jesseboy
O med veten sär skrivare
Blivande pappa
Jag har nog aldrig kommit så långt att jag tänkt tanken på att skaffa barn.
Många av oss ser det som något obehagligt, något som är följden av något otänkt.
För oss, tack och lov, var det inte så.
Vi bestämde oss, helt enkelt.
Sen tog det skruv, minsann.
Det har liksom aldrig varit aktuellt, dessutom är jag en 14-åring i en 15-årings kropp, trots 37 fyllda.
Dock började jag och min kärlek sedan många år tillbaka prata om det, i samband med att jag gav upp mitt företag pga saker som jag kanske inte bör gå in på här.
Vi bestämde oss för att det var ganska lägligt att åtminstone försöka.
Tidsmässigt var det ganska bra, ungen skulle ju bli januaribarn, vilket säkert kan vara en fördel i vissa sammanhang. Vi räknade förstås med att det skulle kunna ta ett tag innan det ”bet”…
Det gjorde det inte. Mina små krabater verkar högeffektiva och trivas bra med hennes ägg. Det var homerun på första eller andra försöket. (Hon tror mig inte, men jag verkligen kände när den satt.)
Julafton var vårt första datum, sedan, efter besök hos barnmorska, mm så flyttade de fram det till den 28/12.
Ålrajt, då är vi med barn.
I början var det mest nervöst. Tester som gav positivt (inte så himla lätt att läsa av dem eftersom det kan vara svaga streck…) Sen kräktes hon lite ett par morgnar, men det gör hon ibland pga migrän.
Jag var ganska uppfylld av tanken att vi kanske var gravida, hon var mest nervös över om huruvida det faktiskt skulle vara någon där inne.
Redan nu blev känslojesse lite överkänslojesse…
Ultraljud v. XX.
Vi såg vår bebbe där inne. Den lekte tittut med UL-verktyget och gömde sig mest bakom moderkakan. Men nu förstod vi att det faktiskt var någon där.
Lustigt nog så kändes det som om vi träffat personen förut. Det var sagolikt, men bekant, på nåt sätt.
Vi kände alltså igen den lilla skapelsen, så det var inte så chockerande som jag trott.
En av mina bästa vänner frågade om jag grät.
Nää… Trots att jag är även i normala fall något överemotionell så glömde jag helt bort det. Jag var så fokuserad på att försöka fatta vad det var vi såg. Vi fick inga bra helkroppsbilder på den lille/lilla, så vi behövde inte heller betala för dem. Men vi tycker att de är helt fantastiska, bl a en porträttbild där bebben verkar suga på tummen…
”Vill ni veta vilket kön det är?” frågade morskan.
-”Nej” sa vi i unison. Inte öppna julklappen innan julafton.
-”Bra” sa hon ”för det är hemskt svårt att avgöra när den gömmer sig så här.”
V. XX
Hanna har nu gått och burit det lilla miraklet i sin mage ett tag.
Börjar växa lite runt magen och om höfterna. Precis som de ska va
Hon berättar att det faktiskt sparkat lite därinne. Som blivande far får man tyvärr inte känna det på samma sätt.
Men när jag låg och smekte hennes fina mage så var det plötsligt något som ryckte till!
Ungefär som en fisk som tvingats upp på torra land!
Sprattel!
Åh Jisses. Det här var verkligen nåt utöver det vanliga.
Det finns nån där inne… en människa!
Sticker till med lite filosofi.
Jag är ateist av naturen, men tror väldigt mycket på varelsers förmåga.
Om nån Gud skapade världen för att han/hon kunde skapa liv, är det då inte en obestridlig självklarhet att vi alla varelser på jorden, vi som faktiskt kan skapa liv, är Gudar?
Fundera lite på det.
Du och jag är Gud. Som jag ser det.
Ok, enuff o’ dat.
V.XX
Hanna växer och är väldigt trött. Inte konstigt alls, hon jobbar hårt och har dessutom en till person som hennes kropp ska nära.
Hon har en vana att somna så fort vi ser en film, nu somnar hon redan innan förtexterna rullat ut.
Men hon är söt när hon sover.
Så söt.
V.XX
Besök hos barnmorskan.
Verkar jättebra, läser oss verkligen.
Jag är ganska knäckt efter min jobberfarenhet, så hon lägger fokus även på mig.
Lika bra att vi träffar nån så allt ordnar sig.
Vi får höra barnets hjärtljud.
Nu gråter jag.
WOW…
V.XX
Hanna är så tapper, så stark. Trots vissa smärtor hon har så gnäller hon inte nämnvärt.
När jag ser henne så vill jag, trots att hon har en så välsignad gåva inom sig, ändå ta över en del av bördan.
Försöker åtminstone se till att hon har mat på bordet när hon kommer hem. Men nu kommer vi till korta, vi som befruktat en kvinna. Vi kan nog aldrig förstå hur det känns. Dessutom tror jag i mitt lilla, ärliga inre, att vi är lite avundsjuka.
V.XX
…
Nej, fattar fan inte att det här är sant.
V.XX
Vi snackar en polare i magen. En polare som dessutom verkar hur cool som helst.
Faktiskt svårt att förstå. Min bästa kompis bryggs i en magperkulator…
V.XX
Hanna har fått utåtnavel. Det är skitgulligt!!!!
Jag har nu känt människan inom henne faktiskt vända på sig och kanske har vi även känt definierbara kroppsdelar.
Flänndags igen.
V.XX
När vi låg och skulle sova lade jag huvudet mot vår mage.
Och hörde hjärtljud.
…
…
Att höra det samtidigt som jag blev petad i örat av någon halvbekant var …
Himmelskt.
Jag kan inte förklara det i ord, det var bara så stort.
Dessutom fick jag, när jag hade handen och örat emot magen, en ”high five"!
Snacka om cool unge vi ska få…
Jag har nog aldrig kommit så långt att jag tänkt tanken på att skaffa barn.
Många av oss ser det som något obehagligt, något som är följden av något otänkt.
För oss, tack och lov, var det inte så.
Vi bestämde oss, helt enkelt.
Sen tog det skruv, minsann.
Det har liksom aldrig varit aktuellt, dessutom är jag en 14-åring i en 15-årings kropp, trots 37 fyllda.
Dock började jag och min kärlek sedan många år tillbaka prata om det, i samband med att jag gav upp mitt företag pga saker som jag kanske inte bör gå in på här.
Vi bestämde oss för att det var ganska lägligt att åtminstone försöka.
Tidsmässigt var det ganska bra, ungen skulle ju bli januaribarn, vilket säkert kan vara en fördel i vissa sammanhang. Vi räknade förstås med att det skulle kunna ta ett tag innan det ”bet”…
Det gjorde det inte. Mina små krabater verkar högeffektiva och trivas bra med hennes ägg. Det var homerun på första eller andra försöket. (Hon tror mig inte, men jag verkligen kände när den satt.)
Julafton var vårt första datum, sedan, efter besök hos barnmorska, mm så flyttade de fram det till den 28/12.
Ålrajt, då är vi med barn.
I början var det mest nervöst. Tester som gav positivt (inte så himla lätt att läsa av dem eftersom det kan vara svaga streck…) Sen kräktes hon lite ett par morgnar, men det gör hon ibland pga migrän.
Jag var ganska uppfylld av tanken att vi kanske var gravida, hon var mest nervös över om huruvida det faktiskt skulle vara någon där inne.
Redan nu blev känslojesse lite överkänslojesse…
Ultraljud v. XX.
Vi såg vår bebbe där inne. Den lekte tittut med UL-verktyget och gömde sig mest bakom moderkakan. Men nu förstod vi att det faktiskt var någon där.
Lustigt nog så kändes det som om vi träffat personen förut. Det var sagolikt, men bekant, på nåt sätt.
Vi kände alltså igen den lilla skapelsen, så det var inte så chockerande som jag trott.
En av mina bästa vänner frågade om jag grät.
Nää… Trots att jag är även i normala fall något överemotionell så glömde jag helt bort det. Jag var så fokuserad på att försöka fatta vad det var vi såg. Vi fick inga bra helkroppsbilder på den lille/lilla, så vi behövde inte heller betala för dem. Men vi tycker att de är helt fantastiska, bl a en porträttbild där bebben verkar suga på tummen…
”Vill ni veta vilket kön det är?” frågade morskan.
-”Nej” sa vi i unison. Inte öppna julklappen innan julafton.
-”Bra” sa hon ”för det är hemskt svårt att avgöra när den gömmer sig så här.”
V. XX
Hanna har nu gått och burit det lilla miraklet i sin mage ett tag.
Börjar växa lite runt magen och om höfterna. Precis som de ska va
Hon berättar att det faktiskt sparkat lite därinne. Som blivande far får man tyvärr inte känna det på samma sätt.
Men när jag låg och smekte hennes fina mage så var det plötsligt något som ryckte till!
Ungefär som en fisk som tvingats upp på torra land!
Sprattel!
Åh Jisses. Det här var verkligen nåt utöver det vanliga.
Det finns nån där inne… en människa!
Sticker till med lite filosofi.
Jag är ateist av naturen, men tror väldigt mycket på varelsers förmåga.
Om nån Gud skapade världen för att han/hon kunde skapa liv, är det då inte en obestridlig självklarhet att vi alla varelser på jorden, vi som faktiskt kan skapa liv, är Gudar?
Fundera lite på det.
Du och jag är Gud. Som jag ser det.
Ok, enuff o’ dat.
V.XX
Hanna växer och är väldigt trött. Inte konstigt alls, hon jobbar hårt och har dessutom en till person som hennes kropp ska nära.
Hon har en vana att somna så fort vi ser en film, nu somnar hon redan innan förtexterna rullat ut.
Men hon är söt när hon sover.
Så söt.
V.XX
Besök hos barnmorskan.
Verkar jättebra, läser oss verkligen.
Jag är ganska knäckt efter min jobberfarenhet, så hon lägger fokus även på mig.
Lika bra att vi träffar nån så allt ordnar sig.
Vi får höra barnets hjärtljud.
Nu gråter jag.
WOW…
V.XX
Hanna är så tapper, så stark. Trots vissa smärtor hon har så gnäller hon inte nämnvärt.
När jag ser henne så vill jag, trots att hon har en så välsignad gåva inom sig, ändå ta över en del av bördan.
Försöker åtminstone se till att hon har mat på bordet när hon kommer hem. Men nu kommer vi till korta, vi som befruktat en kvinna. Vi kan nog aldrig förstå hur det känns. Dessutom tror jag i mitt lilla, ärliga inre, att vi är lite avundsjuka.
V.XX
…
Nej, fattar fan inte att det här är sant.
V.XX
Vi snackar en polare i magen. En polare som dessutom verkar hur cool som helst.
Faktiskt svårt att förstå. Min bästa kompis bryggs i en magperkulator…
V.XX
Hanna har fått utåtnavel. Det är skitgulligt!!!!
Jag har nu känt människan inom henne faktiskt vända på sig och kanske har vi även känt definierbara kroppsdelar.
Flänndags igen.
V.XX
När vi låg och skulle sova lade jag huvudet mot vår mage.
Och hörde hjärtljud.
…
…
Att höra det samtidigt som jag blev petad i örat av någon halvbekant var …
Himmelskt.
Jag kan inte förklara det i ord, det var bara så stort.
Dessutom fick jag, när jag hade handen och örat emot magen, en ”high five"!
Snacka om cool unge vi ska få…
Last edited:
