Så var det då dags; sista turen med Lill-Gixxer för färd mot vintervilan hos mina föräldrar i skogarna utanför Eskilstuna. Ett par timmar tidigare hade min mor oroligt ringt och frågat om jag var på väg än? För pappa höll minsann på att bereda plats för Lill-Gixxer i vedbon…(läs:garage)..
Så står jag väl där, påpälsad upp över öronen knappt så jag kan röra mig, redo att stänga lägenhetsdören, och så fylls jag av en känsla att det är något som saknas, något jag har glömt… jag slår en blick in mot hatthyllan, och vad hänger kvar där, om inte ryggskyddet, bara att klä av sig igen…
Jag blir så glad över att se Lill-Gixxer där han står i sitt hörn av cykelrummet och väntar!.. Jag känner verkligen att jag knappt kan bärga mig innan jag får ut honom!... Sen är det ju lättare sagt än gjort när man är halvinvalid som mig, och dessutom måste lirka ut hojen genom en smal passage med två meterhöga (kändes det som)trösklar. Men skam den som ger sig.
(Okej att jag hade mannen av alla män där som skulle hjälpa mig att få skjuts tillbaka, han hade säkert hjälpt mig om jag bett om det, men man vill väl inte visa sig ynklig, även om man är just det, eller?)
Att sätta sig grensle över en varmkörd Lillgixxer, fälla upp stödet, lägga i första växeln o sakta vingla iväg över ojämnheterna, fick ett leende att sprida sig över hela mitt ansikte. En stund av lycka hade bara börjat.
Jag tog gamla vägen ut mot Nykvarn, för att där möta upp Hayabusasaaben och åka motorväg resten av biten.
Det som slog mig under färden till Nykvarn var att jag undrade vart min rädsla för svängar tagit vägen?
.. Jag letade både i höger- och vänsterkurvor, men kunde inte känna något.. inte för att det gick särskilt fort, men det brukar det ju inte göra när jag är ute o kör..
Det är inte jättekul att ligga o köra motorväg i 110 km/h ens på Lillgixxer. Det roligaste som hände var nog när min Saab, som låg framför, ibland (okej, ganska ofta då) slog avgassytemet i backen, för då slog det gnistor på mig o Lillgixxer o ja funderade på NÄR (inte om) hela ljuddämparen skulle komma farande…
Nästan framme hos mina föräldrar finns det en s.k. flygraka, (många race där på sommrarna..) där jag var tvungen att köra framochtillbaka – framochtillbaka - framochtillbaka….!!! Så jäkla underbart att känna att det faktiskt finns lite att ge på min ”pyttelilla” motorcykel!..
Rädd för att chauffören av min bil skulle ledsna och dra hem utan mig, tvingade jag mig tillslut att köra vidare... men roligare skulle de bli! Sista kilometern innan man är framme går nämligen på grusväg, något som jag tyckte var riktigt läskigt med Kawasakin, men som jag nu tycker är underbart skoj!!.. Så hornen växte ut genom hjälmen o ja satte av så fort jag vågade och körde därmed ifrån bilen bakom… jag som vanligtvis blir frånkörd av gamla volvosar..
En tur på Lill-gixxern är för mig en stund av lyckorus. Nu står han parkerad inför vintern, men känner jag mig själv rätt kommer jag smyga dit och ta ut honom en sväng innan snön kommer om så bara för att få köra rakt fram några vändor…
Gissa om jag längtar till våren…
/Anneli (inte helt vid sina sinnes fulla bruk..
)
Så står jag väl där, påpälsad upp över öronen knappt så jag kan röra mig, redo att stänga lägenhetsdören, och så fylls jag av en känsla att det är något som saknas, något jag har glömt… jag slår en blick in mot hatthyllan, och vad hänger kvar där, om inte ryggskyddet, bara att klä av sig igen…
Jag blir så glad över att se Lill-Gixxer där han står i sitt hörn av cykelrummet och väntar!.. Jag känner verkligen att jag knappt kan bärga mig innan jag får ut honom!... Sen är det ju lättare sagt än gjort när man är halvinvalid som mig, och dessutom måste lirka ut hojen genom en smal passage med två meterhöga (kändes det som)trösklar. Men skam den som ger sig.
(Okej att jag hade mannen av alla män där som skulle hjälpa mig att få skjuts tillbaka, han hade säkert hjälpt mig om jag bett om det, men man vill väl inte visa sig ynklig, även om man är just det, eller?)
Att sätta sig grensle över en varmkörd Lillgixxer, fälla upp stödet, lägga i första växeln o sakta vingla iväg över ojämnheterna, fick ett leende att sprida sig över hela mitt ansikte. En stund av lycka hade bara börjat.
Jag tog gamla vägen ut mot Nykvarn, för att där möta upp Hayabusasaaben och åka motorväg resten av biten.
Det som slog mig under färden till Nykvarn var att jag undrade vart min rädsla för svängar tagit vägen?
.. Jag letade både i höger- och vänsterkurvor, men kunde inte känna något.. inte för att det gick särskilt fort, men det brukar det ju inte göra när jag är ute o kör.. Det är inte jättekul att ligga o köra motorväg i 110 km/h ens på Lillgixxer. Det roligaste som hände var nog när min Saab, som låg framför, ibland (okej, ganska ofta då) slog avgassytemet i backen, för då slog det gnistor på mig o Lillgixxer o ja funderade på NÄR (inte om) hela ljuddämparen skulle komma farande…
Nästan framme hos mina föräldrar finns det en s.k. flygraka, (många race där på sommrarna..) där jag var tvungen att köra framochtillbaka – framochtillbaka - framochtillbaka….!!! Så jäkla underbart att känna att det faktiskt finns lite att ge på min ”pyttelilla” motorcykel!..
Rädd för att chauffören av min bil skulle ledsna och dra hem utan mig, tvingade jag mig tillslut att köra vidare... men roligare skulle de bli! Sista kilometern innan man är framme går nämligen på grusväg, något som jag tyckte var riktigt läskigt med Kawasakin, men som jag nu tycker är underbart skoj!!.. Så hornen växte ut genom hjälmen o ja satte av så fort jag vågade och körde därmed ifrån bilen bakom… jag som vanligtvis blir frånkörd av gamla volvosar..
En tur på Lill-gixxern är för mig en stund av lyckorus. Nu står han parkerad inför vintern, men känner jag mig själv rätt kommer jag smyga dit och ta ut honom en sväng innan snön kommer om så bara för att få köra rakt fram några vändor…
Gissa om jag längtar till våren…
/Anneli (inte helt vid sina sinnes fulla bruk..
)
..sen så kan jag ju delge dig att eftersom 
<- o jag den till höger, och 
)
