Självklart har utvecklingen gått framåt, men:
När jag lärde mig om ljuddämpare, så fanns det två typer.
Reflektions och absortionsdämpare.
Absortionsdämpare är bäst, emedan de består av ett hålat rör med aukustiskt absorberande material runt - "Glasspacks" kallades de då.
Reflektionsdämparna fungerade genom att jämna ut avgaspulserna och bryta ner svängningsfrekvenserna.
När man monterar "decibelkiller" i en någorlunda modern ljuddämpare, så förser man enligt mig en absotionsdämpare med en reflektionsdämpare.
Konklusion:
En radfyra funkar antagligen bäst med en absortionsdämpare emedan man redan har ett jämnt avgasflöde - pulserna kommer så tätt att det inte är lönt att jämna ut dem.
Stånkor och twinnar behöver antagligen en reflektionsdämpare.
För att motståndet skall bli lagom krävs det rätt mycket volym i en dämpare till en motor med stor volym per cylinder.
Till detta kommer at man behöver rätt längd på avgasrören för att få nytta av bakpulserna.
En hel vetenskap.
Dessutom tror jag inte det spelar någon större roll för effekten, så länge motståndet inte blir allt för stort.
När jag började köra, var det många som kunde vittna om vilken djävla effektskillnad det blev när de monterade långa megafoner (långa avgasrör för höga varv, megafoner ansågs öka gashastigheten genom att tryckvågen behöll hastigheten trots att diametern på röret ökade).
Troligen hände bara två saker - ljudet ökade och maskinen drabbades av "megafonsjuka", dvs, den gick sämre på låg och mellanvarv och kanske lite bättre på högvarv (även om de flesta aldrig uppnådde de varv som avgassystemet var avstämt för) vilket gav en imaginär effektkick när hojen började gå rent.
Lite som Triumphs gamla tripplar - Kändes som om de gick som satan, eftersom varje gaspådrag (Djävla amaler!) resulterade i ett par misständningar innan det tog fyr i spisen.
Meningslöst dravel, jag vet.
Men är ni så korkade så ni läser mina inlägg får ni skylla er själva!
BTW: Själv kör jag med korta, högljudda megafoner på en twin.
Utseende före prestanda!