På väg till dåvarande flickvän med min förstabil (240 vad annars?) och några månader gammalt körkort åkandes på motorvägen som snart skulle gå från två till enfilig. I backspegeln ser jag ett par lysen som närmar sig och i mina hormonfyllda tankar bestämmer jag mig för att denna jävel ska minsann inte komma förbi mig innan det blir enfiligt och öppnar spjället på vid gavel. Susar (gungar - original dämp/fjädring) i ostadiga +moms hastigheter närmandes avsmalningen till enfiligt med koncentrerad blick på vägen och inte alls i backspeglarna längre. Plötsligt dyker
POLIS upp i vänster ögonvrå och smiter förbi, hjärtat i halsgropen och omedelbar dumpning av gaspedalen ser jag hur blåbären fortsätter vidare förbi, in på det enfiliga och fortsätter att köra om bilar framför..... Puh, de hade viktigare utryckning för sig.
Det var den första jag kommer ihåg.
Sladda är kul, ansvarsfulla som vi var hade vi letat oss ut till en parkering utanför stormarknad på natten. Två st mindre plogfordon far fram i natten för att försöka rensa upp medan vi tycker att vi är Ari Vattanen på parkeringen och kör åttor runt dem i våra bestar, jag fortfarande i min 240. En mindre officeil grusväg leder från parkeringen där plogförarna ser att vi far in och ut ifrån för lite skogsrally. Olämpligt nog bestämmer dom sig för att ploga igen den in/utfarten just när jag är inne på den vägen vilket jag upptäcker snart på vägen tillbaka... ICKE ska dessa hillbillys hindra min pansarvagn (går mycket väl att åka ut åt andra hållet men adrenalinfylld 18-19 åring har andra tankar) så jag ger järnet mot snöhindret, tyvärr var väl fysik inte min starka sida denna kväll och 240 VS 3-4 meter snövall var ingen vidare idé....DOFF och där satt jag. Helvete, som en sköldpadda med underredet gjutet i betong och förmodat asgarvande plogbilsförare. Vi testade med mankrafts gungande, fram/bak, lyfta och släpa men 240´n satt som berget. Hepp bara att åka o hämta spadar då med de andras bilar var planen när en som sänd från himlen stor "motorvägs-ploglastbil" rullar in på parkeringen. Jag ut och fram till hytten, förklarar olägenheten att jag råkat köra på en snövall och undrar lite försynt om han har lust att hjälpa till. Sagt och gjort, karln fixar fram rejäla band och jag knyter efter bästa scoutkunskaperna medan han fäster andra änden i plogaggregatet. Jag lovar trots stor jefla lastbil så gunga den till några ggr innan tvåfyrrtinnnn lossna, den satt bra. Inte en skråma, pansarvagn var det, tack o adjö.
På väg hem från jobbet, fortfarande 240´n, slentrialkörning av rang på denna rutinsträcka, 3-4 bilar framför mig och en avfart närmar sig. Avfart modell endast ritat i backen på enfilig väg i vardera riktning. Bilarna framför blinkar och saktar ned och jag börjar ladda på lite för ökad hastighet när dom klivit undan, precis när jag är bakom framförvarande avsvängande bil svänger den helt oanmält utan blinkers tillbaka in i mitt körfält,
PANIK! En äcklig Micra som jag lika gärna kunde kört över men reflexerna tar överhand och jag väjer kraftigt åt höger ut på väggrenen av grus och har ett krondike samt ett berg på denna sida. Kommer om japshelvetet på insidan och svänger tillbaka (original fjädring/dämpning) upp på vägen men nu är det kört. Häcken släpper våldsamt och bara ni som kört Volvo av dyl sort vet krängningsvinkeln som uppstår när jag far i sidled över båda körfälten med låsta hjul och av oklar anledning även börjar jobba med handbromsen, krondiket på andra sidan närmar sig oroväckande fort...
BOFF! sätter sig 240´n i med vänstra hjulparet på asfalten/gruset och det högra i leran innan/i diket, turligt nog var ingen mötande bil i närheten vid korsandet av mötande fil. Happ där sitter jag som ett fån, Micran har stannat och föraren kommer springande, jag öppnar dörren och lägger genast av någon spydig kommentar. "Förlåt, förlåt, jag kollar alltid döda vinkeln, åh åh svammel svammel" Kollar upp o möts av en keps med texten "Bilprovningen". Pansarvagnen klara sig men obalansen från leran i fälgarna var inte av denna värld.
Precis lämnat mamsens bil efter något ärende och på väg att skjutsa hem en kompis, nedförsbacke och avfart höger framför med avsedd färd rakt fram. Bilen framför ska svänga av och jag placerar mig något åt vänster för att komma förbi lättare, tjoff en bil svänger ut från höger och jag hinner inte tänka efter så mkt. Väjer åt vänster, bromsa
PANG! Bilar i båda riktningarna stannar då vi står utspridda mitt i, polaren ojar sig lite p.g.a. ej bältat och slagit skallen i sidorutan, dock ingen fara med han. Adrenalinet pumpar, ut och fram till tjejen i den andra bilen som sitter kvar, hon sitter med skallen i händerna och jag frågar hur läget ligger men det verkar ganska ok. Närliggande företag med personal stormar ut, jag får tag i en kvast från dem och börjar (adrenalinet fortfarande pumpande) soppa gatan från glassplitter så övriga bilar kan ta sig förbi. Hoppar in i min bil med numera en motorhuv likt ett högt farthinder och dundrar upp på trottoaren, polaren flyttar tjejens bil. En ambulans på utryckning vänder och kollar oss, tjejen får åka med medan de kalla på en till åt oss. Happ strax fler blåljus och vi får åka in för kontroll. Summa kardemumma, jag ej vållande, får en löst 240 och bra pröjs till råga på allt, hon fick en ny bil... den var 3 månader gammal och när jag fråga skadebesiktigaren om hennes förklara han att hennes vänstra fjäderbenstorn låg klistrat längs torpedväggen så det var tur att jag hann väja annars hade det blivit pannkaka av alltihop.
År senare, återigen på rutinfärd hem från jobbet. Påfart med två filer till motortrafikled och jag ligger säkert i den högra filen utan väjningsplikt. Precis kommit upp på motortrafikleden när det börjar kännas konstigt, nåt som inte stämmer och jag lägger märke till att bilen börjar kränga (treväxlad automat, under 100hk och framhjulsdrift), vad i helskotta och tittar vänster medans bilen börjar ställa sig åt samma håll. Ser bara en vägg, en stor jefla lastbil är det på väg mot mig, jag skriker rakt ut
AAAAAAAAARRRRRRRGGGGHHHH!!! Skrammel!!!! Lastbilen träffar sidan på fronten men inte så hårt, jag far framåt och får kast åter till vänster
KAAABRAAAK! frontar med mittenräcket och sitter i bilen med armarna över huvudet. Tittar upp och ser att alla bilar till vänster stannat eller på väg att stanna, adrenalinrusch av rang testar jag att starta bilen, inga problem men köra går "sådär". Backar och kör fram ställer den på vitstreckat mellan motortrafikleden och en avfart i väntan på räddningstjänsten. Hävdar än idag att någon, förmodligen en vit bil, tryckte mig så jag fick kastet ut framför lastbilen men en finsk lastbilschaufför som kanske sett en vit bil, och logiskt redovisade bucklor för polisen dög inte för trafikskadenämndens utredning.
På väg till jobbet, kanske lite bråttom, rutinkörning med ej anpassad hastighet till rådande väglag, vinter. Audi med julgransbelysning i extraljusen stressar bakom. Lägger mig i högerfilen och släpper förbi, ut i vänster och jagar ikapp, om Audin och vidare. Leder över första förmodade morgonkön, kommer upp över ett krön och känner ett släpp i bakvagnen..shit! Testar att parera men det är kört, bilen far runt över tre filer på vägen som nu går utför, helvete det går baklänges. I efterhand så kanske om jag hade stått på hejdarna fullt vid första släppet så hade det gått vägen men så bra förare var jag inte. Bakåt var det och fort gick det, hann tänka "nacken mot nackstödet"
KABOOOM, en ganska hård smäll och snurr, smått chockerad av att bilfan fortfarande far framåt efter en 360 och in i räcket med fronten på andra sidan,
KRASCH. Bilen fortfarande igång trots misshandeln av densamme, kör bilen hjälpligt så långt fram på påfarten jag står på som möjligt, lyckas trycka upp dörren med milt våld. Bagageluckan går inte att öppna men är uppfläkt och varningstriangeln ligger turligt nog framme, sätter upp den och ringer bärgare.
Nu kör jag motorcykel istället!
