Ett med hojen?

[Gixxerfan2]

Har ni hör om de som är ett med hojen? Hojen som en del av kroppen. För mig är det ibland tvärt om. Jag visualiserar hur min kropp tar sig igenom en kurva. Hojen är bara något som hindrar mig att falla ner i backen. Såklart visualiserar jag att kroppen samarbetar med hojen. Men undermedvetet. Typ inlärd reflex. Känslan är att jag flyger fram, utan hoj. Nån som känner igen sig?

Skrivet en lördagkväll med utspädd cola i glaset...

 

[notrightrider]

Har ni hör om de som är ett med hojen? Hojen som en del av kroppen. För mig är det ibland tvärt om. Jag visualiserar hur min kropp tar sig igenom en kurva. Hojen är bara något som hindrar mig att falla ner i backen. Såklart visualiserar jag att kroppen samarbetar med hojen. Men undermedvetet. Typ inlärd reflex. Känslan är att jag flyger fram, utan hoj. Nån som känner igen sig?

Skrivet en lördagkväll med utspädd cola i glaset...

Det är anledningen till att man kör!

Känslan av man-maskinsammansmältning, den övermänskliga känslan av att vara ett med hojen, illusionen av att mitt nervsystem smälter samman med hojens struktur - det är just det som aldrig upphör att faschinera med motorcykeln.




Skulle jag någon gång tvivla, så skjuter jag bara fram ena höftbenet några milimeter framåt - och hojen fullkomligt dyker in i böjen i ett runt, snyggt spår jag inte förstår hur vi hittar. Tillsammans.
Gång på gång.

Känslan finns där hela tiden, men sträckor som är kuperade och svänger både över krön och nere i sänkor gör upplevelsen extra tydlig. Hojen berättar att den trippar på tårna och inte har så mycket grepp kvar, hojen gillar att fjädringen bottnar ut mjukt och inte sådär hårt som när vi landar efter ett misslyckat hopp.
Stödet borde ta i nu, med fjädringen komprimerad i nedlägget, men det känns som om hojen viker undan stödet lite till - precis som en bra hopphäst viker upp frambenen lite extra över ett besvärligt hinder.




Någonstans längs resan blir mina motorcyklar ett levande väsen, och jag är oändligt tacksam att jag får följa med.

 

[Ivil]

Vilket inlägg, poesi. Lite som bra skridsko.

 

[Bushido]

Det är anledningen till att man kör!

Känslan av man-maskinsammansmältning, den övermänskliga känslan av att vara ett med hojen, illusionen av att mitt nervsystem smälter samman med hojens struktur - det är just det som aldrig upphör att faschinera med motorcykeln.

View attachment 477025


Skulle jag någon gång tvivla, så skjuter jag bara fram ena höftbenet några milimeter framåt - och hojen fullkomligt dyker in i böjen i ett runt, snyggt spår jag inte förstår hur vi hittar. Tillsammans.
Gång på gång.

Känslan finns där hela tiden, men sträckor som är kuperade och svänger både över krön och nere i sänkor gör upplevelsen extra tydlig. Hojen berättar att den trippar på tårna och inte har så mycket grepp kvar, hojen gillar att fjädringen bottnar ut mjukt och inte sådär hårt som när vi landar efter ett misslyckat hopp.
Stödet borde ta i nu, med fjädringen komprimerad i nedlägget, men det känns som om hojen viker undan stödet lite till - precis som en bra hopphäst viker upp frambenen lite extra över ett besvärligt hinder.

View attachment 477026


Någonstans längs resan blir mina motorcyklar ett levande väsen, och jag är oändligt tacksam att jag får följa med.

Trots att jag tycker att ditt inlägg är både vackert och inspirerande så måste jag säga att jag känner precis tvärt emot.

Motorcyklar är inte levande väsen, din motorcykel agerar så som du fysiskt instruerar den att agera till skillnad från en häst som trots allt har kapaciteten att göra lite som den vill. Jag kan absolut förstå känslan av magisk synergi när du och en annan tänkande varelse vill samma sak, strävar efter samma sak och jobbar tillsammans för att åstadkomma det, men jag kan nog inte påstå att jag någonsin upplevt det på hoj.

Om jag föreställer mig ett visst resultat men misslyckas med att ge min motorcykel de input som krävs för att åstadkomma det, då anser jag att det är jag som brustit (så vida inte motorcykeln har ett underliggande mekaniskt fel eller på annat sätt går sönder mitt under pågående manöver). Hojen kan absolut vara fullkomligt optimerad för ändamålet och en fullkomlig perfektion av teknisk kompetens och praktik i fulländat samarbete, men om du inte brukar den på rätt sätt så kommer den inte göra rätt. Därav känner jag att när min MC gör det jag vill och förväntar mig av den, då har jag lyckats ge den rätt input och det anser jag är min bedrift som förare. Det du upplever att din MC "känner", det anser jag är något som du som förare behöver känna och reagera på. Hojen gillar inte att fjädringen gör någonting någonsin, du som förare gillar att hojens fjädring reagerar på ett visst sätt efter en lyckad kurv-/kröntagning och det är det du reagerar på och anpassar dina styrningar till hojen utefter. Hojen viker inte undan stödet lite extra likt en hopphäst viker undan frambenen, stödet sitter där det sitter. Du har trots allt inte en tänkande varelse till hjälp, det är inte som att du kan begå ett misstag som din motorcykel medvetet hjälper dig att rätta till då den förstår vad det är du vill uppnå trots att du inte ger den 100% korrekta styrningar. Det är skillnaden mellan en häst som tränats till dressyr/hoppning och en MC, en häst som tränats ordentligt förstår vad det är ni som duo vill uppnå och kämpar också aktivt för det tillsammans med dig. En MC tänker inte alls, den vet inte vad du vill och den kämpar inte aktivt för att uppnå det, den är till 100% beroende av att dina styrningar är korrekta annars skiter det sig och det är helt och hållet ditt fel (igen, förutsatt att motorcykeln är hel och fungerar som avsett).

Däremot kan en tekniskt optimerad hoj vara mer förlåtande och lättare att få att göra som man vill, och det är det jag tror att många upplever som att "bli ett" med sin motorcykel. Ju lättare hojen är att få att göra som man vill, desto mer levande/förstående känns den och desto mer känner man sig som ett med den.

Det här med att "bli ett" med ett levande väsen kan jag förstå att det känns häftigt om man lyckas uppnå det, men att bli ett med ett dött väsen som en MC... Är man då själv ett dött föremål?... Förstår inte riktigt det tankesättet. Jag skulle snarare säga att det handlar om att du bemästrat ett föremål.

Men det kanske bara är jag, och isåfall kan jag bara beklaga för egen del att jag går miste om något som ni andra har.

 

[Yah007]

Mängden med kompetens som lagts i de hojar vi åker på, med syfte och tanke att ge föraren förutsättningar att kunna nyttja, är vad som fått mig att tänka "japaner japaner japaner" när jag upplevt något utöver det vanliga och efteråt betraktar maskinen som förmått få mig så fascinerad och fylld av både andakt och liv av någon tur nånstans vid tillfällen som jag imponerats över hojens aldrig uppnådda begränsning, och mina små små steg av förbättrad känsla och förmåga att handskas med dessa verk, som må vara döda, men skapta av folk som lagt sin själ i det.