Deprimerad

[WEST]

Läs om. Serotonin, Dopamin, Adrenalin, mfl signalsubstanser spelar in. Dopaminet är "belöningssubstansen" det naturliga knarket. men även Serotoninet spelar in. Kontentan är att det är kemiska processer som sker när vi blir lyckliga. Rubbas dessa blir det knas i psykhälsan. Sen kan det vara olika saker dessa rubbningar beror på. En väldigt tråkig händelse, hälsa (mad, motion), stress (stresshormon är bra i rätt doser och under en överskådlig tidsperiod. får man för mycket av det konstant en längre tid påverkas man väldigt illa).

Du skrivar så bra saker, så du vet kanske nått om Endorfiner, en läkare sa till mig att mår du dåligt så ge dig iväg ut och tokspring, du ska var helt slut för att sedan jogga sig ner i ett lugnt tempo. Då sätter man fart på Endorfinerna i kroppen och av Endorfiner blir man pigg i huvudet.
Jag har provat det själv mot mina hjärnspöken/demoner och det funkar bara man tar sig i nackskinnet och ger sig ut.
Själv kämpar jag varenda djävla dag som så många andra och det borde man fan prata mer om med kompisar och folk som orkar lyssna.

 

[Biltmore]

Träning hjälper.....efter ett par timmar i endurogeggan har jag inte ork kvar att deppa & blir salig av ett par torra strumpor....

 

[Hoztic]

När jag känner mig bitter öppnar jag garderoben och testar jag kombinationer av kavajer, byxor, byxor, skjortor, slipsar och västar.
Sedan väljer jag en passande kombo och går någonstans. Kanske till en polare, eller bara en promenad.
Kan inte riktigt sätta fingret på varför, men att gå värdigt klädd får i alla fall undertecknad att känna sig tämligen mycket varmare inombords.

För att du har du på dig fina kläder som du trivs och känner dig trygg i. Dessutom tenderar vi att värdera varandra utifrån deras yttre intryck, dvs antas du vara "bättre" i propra kläder, och då kan du "gömma" dig bakom din snygga fasad när du känner dig nere inombords Själv kan jag göra samma sak, men då åker snickarbyxorna på, för dom känner jag mig säker och trygg i

 

[Norman]

äääh... de e bara gaska upp sig..
Själv har jag inte fått några julklappar eller firat nån jul med nån.
Ska åtminstone få en julklapp av exet nu i veckan när hon kommer och hämtar sina sista prylar, fast bästa julklappen blir väl att träffa hunden som tydligen letat efter mig hela veckan

 

[Hoztic]

Själv kämpar jag varenda djävla dag som så många andra och det borde man fan prata mer om med kompisar och folk som orkar lyssna.

Det är nog det stora problemet i det moderna samhället, alla har fullt upp med allt, men samtidigt är nog väldigt ensamma mitt i trängseln. Trots att alla sitter i samma situation, och har samma erfarenhet.

 

[BostonGurka]

satan helvete, första hjul, ensam ,känner mej ensam, skit piss ,helvete,, sorry ville bara skriva av mej lite trösten står i köket,tror jag inte e ensam om dettaskit

Ska vi skicka över några odrägliga släktingar till dig?

 

[_Johansson_]

En bok som hjälpte enormt under en period som man var rätt nere var Albert Camus - Myten om Sisyfos.

Inte en helt lättsmält bok, Camus diskuterar självmordet och ifall det är den enda logiska lösningen på det absurda i livet. Han lyckas i alla fall vända resonemanget till slut och kommer fram till att genom att balansera där på kniveggen utan att ha något i livet som är värt något är man plötsligt fri.

De gamla tvången och måstena är borta och du kan se världen genom nya ögon, lite Buddism över det tankesättet att man ska se sig som en åskådare på en kulle som observerar världen utan förutfattade meningar.

En äldre kille jag kände som söp ner sig rätt hårt blev intervjuad av lokaltidningen något år innan han strök med, han sade åt reportern att det enda som gjorde att han stod ut med sin situation var vetskapen att han en dag skulle få dö.

Han man den inställningen kan man stå ut med rätt mycket.

 

[Blanco]

Om dom som känner sig ensamma vid högtider här på sporthoj skulle umgås i stället så skulle det genast bli mycke trevligare.
Finns alltid dom som har det värre. Man ska vara glad att man har en bostad. Hemlös kan inte vara lätt i sånna här tider.

 

[Norman]

Om dom som känner sig ensamma vid högtider här på sporthoj skulle umgås i stället så skulle det genast bli mycke trevligare.
Finns alltid dom som har det värre. Man ska vara glad att man har en bostad. Hemlös kan inte vara lätt i sånna här tider.

Det är ju när man ska sova det är som värst.
De va nog först igår när man kom hem lite på lyset som de slog mig att det faktiskt inte fanns nån hund eller tjej hemma.
Har ju haft fullt upp me jobb under nätterna så man har ju bara kommit hem o somnat direkt o sovit till de va dags för jobb igen.
Tog nästan en vecka innan man förstod att man va rätt ensam

 

[Mavve]

Du skrivar så bra saker, så du vet kanske nått om Endorfiner, en läkare sa till mig att mår du dåligt så ge dig iväg ut och tokspring, du ska var helt slut för att sedan jogga sig ner i ett lugnt tempo. Då sätter man fart på Endorfinerna i kroppen och av Endorfiner blir man pigg i huvudet.
Jag har provat det själv mot mina hjärnspöken/demoner och det funkar bara man tar sig i nackskinnet och ger sig ut.
Själv kämpar jag varenda djävla dag som så många andra och det borde man fan prata mer om med kompisar och folk som orkar lyssna.

Detta är faktiskt det bästa sättet - för alla. Man får samma kick som en heroinist får av en ny spruta. Kroppen utsöndrar samma ämnen.

Sen gör man det igen, och igen, och igen. Sen ovanpå allt så blir man lite snyggare utan allt fett som satt runt kroppen innan man aldrig sprang

Man inser snabbt att man har det "för jävla bra!"

 

[SGM]

Träning hjälper.....efter ett par timmar i endurogeggan har jag inte ork kvar att deppa & blir salig av ett par torra strumpor....

Det där är dagens sanning, att verkligen ta ut sig ordentligt hjälper mot mycket. Jag mår betydligt bättre efter att ha kört mig sopslut (löpspåret, gymmet, enduroskogen), och vilken sur pissvecka som helst på jobbet är som bortblåst.

Gört.

 

[WEST]

Det är nog det stora problemet i det moderna samhället, alla har fullt upp med allt, men samtidigt är nog väldigt ensamma mitt i trängseln. Trots att alla sitter i samma situation, och har samma erfarenhet.

Detta är förmodligen ett ilandsproblem, vi har förmycket dötid och sitta och grubbla på en massa skit.

 

[Hoztic]

Detta är förmodligen ett ilandsproblem, vi har förmycket dötid och sitta och grubbla på en massa skit.

Eller så har vi fullt upp med att jobba ihop till nya plattskärmar, suvar, mediacenter å annat mumbojumbo vi måste ha för å överglänsa vänner, grannar och bekanta

 

[Teo]

Du skrivar så bra saker, så du vet kanske nått om Endorfiner, en läkare sa till mig att mår du dåligt så ge dig iväg ut och tokspring, du ska var helt slut för att sedan jogga sig ner i ett lugnt tempo. Då sätter man fart på Endorfinerna i kroppen och av Endorfiner blir man pigg i huvudet.

Motion är en del av lösningen. man mår bra av endorfinerna men det är inte hela lösningen, men som sagt en viktig del av den.

Men ponera att du en dag får förklarat för dig att du hamnat i en sits som gör att dina drömmar och mål blir omöjliga att uppnå, att du blåsts av dina närmaste vänner, att ditt livs kärlek under ett svagt ögonblick skaffat barn med någon annan utav misstag, att samtliga ansökningar hos byggnadsnämnden besvaras med ett omotiverat NEJ, att ALLT brakar å helvete helt enkelt. Då är du kvar i den sitsen när endorfinruset släppt. Och man kan ju inte springa resten av livet?
Situationen hos deprimerade människor kan vara väldigt olika och jag tror vägen ur kan variera lika mycket. För mig var det att helt byta riktning på livet eller "lägga av helt". Man måste boota om hårddisken LiXåM.

 

[Hansen.]

Att kalla sig lite deppig och att vara deprimerad är två helt olika saker. När man är deprimerad så har hjärnan nästan helt slutat producera dopamin vilket är den signalsubstans i kombination med serotonin som gör att man känner sig lycklig av olika saker. En deprimerad människa uppskattar inte en ny hoj, torra vägar och en miljonvinst. Dennes hjärna tillåter inte det.

Skulle hjärnan pumpa ur sig dopamin när man slår fontanellen i köksluckan så skulle man uppfatta även detta som något fantastiskt. Depression är en sjukdom som är resor farligare än att köra hoj statistiskt.

Jag vet, är i skrivande stund på väg att ta mig ur en 4-år lång sådan.
Jag har inga enkla tips men jag tror radikala miljöombyten samt att man unnar sig själv det man verkligen vill ha kan vara en del av lösningen.

Man måste hitta en mening med livet för i grunden av en depression så är det just den som försvunnit då saker som tidigare betytt massor inte betyder mer än att t.ex borsta tänderna.

Det är svårt att vara deprimerad. Det är tyngre än många andra åkommor då man är på gränsen till att "ge upp" mestadels men eftersom det inte syns får man ingen som helst sympati eller förståelse från omgivningen. Bara man är lite snorig så tittar folk glosögt på en och visar sitt medlidande trots att vem som helst klarar sig finfint i en sådan situation.

Jag är deprimerad.

 

[Bettskena]

Jag är deprimerad.

nej.

du är bara dum i huvvet.

 

[Hansen.]

nej.

du är bara dum i huvvet.

Du + soffan i natt = sant.

Men, det också..

 

[Kantian]

nej.

du är bara dum i huvvet.

 

[Bettskena]

Du + soffan i natt = sant.

Men, det också..

så länge jag får kolla på 'kvinnofängelset' ifred så...

 

[Hoztic]

Situationen hos deprimerade människor kan vara väldigt olika och jag tror vägen ur kan variera lika mycket. För mig var det att helt byta riktning på livet eller "lägga av helt". Man måste boota om hårddisken LiXåM.

Var det månne därför du hamnade i Visby? Är det inte skitläskigt att bryta upp från en värld som kanske inte är bra, men som man iaf känner till och är van med, och flytta till något helt nytt, och antagligen helt okänt, när man är deprimerad? Jag förstår att det kan vara en viktig pusselbit i lösningen i slutändan, men det måste vara ett extremt svårt steg att ta! Jag ser en viss risk att man blir ännu mer ensam när man hamnar i en helt ny stad där man inte känner en käft, inte hittar osv