Faan! Det är rutten värld vi lever i. (ätstörningar)

[Markus]

Hon har tyvär väldigt få "nära" vänner... Tror f.ö. det är en av de bakomliggande orsakerna.

Som sagt, det är inte mitt problem men hennes päron kanske kan sponsra med en tusing och du och några andra med valfria belopp så kommer hon en bit på vägen i alla fall. Skulle inte klara att ha någon i min närhet som mådde kass och jag inte gjorde något åt det.

 

[korvgubbe]

När jag vill ha hjälp...
..så jag sökte reda på en behandling ...
... sen så ringde jag husläkaren ..
... men jag ställde det kravet .

Om vi pratar om tjejen med ätstörningar så är ju prblemet att få henne att komma tilld en punkt då hon ens inser att hon har problem... Det är ju vad som krävs innan hon kan göra något av allt du gjort...

Beträffande tjejen med PÅ så har hon försökt så gott hon orkat. Hon har ringt runt till en rad psyk och annat. Hon har tjatat på sin företagsläkare som iofs verkar verkligt vettig men tydligen inte får remitera till psyk-behandlingar...

 

[korvgubbe]

Skulle inte klara att ha någon i min närhet som mådde kass och jag inte gjorde något åt det.

Hennes föräldrar är även de en del i det bakomliggande problemet som jag ser det...

 

[Kakan]

Om vi pratar om tjejen med ätstörningar så är ju prblemet att få henne att komma tilld en punkt då hon ens inser att hon har problem... Det är ju vad som krävs innan hon kan göra något av allt du gjort...

Beträffande tjejen med PÅ så har hon försökt så gott hon orkat. Hon har ringt runt till en rad psyk och annat. Hon har tjatat på sin företagsläkare som iofs verkar verkligt vettig men tydligen inte får remitera till psyk-behandlingar...

Jo det är oftast så att en tjeje/kille med ätstörningar måste på ett eller annat sätt erkänna för sig själv att denne bhöever hjälp. Och sen hoppas på att komma in på någon.

Mitt tipps är att hon ringer Löwenströmsak här i sthlm...har för mej don har behandlingar för PÅ också. Sen se vad dom råder henne till. Eller om nån annan kan göra det åt henne om hon själv inte orkar med att ringa. Vet hur jobbigt det kan vara å mår man dåligt är det itne lätt att vara påstridig....

 

[KarlJohan]

Tack för inläggen alla!
Gött att sporthoj finns ibland. En samling med - folk!

 

[Trango_B]

Hennes förväntningar på hur det skulle bli om hon är smalare och värdet hon sätter på detta är en orsak till hennes ätstörning.

Hon måste alltså ändra sina förväntningar för att slippa ätstörningen.

En annan grej är att hon kanske lever ett struligt och okontrollerat liv.
Eftersom alla människor har kontrollbehov så kanske det enda stället
i livet hon känner att hon kan kontrollera är maten. Därför går hon till
överdrift där.

Lösningen kan vara att se till att reda upp hennes situation i övrigt.

Listar lite eventuella orsaker
Sociala: kroppsfixeringskulturen, massmedia , modeller m.m (ändra sina ideal)

Psykologiska
Överbeskyddande föräldrar, protest mot att inte bli sedd m.m (hon behöver stöd)

Genetiska
Hormonrubbningar, neurotransmittorbalanser (kan medicineras bort)

Det finns en del ny forskning dessutom som enkelt förklarat visar att självsvält och fysisk aktivitet i början skapar en slags stress där olika hormoner bildar en kedja som får individen att känna välbehag (typ samma effekt som stressorhormoner). Man kopplar då ihop denna välbehagskänsla med med hårdbantning och fysisk aktivitet och skapar en slags betigning där självsvält blir självförstärkande. Man skapar alltså ett beroende och kan inte sluta.
Precis som tex rökning eller knark.

Hur man ska behandla det har jag ingen aning om.

Hon måste gå hos psykolog!!

Du skrev att hon inte har förstroende för psykologen och det är helt normalt.

En behandling hos psykolog innebär inte en spikrak kurva uppåt av tillfrisknande. Det ingår i behandligen att ett antal gånger må sämre än man gjorde från början för stt kunna nå en förbättrning i slutresultatet.

Lycka till och kom ihåg att vara ett stöd för henne under tiden hon behandlas.

 

[FreddaGädda]

Jag har som någon annan här en 100%-ig erfarenhet inom ätstörningar. För nåt år sen fick jag helt enkelt nog av fett och taskiga kommentarer följt av social missanpassning. Gjorde då en manöver som av de flesta läkare anses livsfarlig och gick ner från 77 kilo till 52. Dvs 25 kilo, 33% av min totala kroppsvikt. Och jag ville dessutom fortsätta. Hade den där självbilden där man ser sig i spegeln och ser en massa fel. Efter två svimattacker samt en kraftig influensa med en veckas sängliggande vågade jag inte väga mig, eftersom det skulle visa nåt på 40 kilo. Då bestämde jag mig för att åtminståne äta någorlunda normalt, vilket var till en början mycket svårt, då man mår fruktansvärt illa med en ordentlig mängd mat i magen. Energin kom sakta men säkert tillbaka, och jag började cykla som en idiot. Köpte en ny cykel och spenderade större delen av tiden på bakhjulet. Efter inte så lång tid in i normalätandet upphörde den taskiga självbilden och först då insåg jag hur smal jag var, och att det var rent farligt då det ska finnas fett runt organen inuti kroppen. Började då ge mig in i bodybuilding och en kraftig kost. Efter ett halvår med detta väger jag nu 62 kilo. Alltså 10 kilo mer än "lågpunkten". Lustigt nog är det nu raka motsatsen när jag ser mig själv i spegeln. "Fan vad smal jag är" är vad som nu dyker upp i huvudet, och jag går raka vägen till träningsbänken(bra investering) och pumpar muskler.
Jag har ärr i ämnesomsättningen, om den någonsin går tillbaka till normalt. Den är ostabil och snabb. Jag kan inte gå hungrig länge och tål inte socker i stora mängder.

Därför råder jag av erfarenhet till den som vill gå ner i vikt att göra det lungt och kontrollerat. Prata med någon som är insatt i ämnet hur man gör det säkert. Jag ångrar inte att jag gjorde som jag gjorde. Tvärtom, det var det bästa jag gjort i mitt liv. Men att göra så är FARLIGT! Och jag hade tur som klarade mig så pass bra.

 

[KarlJohan]

Jag har som någon annan här en 100%-ig erfarenhet inom ätstörningar. För nåt år sen fick jag helt enkelt nog av fett och taskiga kommentarer följt av social missanpassning. Gjorde då en manöver som av de flesta läkare anses livsfarlig och gick ner från 77 kilo till 52. Dvs 25 kilo, 33% av min totala kroppsvikt. Och jag ville dessutom fortsätta. Hade den där självbilden där man ser sig i spegeln och ser en massa fel. Efter två svimattacker samt en kraftig influensa med en veckas sängliggande vågade jag inte väga mig, eftersom det skulle visa nåt på 40 kilo. Då bestämde jag mig för att åtminståne äta någorlunda normalt, vilket var till en början mycket svårt, då man mår fruktansvärt illa med en ordentlig mängd mat i magen. Energin kom sakta men säkert tillbaka, och jag började cykla som en idiot. Köpte en ny cykel och spenderade större delen av tiden på bakhjulet. Efter inte så lång tid in i normalätandet upphörde den taskiga självbilden och först då insåg jag hur smal jag var, och att det var rent farligt då det ska finnas fett runt organen inuti kroppen. Började då ge mig in i bodybuilding och en kraftig kost. Efter ett halvår med detta väger jag nu 62 kilo. Alltså 10 kilo mer än "lågpunkten". Lustigt nog är det nu raka motsatsen när jag ser mig själv i spegeln. "Fan vad smal jag är" är vad som nu dyker upp i huvudet, och jag går raka vägen till träningsbänken(bra investering) och pumpar muskler.
Jag har ärr i ämnesomsättningen, om den någonsin går tillbaka till normalt. Den är ostabil och snabb. Jag kan inte gå hungrig länge och tål inte socker i stora mängder.

Därför råder jag av erfarenhet till den som vill gå ner i vikt att göra det lungt och kontrollerat. Prata med någon som är insatt i ämnet hur man gör det säkert. Jag ångrar inte att jag gjorde som jag gjorde. Tvärtom, det var det bästa jag gjort i mitt liv. Men att göra så är FARLIGT! Och jag hade tur som klarade mig så pass bra.

Ehh?

Fattar om du är nöjd med att du gått ner i vikt och blivit vältränad, men att det var det bästa som hänt dig fattar jag inte riktigt.. Hade det inte varit bättre o slippa svälten och göra det på ett bättre sätt istället? Och slippa alla biverkningar?

 

[FreddaGädda]

Ehh?

Fattar om du är nöjd med att du gått ner i vikt och blivit vältränad, men att det var det bästa som hänt dig fattar jag inte riktigt.. Hade det inte varit bättre o slippa svälten och göra det på ett bättre sätt istället? Och slippa alla biverkningar?

Kort och gott för att jag inte kunde nånting inom ämnet

Det är ungefär som att säga till någon som klotat med hojen och brutit benet: "Hade det inte vart bättre om du hade kört långsamt?"

 

[KarlJohan]

Kort och gott för att jag inte kunde nånting inom ämnet

Det är ungefär som att säga till någon som klotat med hojen och brutit benet: "Hade det inte vart bättre om du hade kört långsamt?"

I get your point.

 

[Emmi]

Se till att hon trivs med psykologen, annars kommer det inte att gå framåt. Jag har haft depression i 4-5 år så jag vet. Testade nog en 5 psykologer innan jag hittade nån jag trivdes med, sen gick det framåt och jag kom ur skiten.