Kikade nu på det inledande inlägget och jag förstår fortfarande vad jag menar, men för att få ett svar från bonny så skulle jag repetera frågan; så jag kan väl försöka utveckla den lite så att alla som vill kan vara delaktiga.
Du har precis kommit hem från en hemsk dag på jobbet. Du och din chef hade bråkat om nästa års budget under ett personalmöte och trots att alla där visste att er chef hade fel var det ingen som stöttade dig i frågan. Du blev gjord till åtlöje och din chef vann striden tack vare sin auktoritet.
När du kommer in i din lägenhet och sätter dig vid köksbordet sänker du ned huvudet mellan armarna och fäller några tårar samtidigt som du (för att beskriva din känslor med ord)
tänker att "chefen är jävla svin och att dina kollegor är syltryggar" och strax efter det får du känslan av att du bara inte orkar mer. "Den" känslan, att du inte orkar, beskriver du med ord i huvudet. Du tänker "jag orkar inte mer" samtidigt som du drar en djup suck.
Om du då byter ut huvudpersonerna i den här dagen mot ett barn (du) som ska matas av sin mamma men har bestämt sig för att INTE äta mat. Barnet är trött, argt och uppgivet och när det sjunker ihop över bordet av ren utmattning från alla dessa känslor: Tänker det då på samma sätt som du gjorde? I ord? Hur tänker barn när de inte kan använda sig av ord? Är det bara känslorna som svallar omkring och är det kanske därför som barn är precis så som de är? Bara känslor, inte ett uns av logik eller förståelse utan bara ett enda "JAG"?
Barn är som sagt bara barn, de ända de känner till är känslor, de har inte tillräkligt med erfarenhet va de gäller logik osv, barn söker kärlek, får de inte kärlek så slår de bakut, de är inte så att barn är ute efter en enstaka sak eller liknanden, barn brukar klara sig med väldigt lite om de får kärlek.