Avfärden från arbetsplatsen skedde vid 24-snåret. Eftersom han i sin positiva sinnesstämning är sommarklädd i linnebyxor och tunn, kortärmad skjorta, blev chocken ganska allvarlig när han ur den trygga, varma fabriken stegade rakt ut i en frostbiten vinternatt.
Nåväl, det är nog inte så kallt, det känns bara så, tänker Den evige optimisten och strosar glatt vidare medans han slår en liten åkarbrasa.
Väl framme vid bilen ser Den evige optimisten något som sätter saker och ting på tvären i hans glada hjärna. Det ligger ett tunt skickt av något på rutorna vilket hindrar insyn. Den evige optimisten undrar stilla om det har regnat nyligen medans han, fortfarande i sin positiva sinnesstämning, låser upp bilen och öppnar dörren.
Efter inträde i bilen, isättande av tändningsnyckel och omvridande av densamma, slänger Den evige optimisten en blick på termometern, och ett tecken som Den evige optimisten inte sett på länge visar sig. En snöflinga har beslutat sig för att - i form av flytande kristaller - föregå två siffror, en tvåa och en femma. Bara något fel på mjukvaran tänker då Den evige optimisten och tittar lite närmare på displayen. Ännu ett fel verkar ha smugit sig in, mellan de två siffrorna finns nämligen ett kommatecken. *2.5 visar således displayen, och Den evige optimisten börjar nu fatta misstankar om att något inte står rätt till med denna sensommar.
Slutligen, som för att få ett tecken från Gud, sätter Den evige optimisten på vindrutetorkarna för att få bort det som han hittils trott har varit resultatet av ett stilla sommarregn. Döm om hans förvåning när torkarna bara ger ifrån sig ett ilsket skrapande, medans den mjölkvita hinnan på glasytan motsträvigt stannar kvar.
Den evige optimisten, vars sinnestämning nu är allt annat än god, sträcker sig sakta efter något som han har försökt att gömma, både fysiskt och i sitt sinne - ett verktyg som inte har kommit till använding på länge. Han går långsamt ut ur sitt fortskaffningsmedel, ryser till vid kylans kontakt med hans kropp, böjer sig ner mot vindrutan och börjar skrapa bort frost...
Nåväl, det är nog inte så kallt, det känns bara så, tänker Den evige optimisten och strosar glatt vidare medans han slår en liten åkarbrasa.
Väl framme vid bilen ser Den evige optimisten något som sätter saker och ting på tvären i hans glada hjärna. Det ligger ett tunt skickt av något på rutorna vilket hindrar insyn. Den evige optimisten undrar stilla om det har regnat nyligen medans han, fortfarande i sin positiva sinnesstämning, låser upp bilen och öppnar dörren.
Efter inträde i bilen, isättande av tändningsnyckel och omvridande av densamma, slänger Den evige optimisten en blick på termometern, och ett tecken som Den evige optimisten inte sett på länge visar sig. En snöflinga har beslutat sig för att - i form av flytande kristaller - föregå två siffror, en tvåa och en femma. Bara något fel på mjukvaran tänker då Den evige optimisten och tittar lite närmare på displayen. Ännu ett fel verkar ha smugit sig in, mellan de två siffrorna finns nämligen ett kommatecken. *2.5 visar således displayen, och Den evige optimisten börjar nu fatta misstankar om att något inte står rätt till med denna sensommar.
Slutligen, som för att få ett tecken från Gud, sätter Den evige optimisten på vindrutetorkarna för att få bort det som han hittils trott har varit resultatet av ett stilla sommarregn. Döm om hans förvåning när torkarna bara ger ifrån sig ett ilsket skrapande, medans den mjölkvita hinnan på glasytan motsträvigt stannar kvar.
Den evige optimisten, vars sinnestämning nu är allt annat än god, sträcker sig sakta efter något som han har försökt att gömma, både fysiskt och i sitt sinne - ett verktyg som inte har kommit till använding på länge. Han går långsamt ut ur sitt fortskaffningsmedel, ryser till vid kylans kontakt med hans kropp, böjer sig ner mot vindrutan och börjar skrapa bort frost...
Om du fick dela sovsäck med mig... 
