Grundregeln i all nomenklatur, även NomenF (även Exp I F, Skrivhandboken m.fl styrdokument) är att man använder ETT språk genomgående.
D.v.s man blandar inte.
Är man utomlads, så är engelska det officiella språket.
Följdaktligen är ALLA uttryck förkortningar och bokstaveringar på det språket.
Väl hemma igen, när man skriver på svenska, då är det... *tadaa* svenska

Man gör det enkelt och skriver inte Zijerrrra Liiima eller Zäta Ludvig, man skriver kort och gott: ZL.
Står sedan förkortningen i en svensk text läses/uppfattas den som svensk.
Står den i en engelsk text... *tadaa*
Osv.
Det finns FÅ saker jag är så allergisk mot som folk som blandar två språk i samma dokument.
Själv fick jag väl ofta skriva om samma d-la dokument minst fyra ggr innan den nitiske stabschefen var nöjd.
HAN kunde nomenklatur han!
(lärorikt, ja, frustrerande? Mycket) Så ja, jag är miljöskadad.
Detta är dock vad som gäller.
Sen att det slarvas oerhört, och att det s.k vardagsspråket "utvecklas"
(ni vet rinkebysvenska, svengelska datatermer, allmän språk/ord-utarmning, modeord/uttryck) gör inte saken bättre.
PÅ jobbet är koncernspråket engelska, men inte sitter folk och bokstaverar på engelska eller talar engelska för det, om inte EN person i rummet är utländsk förståss.
Men det är inte nomenklatur.
Det är vanligt folkhyfs
En bristvara numera.
Over and out from Papa Alfa
