat igen.
Jag trodde verkligen jag hade bestämt mig och skulle lyckas att äntligen ta mig ur den här skiten för alltid. Avtändningen var hemsk. Det tog en vecka innan jag kunde få i mig nåt annat än vätska utan att kasta upp det igen. Jag låg instängd i totalt mörker som i nån sorts dvala och bara kallsvettades, kroppen värkte, jag kunde inte sova, jag ville inte vara vaken, men jag uthärdade. I onsdags kände jag mig åtminstone halvt mänsklig igen. Jag kunde äta lite, stiga upp ur sängen och gå omkring, prata med folk.
Redan från dag ett bröt jag kontakten med mina gamla fildelarkompisar, när jag var frisk nog att sitta vid datorn igen så höll jag mig borta från alla siter som kunde innehålla warez. Det var slut med sånt nu.
Jag trodde faktiskt att jag var home free, men jag antar att jag släppte på garden alldeles för tidigt. I lördags stötte jag nämligen på en av mina gamla trackers. Det kunde väl inte skada att titta lite.. bara se vad som fanns. Ett parti av mitt favoritwarez hade kommit in på lager. - Bara lite grann, hörde jag en röst säga. Det var djävulen på min axel som talade. Rätt vad det var satt jag där med utorrent i högsta hugg och fingrarna bankade på musknappen. Pang... pang! Det var som om det gick i slowmotion och sen gick allt i överljushastighet.
Det var som att bli sparkad i bröstet av en häst. 600, 700, 800 kb/s. Warezen pumpade genom min lina som nitroglycerin genom en brandslang. Hastigheten var så hög att jag ett tag upplevde det som att en vortex uppenbarade sig genom min skärm och sög in allt i rummet, inklusive mig själv. Jag satt med ansiktet klistrat mot skärmen tills all data var inne i systemet och jag föll ihop till marken och bara skakade, sen blev allt svart.
Jag vet inte hur länge jag var borta, men jag vaknade iaf av att telefonen ringde. Jag var bjuden på påskmiddag hos några kompisar och dom undrade var jag höll hus. Jag ställde in alltihop och skyllde på att jag var sjuk, men i själva verket har jag suttit och fildelat 36 timmar non stop.
Seinfeld, South Park, nya X-men som inte ens gått på bio, allt jag kunde komma åt. T.o.m sånt jag egentligen inte ens gillar. Våra värsta år, American Idol, Absolute Music.
Det ser ut som ett jävla bombnedslag här inne. Använda DVD-skivor, chipspåsar, colaflaskor och halvätna hamburgare över hela golvet. Jag vågar inte släppa in nån, för dom skulle förstå direkt vad som har hänt.
Nu när verkligheten hunnit ikapp och jag börjat landa känns allt bara tomt och hopplöst. Varför i helvetet gjorde jag det? Jag trodde jag skulle få mitt liv tillbaka. Missbruket har kostat mig så mycket. Jag har knappt haft nån relation alls med familj och gamla vänner på hur länge som helst. Jag hade mitt första normala samtal med min far för första gången på flera år. Han var så glad och stolt för min skull att jag äntligen börjat reda ut saker igen. Jag hade börjat ta kontakt med gamla vänner igen, börjat planera inför framtiden, börjat leva ett normalt liv, men nu har jag kastat bort alltihop för ett 36 timmars warezrace. Känns som att jag har förbrukat min allra sista chans till räddning och förtroendet hos dom som verkligen bryr sig om mig är nog för alltid bortblåst. Jag kommer antagligen att vara fast i warezträsket för alltid. Jag undanber hån och moralpredikningar. Jag mår redan nog dåligt som det är.
Ni får ursäkta för långt inlägg och ingen kanske bryr sig, men jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig.