Hello boys and girls,
undertecknad har kört hoj i ett gäng år och aldrig varit med om nåt mer dramatiskt än en och annan nära-döden-upplevelse. Med fyra hojar i stallet har jag kunnat ta ut svängarna rejält.
Sista onsdagen i augusti bestämde jag mig för att lufta min gamla DR350 och besöka onsdagsträffen. Har blivit ganska fäst vid enduron och levt rövare på grusvägar hela sommaren - så även denna onsdagkväll.
På hemvägen bestämde jag mig för att ta asfaltvägen hem och se hur mycket den lilla 350n orkade med. Hjälmkamera och racingkostymen satt på, så det var bara att mata på.
Efter lite inspirerad körning - men ändå under kontroll enligt mig själv - kommer jag till en kurva med rullgrus. Trots att jag inte panikbromsar, och försöker styra efter bästa förmåga, är det lönlöst. Jag hinner komma ner i fart men kan inte ändra kurs, och rullar runt med hojen i diket.
Omedelbart efter går det fint att resa sig upp, samla ihop lite delar, och starta hojen för hemkörning. Kroppen full av endorfin förstås. Dagen efter konstateras blåmärken på höfter och knän, sträckt nacke, rejält våld mot rotatorcuffen i axeln, bristningar i bröstbrosket, samt ett par spräckta revben.
Vad vill jag säga med ovanstående? Jo, att rullgrus är ett jävla skit. Jag vill också gärna ha synpunkter på om jag höll för hög fart in i kurvan - fast om man skall bromsa ännu mer försvinner ju charmen med hojåkning i någon mån.
Ta det lugnt i kurvorna, folk
undertecknad har kört hoj i ett gäng år och aldrig varit med om nåt mer dramatiskt än en och annan nära-döden-upplevelse. Med fyra hojar i stallet har jag kunnat ta ut svängarna rejält.
Sista onsdagen i augusti bestämde jag mig för att lufta min gamla DR350 och besöka onsdagsträffen. Har blivit ganska fäst vid enduron och levt rövare på grusvägar hela sommaren - så även denna onsdagkväll.
På hemvägen bestämde jag mig för att ta asfaltvägen hem och se hur mycket den lilla 350n orkade med. Hjälmkamera och racingkostymen satt på, så det var bara att mata på.
Efter lite inspirerad körning - men ändå under kontroll enligt mig själv - kommer jag till en kurva med rullgrus. Trots att jag inte panikbromsar, och försöker styra efter bästa förmåga, är det lönlöst. Jag hinner komma ner i fart men kan inte ändra kurs, och rullar runt med hojen i diket.
Omedelbart efter går det fint att resa sig upp, samla ihop lite delar, och starta hojen för hemkörning. Kroppen full av endorfin förstås. Dagen efter konstateras blåmärken på höfter och knän, sträckt nacke, rejält våld mot rotatorcuffen i axeln, bristningar i bröstbrosket, samt ett par spräckta revben.
Vad vill jag säga med ovanstående? Jo, att rullgrus är ett jävla skit. Jag vill också gärna ha synpunkter på om jag höll för hög fart in i kurvan - fast om man skall bromsa ännu mer försvinner ju charmen med hojåkning i någon mån.
Ta det lugnt i kurvorna, folk
